2015-07-30 14:00

2015-07-30 14:00

Doug Seegers vann Mastis-publikens hjärtan

NÖJE: Askungesagan från Nashville tillbaka

Ska onsdagens spelning på Mastmagasinet sammanfattas med ett enda ord så är det glädje. Det fanns gott om den varan, både på scenen och i publiken.

De flesta känner säkert till historien om den hemlöse gatumusikanten som fick sitt genombrott i Jills veranda. Via den svenska publiken har även amerikanerna upptäckt honom, om än inte med samma genomslag som i Sverige. Här sålde hans debutalbum guld och hamnade etta på listan. I USA nådde den bara 25:e plats på Billboards countrylista.

Men Doug Seegers ger inte intryck av att vara någon som jagar listplaceringar. Han ser nästan oförskämt nöjd ut av att bara stå på Mastmagasinets scen och se ut över publiken.

En stund innan han ska gå på scenen kliver han plötsligt in i lokalen och tar plats vid ett bord. Där sitter några sjuksköterskor från Karlskoga lasarett. Ett par av dem träffade honom när de var i Nashville och nu får de sina bilder från det mötet signerade.

Startar snabbt

Han tar sig också tid att prata med andra i publiken. Det blir både autografer och fotografering innan han slinker in i logen igen för att förebereda sig tillsammans med bandet. Halva bandet har Doug Seegers med sig från USA, den andra halvan kommer från – Pajala.

Utan någon större presentation tar bandet plats på scenen. Några trumslag senare är musiken i gång och publiken är direkt med på noterna. Det är traditionell countrymusik; lättillgängliga melodier och berättande texter. Allt serverat med ett drivande gung, eller om det är ett gungande driv. Det är svårt att höra skillnad.

– Jag hade inte en aning om att jag gillade sådan här musik innan jag gick hit ikväll. Han är verkligen skitbra, säger Sonja Ternman mellan två låtar.

Hon är inte den enda som har svårt att stå stilla. Runt om i lokalen svängs det på höfter, stampas i golvet och klappas i takt. Eller i otakt, det spelar liksom ingen roll. Den spelglädje som förmedlas smittar av sig på publiken och det råder god stämning.

– Låter det bra där ute? Här på scenen har vi inte en aning om hur det låter, säger Doug Seegers i ett av alla mellansnack.

Han tar sig tid att prata mellan låtarna och berättar små historier. Om sitt liv och om hur låtarna har kommit till. Bland annat om den gången han grälade med sin fru så mycket att hon stängde dörren och gick.

– Hon blev borta tre dagar, men det gjorde ingenting för då kunde jag skriva den här sången, säger han som introduktion till Looks like my baby lost her way home again.

Under våren släppte han ett duettalbum tillsammans med Jill Johnson och han har redan börjat arbeta med nästa skiva. Från den spelar han låten Walking on the edge of the world.

– Jaså, den gillade ni, ler han efteråt.

Hans genombrottslåt Going down to the river leder över till en gospel och lite senare i programmet får han med både blues och rock'n'roll. Men det är countrymusiken som dominerar.

Doug Seegers berättar att han har varit gatumusikant sedan han var 16 år gammal. Att han nu slagit igenom har inte ändrat på det.

– Folk frågar varför jag fortsätter, men jag tycker det är så roligt och så får jag prata med publiken, säger han.

Ingen diva

Det är inga divalater där inte. Doug Seegers framstår mer som en go' gubbe, lagom ödmjuk och med en god portion humor. Som när han försöker slå i publiken att hans fru var otrogen med hans gitarrist och att det var därför han skrev Poor me, hans ”drinking song”.

En riktig countryartist måste ha en sådan förklarar han och erkänner att historien om frun och gitarristen var rent hittepå.

Men att han uppskattas av publiken är 100 procent sanning.

De flesta känner säkert till historien om den hemlöse gatumusikanten som fick sitt genombrott i Jills veranda. Via den svenska publiken har även amerikanerna upptäckt honom, om än inte med samma genomslag som i Sverige. Här sålde hans debutalbum guld och hamnade etta på listan. I USA nådde den bara 25:e plats på Billboards countrylista.

Men Doug Seegers ger inte intryck av att vara någon som jagar listplaceringar. Han ser nästan oförskämt nöjd ut av att bara stå på Mastmagasinets scen och se ut över publiken.

En stund innan han ska gå på scenen kliver han plötsligt in i lokalen och tar plats vid ett bord. Där sitter några sjuksköterskor från Karlskoga lasarett. Ett par av dem träffade honom när de var i Nashville och nu får de sina bilder från det mötet signerade.

Startar snabbt

Han tar sig också tid att prata med andra i publiken. Det blir både autografer och fotografering innan han slinker in i logen igen för att förebereda sig tillsammans med bandet. Halva bandet har Doug Seegers med sig från USA, den andra halvan kommer från – Pajala.

Utan någon större presentation tar bandet plats på scenen. Några trumslag senare är musiken i gång och publiken är direkt med på noterna. Det är traditionell countrymusik; lättillgängliga melodier och berättande texter. Allt serverat med ett drivande gung, eller om det är ett gungande driv. Det är svårt att höra skillnad.

– Jag hade inte en aning om att jag gillade sådan här musik innan jag gick hit ikväll. Han är verkligen skitbra, säger Sonja Ternman mellan två låtar.

Hon är inte den enda som har svårt att stå stilla. Runt om i lokalen svängs det på höfter, stampas i golvet och klappas i takt. Eller i otakt, det spelar liksom ingen roll. Den spelglädje som förmedlas smittar av sig på publiken och det råder god stämning.

– Låter det bra där ute? Här på scenen har vi inte en aning om hur det låter, säger Doug Seegers i ett av alla mellansnack.

Han tar sig tid att prata mellan låtarna och berättar små historier. Om sitt liv och om hur låtarna har kommit till. Bland annat om den gången han grälade med sin fru så mycket att hon stängde dörren och gick.

– Hon blev borta tre dagar, men det gjorde ingenting för då kunde jag skriva den här sången, säger han som introduktion till Looks like my baby lost her way home again.

Under våren släppte han ett duettalbum tillsammans med Jill Johnson och han har redan börjat arbeta med nästa skiva. Från den spelar han låten Walking on the edge of the world.

– Jaså, den gillade ni, ler han efteråt.

Hans genombrottslåt Going down to the river leder över till en gospel och lite senare i programmet får han med både blues och rock'n'roll. Men det är countrymusiken som dominerar.

Doug Seegers berättar att han har varit gatumusikant sedan han var 16 år gammal. Att han nu slagit igenom har inte ändrat på det.

– Folk frågar varför jag fortsätter, men jag tycker det är så roligt och så får jag prata med publiken, säger han.

Ingen diva

Det är inga divalater där inte. Doug Seegers framstår mer som en go' gubbe, lagom ödmjuk och med en god portion humor. Som när han försöker slå i publiken att hans fru var otrogen med hans gitarrist och att det var därför han skrev Poor me, hans ”drinking song”.

En riktig countryartist måste ha en sådan förklarar han och erkänner att historien om frun och gitarristen var rent hittepå.

Men att han uppskattas av publiken är 100 procent sanning.