2015-06-26 06:00

2015-06-26 06:00

Den baddräktstid nu kommer – med olust och ångest

SOFIA BERGSTRÖM

I början av varje år gör jag ett avtal med mig själv: denna sommar ska jag banne mig kunna gå på stranden utan att behöva skämmas över min kropp. Jag är fast bestämd att jag ska se ut som modellerna i bikinireklamerna – en gång för alla.

Jag gör ett strikt mat- och träningsschema med få möjligheter till avvikelser. Till en början lyckas jag undvika frestelser som får mig att dreggla á la Pavlovs hundar. Samtidigt gör jag ett sjuhelsikes jobb med att anpassa mitt sociala liv efter mina träningspass och mellanmål. Sakta men säkert närmar jag mitt mål.

Men likt förbaskat kommer förkylningar, jobb, extraknäck och fikastunder med vänner och släktingar i vägen. Jag snubblar strax innan målsnöret. För sjuttioelfte gången.

Efter fallet kommer tröttheten och knackar på min dörr. Jag tröttnar på att ständigt beställa sallad när jag äter ute. Jag tröttnar på att spendera all min lediga tid på gymmet. Jag tröttnar på att käka nötter till fredagsfilmen medan min sambo käkar chips eller godis.

Men framför allt: jag ledsnar på mig själv och min strävan efter perfektion som tar kål på min kärlek till sommaren.

När jag var liten var sommaren en tid av glädje, bad och massvis med simning. Många sommarlov har spenderats vid Revsand där jag har badat och glufsat i mig tigermuffins och slätbullar om vartannat.

Nu när jag är vuxen är sommaren enbart en ångestladdad tid. Badstranden ger mig mardrömmar, magont, komplex och dåligt självförtroende.

Jag har inte hängt på stranden på flera år eftersom jag är livrädd för den där hemska transportsträckan mellan handduken och vattnet. Min rädsla för att min kropp kommer att betygsättas – av såväl män som kvinnor – och värderas därefter hindrar mig från att njuta av sol, vind och vatten.

I stället har jag gömt mig inomhus, i tron om att jag och min kropp inte förtjänar att ta del av sommarens sötma. Med inbillningen om att min kvinnliga kropp inte är acceptabel på en badstrand.

Men jag vet att jag har fel. Jag är välkommen på stranden, med min illasittande bikini, mina eksem och mina ärr. Faktum är att alla kroppar är välkomna på stranden, vad medier och reklambilder än påvisar.

Nu har jag fått nog av all hets och min sommarångest; denna sommar tänker jag låta mitt barnasinne löpa amok på stranden. Hur min kropp än ser ut.

Lagom till när jag kolar vippen vill jag kunna säga att jag levde. Lekte. Badade. Njöt av livets goda. Inte kommer jag att klappa mig själv på axeln för att jag levde på salladsblad och proteinpulver året runt, allt för att se snygg ut i bikini ett fåtal veckor om året.

Vi ses på badstranden i sommar.

I början av varje år gör jag ett avtal med mig själv: denna sommar ska jag banne mig kunna gå på stranden utan att behöva skämmas över min kropp. Jag är fast bestämd att jag ska se ut som modellerna i bikinireklamerna – en gång för alla.

Jag gör ett strikt mat- och träningsschema med få möjligheter till avvikelser. Till en början lyckas jag undvika frestelser som får mig att dreggla á la Pavlovs hundar. Samtidigt gör jag ett sjuhelsikes jobb med att anpassa mitt sociala liv efter mina träningspass och mellanmål. Sakta men säkert närmar jag mitt mål.

Men likt förbaskat kommer förkylningar, jobb, extraknäck och fikastunder med vänner och släktingar i vägen. Jag snubblar strax innan målsnöret. För sjuttioelfte gången.

Efter fallet kommer tröttheten och knackar på min dörr. Jag tröttnar på att ständigt beställa sallad när jag äter ute. Jag tröttnar på att spendera all min lediga tid på gymmet. Jag tröttnar på att käka nötter till fredagsfilmen medan min sambo käkar chips eller godis.

Men framför allt: jag ledsnar på mig själv och min strävan efter perfektion som tar kål på min kärlek till sommaren.

När jag var liten var sommaren en tid av glädje, bad och massvis med simning. Många sommarlov har spenderats vid Revsand där jag har badat och glufsat i mig tigermuffins och slätbullar om vartannat.

Nu när jag är vuxen är sommaren enbart en ångestladdad tid. Badstranden ger mig mardrömmar, magont, komplex och dåligt självförtroende.

Jag har inte hängt på stranden på flera år eftersom jag är livrädd för den där hemska transportsträckan mellan handduken och vattnet. Min rädsla för att min kropp kommer att betygsättas – av såväl män som kvinnor – och värderas därefter hindrar mig från att njuta av sol, vind och vatten.

I stället har jag gömt mig inomhus, i tron om att jag och min kropp inte förtjänar att ta del av sommarens sötma. Med inbillningen om att min kvinnliga kropp inte är acceptabel på en badstrand.

Men jag vet att jag har fel. Jag är välkommen på stranden, med min illasittande bikini, mina eksem och mina ärr. Faktum är att alla kroppar är välkomna på stranden, vad medier och reklambilder än påvisar.

Nu har jag fått nog av all hets och min sommarångest; denna sommar tänker jag låta mitt barnasinne löpa amok på stranden. Hur min kropp än ser ut.

Lagom till när jag kolar vippen vill jag kunna säga att jag levde. Lekte. Badade. Njöt av livets goda. Inte kommer jag att klappa mig själv på axeln för att jag levde på salladsblad och proteinpulver året runt, allt för att se snygg ut i bikini ett fåtal veckor om året.

Vi ses på badstranden i sommar.