2018-09-14 08:14

2018-09-14 08:14

Oärlig press på C och L

Försöken att framställa Centerpartiet och Liberalerna som regeringsbildandets vågmästare, som måste välja antingen alliansen eller Socialdemokraterna, är oärliga. När politiska debattörer och kommentatorer sedan sprider denna konstruktion sväljer de det socialdemokratiska betet med hull och hår.

För varje dag som har gått sedan valdagen och dess jämna och oklara resultat så har krafterna som vill få C och L att svika den borgerliga alliansen och börja spela för det andra laget ökat sin press på partiledarna Annie Lööf och Jan Björklund. Att S och Stefan Löfven vill att alliansen skall falla sönder och i stället skapa ett vänsterliberalt block förvånar föga – det är en del av det socialdemokratiska maktspelet.

Desto mer häpnadsväckande är det att många politiska kommentatorer köper det socialdemokratiska narrativet och därmed i praktiken ger S en hjälpande hand. Så fort regeringsförhandlingarna kommer på tal tycks utgångspunkten vara att det är just C och L som är vågmästarpartierna som avgör vilken regering landet får. Som om det självklara och naturliga vore att C och L i slutändan ger sitt stöd till S. Högern förväntas stödja vänstern, men inte tvärtom.

Men att det lika gärna skulle kunna vara S som får stödja en högerregering är inte alls orimligt. Inte minst eftersom alliansen trots allt är det största regeringsalternativet. I själva verket skulle egentligen vilka partier som helst kunna fylla rollen som vågmästare. Det står partierna fritt att förhandla och bilda konstellationer med andra partier som de vill. Det finns inget som hindrar att exempelvis Miljöpartiet stödjer en alliansregering. Alla påståenden om att just C och L skulle vara de ”faktiska” vågmästarna är inte sakligt utan snarare partsinlagor i det politiska spelet; att låtsas som något annat är oärligt.

Men försöken att påverka Björklund och Lööf sätter naturligtvis press på partiledarna. Det gäller att de, som det brukar heta, har is i magen. De gör gott i att tänka på att viktiga delar av deras väljarkår kommer att vända partierna ryggen om man inleder en kohandel med socialdemokraterna.

Det var med sin roll som ett alliansparti som C lyckades vända den nedåtgående trend i opinionen som partiet tampats med i flera decennier. I och med att partiet stod fast med alliansen kunde väljarna återigen lita på att C var borgerligt och inget annat. I dag är både C och L klart borgerliga partier. Om de byter fot och möjliggör att en socialdemokratisk regering kommer till makten i stället för en borgerlig sådan så kommer det att straffa sig lika säkert som amen i kyrkan.

Detta är alla så klart medvetna om, såväl S som alliansen, politiska reportrar och kommentatorer. Ändå är det som att många inte låtsas om det. Det må vara politikerna givet att de gör som de vill i dragkampen om regeringsbildandet. Men för politiska journalister borde det vara en hederssak att inte servera tidningsankor tillagade efter socialdemokratiskt recept.

Försöken att framställa Centerpartiet och Liberalerna som regeringsbildandets vågmästare, som måste välja antingen alliansen eller Socialdemokraterna, är oärliga. När politiska debattörer och kommentatorer sedan sprider denna konstruktion sväljer de det socialdemokratiska betet med hull och hår.

För varje dag som har gått sedan valdagen och dess jämna och oklara resultat så har krafterna som vill få C och L att svika den borgerliga alliansen och börja spela för det andra laget ökat sin press på partiledarna Annie Lööf och Jan Björklund. Att S och Stefan Löfven vill att alliansen skall falla sönder och i stället skapa ett vänsterliberalt block förvånar föga – det är en del av det socialdemokratiska maktspelet.

Desto mer häpnadsväckande är det att många politiska kommentatorer köper det socialdemokratiska narrativet och därmed i praktiken ger S en hjälpande hand. Så fort regeringsförhandlingarna kommer på tal tycks utgångspunkten vara att det är just C och L som är vågmästarpartierna som avgör vilken regering landet får. Som om det självklara och naturliga vore att C och L i slutändan ger sitt stöd till S. Högern förväntas stödja vänstern, men inte tvärtom.

Men att det lika gärna skulle kunna vara S som får stödja en högerregering är inte alls orimligt. Inte minst eftersom alliansen trots allt är det största regeringsalternativet. I själva verket skulle egentligen vilka partier som helst kunna fylla rollen som vågmästare. Det står partierna fritt att förhandla och bilda konstellationer med andra partier som de vill. Det finns inget som hindrar att exempelvis Miljöpartiet stödjer en alliansregering. Alla påståenden om att just C och L skulle vara de ”faktiska” vågmästarna är inte sakligt utan snarare partsinlagor i det politiska spelet; att låtsas som något annat är oärligt.

Men försöken att påverka Björklund och Lööf sätter naturligtvis press på partiledarna. Det gäller att de, som det brukar heta, har is i magen. De gör gott i att tänka på att viktiga delar av deras väljarkår kommer att vända partierna ryggen om man inleder en kohandel med socialdemokraterna.

Det var med sin roll som ett alliansparti som C lyckades vända den nedåtgående trend i opinionen som partiet tampats med i flera decennier. I och med att partiet stod fast med alliansen kunde väljarna återigen lita på att C var borgerligt och inget annat. I dag är både C och L klart borgerliga partier. Om de byter fot och möjliggör att en socialdemokratisk regering kommer till makten i stället för en borgerlig sådan så kommer det att straffa sig lika säkert som amen i kyrkan.

Detta är alla så klart medvetna om, såväl S som alliansen, politiska reportrar och kommentatorer. Ändå är det som att många inte låtsas om det. Det må vara politikerna givet att de gör som de vill i dragkampen om regeringsbildandet. Men för politiska journalister borde det vara en hederssak att inte servera tidningsankor tillagade efter socialdemokratiskt recept.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.