2015-08-15 13:58

2015-08-16 12:21

"Sätt penseln i min hand och jag slutar att skaka"

PERSONPORTTRÄTT: Läs om konstnären Anders Wahlmarks fängslande livsresa

Mot alla odds. Konstnären Anders Wahlmark drabbades av en hjärnblödning 2008. Sviterna efter den gör att han skakar i händerna, trots det målar han fortfarande.
– Jag skakar när jag bär en kaffekopp men sätt penseln i min hand och jag slutar att skaka direkt, berättar han.

Gästfriheten infinner sig på en gång när Anders Wahlmark öppnar dörren. I ateljén hemma i lägenheten berättar han om sitt liv. En historia som fängslar från första stund. Anders har målat tavlor sedan 1975 men 2008 tvingades han ändra sitt sätt att måla.

– När jag hade drabbades av hjärnblödningen tog det tre månader innan jag vågade gå in i ateljén. Jag var så rädd att jag inte skulle kunna måla längre. Men till slut sa min dotter till mig att; nu jäklar går du in pappa. Och det gick bra. Jag kunde ju fortfarande måla, men jag får tänka på ett nytt sätt. Det blir som bakvänt i stället.

Anders räddning

Efter hjärnblödningen har Anders även drabbats av epilepsi. Något som gör att han inte längre får köra bil.

– Jag hade en vecka kvar tills jag skulle få tillbaka mitt körkort och då minsann fick jag ju självklart ett nytt epilepsianfall. Min räddning är att min fru har körkort. På så sätt kan jag ändå ta mig ut i skog och mark där jag hittar min inspiration.

Anders målar vanligtvis i akvarell men ibland använder han sig av vanligt kaffe när han gör en tavla.

– Fast lukten försvinner ganska snabbt efter att kaffet har torkat, berättar han och skrattar.

En sak som Anders är stolt över är hans två stora målningar i akryl som pryder två trapphusuppgångar i Kristinehamn.

– Det är lite av spänningen att få se hur länge målningarna får finnas kvar, säger han.

Anders skapar ofta sina motiv från olika betraktelser i skogen. Han gör först en snabb skiss på plats och sedan målar han den riktiga tavlan hemma.

– En skiss ska ta cirka tre till fyra minuter att göra och sedan tar jag fram skissblocket hemma och börjar måla utifrån den. Jag målar inte alltid exakt som det ser ut på platsen, utan kan sätta ihop ett hus jag sett någonstans med en annan bakgrund.

”Det är min frihet”

Detta är något som vissa ibland har kommenterat.

– En dam kom fram till mig under en utställning och sa att det inte såg ut som jag målat på platsen jag målat av. Men då fick jag förklara hur jag gör. Jag har alltid gjort som jag vill. Det är jag som bestämmer hur motivet ska bli. Det är min frihet, förklarar han.

Det märks att Anders trots hjärnblödningen och dess sviter är en positiv person som älskar livet.

– Man ser allting annorlunda nu. Jag är väldigt ledsen över att jag inte kan jobba längre men det finns nog ingen arbetsgivare som går med på att man måste sova länge på mornarna och att man lägger sig mitt på dagen för att orka med. Nu är familjen det viktigaste och att få utvecklas tillsammans med den. Nu vill jag göra det jag drömmer om. Vi har en sommarstuga 42 mil bort där jag älskar att vara, avslutar han.

Gästfriheten infinner sig på en gång när Anders Wahlmark öppnar dörren. I ateljén hemma i lägenheten berättar han om sitt liv. En historia som fängslar från första stund. Anders har målat tavlor sedan 1975 men 2008 tvingades han ändra sitt sätt att måla.

– När jag hade drabbades av hjärnblödningen tog det tre månader innan jag vågade gå in i ateljén. Jag var så rädd att jag inte skulle kunna måla längre. Men till slut sa min dotter till mig att; nu jäklar går du in pappa. Och det gick bra. Jag kunde ju fortfarande måla, men jag får tänka på ett nytt sätt. Det blir som bakvänt i stället.

Anders räddning

Efter hjärnblödningen har Anders även drabbats av epilepsi. Något som gör att han inte längre får köra bil.

– Jag hade en vecka kvar tills jag skulle få tillbaka mitt körkort och då minsann fick jag ju självklart ett nytt epilepsianfall. Min räddning är att min fru har körkort. På så sätt kan jag ändå ta mig ut i skog och mark där jag hittar min inspiration.

Anders målar vanligtvis i akvarell men ibland använder han sig av vanligt kaffe när han gör en tavla.

– Fast lukten försvinner ganska snabbt efter att kaffet har torkat, berättar han och skrattar.

En sak som Anders är stolt över är hans två stora målningar i akryl som pryder två trapphusuppgångar i Kristinehamn.

– Det är lite av spänningen att få se hur länge målningarna får finnas kvar, säger han.

Anders skapar ofta sina motiv från olika betraktelser i skogen. Han gör först en snabb skiss på plats och sedan målar han den riktiga tavlan hemma.

– En skiss ska ta cirka tre till fyra minuter att göra och sedan tar jag fram skissblocket hemma och börjar måla utifrån den. Jag målar inte alltid exakt som det ser ut på platsen, utan kan sätta ihop ett hus jag sett någonstans med en annan bakgrund.

”Det är min frihet”

Detta är något som vissa ibland har kommenterat.

– En dam kom fram till mig under en utställning och sa att det inte såg ut som jag målat på platsen jag målat av. Men då fick jag förklara hur jag gör. Jag har alltid gjort som jag vill. Det är jag som bestämmer hur motivet ska bli. Det är min frihet, förklarar han.

Det märks att Anders trots hjärnblödningen och dess sviter är en positiv person som älskar livet.

– Man ser allting annorlunda nu. Jag är väldigt ledsen över att jag inte kan jobba längre men det finns nog ingen arbetsgivare som går med på att man måste sova länge på mornarna och att man lägger sig mitt på dagen för att orka med. Nu är familjen det viktigaste och att få utvecklas tillsammans med den. Nu vill jag göra det jag drömmer om. Vi har en sommarstuga 42 mil bort där jag älskar att vara, avslutar han.

  • Sanna Sandberg