2018-05-16 10:34

2018-05-16 10:34

Ohederlig S-omsvängning

Att svensk migrationspolitik har lagts om rejält de senaste åren har förmodligen inte undgått någon. Detta är i sig inte speciellt oväntat i kölvattnet av den s.k „flyktingkrisen”. 2015 ansökte över 160 000 människor om asyl Sverige. I början var opinionen positivt inställd till att ta emot de flyende människorna. Detta förstärktes av den fruktansvärda bilden på det treåriga syrisk-kurdiska flyktingbarnet Alan Kurdi liggandes död i ett vattenbryn. Stefan Löfven dundrade „Mitt Europa bygger inga murar” vid Refugee welcomes demonstration i Stockholm. Bara några veckor senare var läget helt annorlunda. Opinionen hade ändrats. Det kom för många människor på för kort tid sett till vad det befintliga mottagningssystemet klarade av.

Att de stora maktpartierna S och M skulle svänga kom därför inte som en total överraskning. Detta är i sig inget konstigt i en demokrati. Stora partier lyckas ofta vara just stora tack vare en förmåga att kontinuerligt anpassa sig till opinioner och tidsanda. Men om man ändrar sig bör man också erkänna det och vara ödmjuk kring det, annars förlorar man både trovärdighet och väljarnas respekt. Det finns även gränser för när man går från normal politikutveckling till kappvändande.

Socialdemokraterna hade länge ett mycket högt tonläge mot de som avvek från den dåvarande officiella S-politiken på migrationsområdet. Dvs mot de som ville minska på invandringen, eller bara diskutera begränsningar och kapacitetstak. När dåvarande migrationsminister Tobias Billström ville diskutera volymerna i mottagandet var det „avhumaniserande” enligt Stefan Löfven. Inte ens Reinfeldts „öppna era hjärtan”-tal, som i dag anses vara höjden av flyktingliberalism, passerade nålsögat. „Ovärdigt” att påstå att vi måste hålla tillbaka på annat för att ha råd att ta emot flyktingar menade Löfven. Har man den retoriken och sen tvärvänder kanske man ber om ursäkt? Eller åtminstone idkar självkritik?

Icke.

Stefan Löfven dundrar, lika självsäkert som när hans Europa inte byggde några murar, om att de ärvde en „ohållbar” (läs: ohållbart generös) migrationspolitik från regeringen Reinfeldt. Det är som om man själv aldrigt tyckte så. Man kan bli yr i huvudet för mindre, eller som den liberale debattören Johan Norberg formulerat det, få whiplashskador.

Socialdemokraterna tycks ha läst George Orwells berömda bok „1984”. Oceanien hade alltid varit i krig med Eurasien. Och Socialdemokraterna har alltid varit för en restriktiv (eller hållbar som det alltså heter nuförtiden) migrationspolitik. Frågan är om taktiken fungerar eller om folk minns.

Att svensk migrationspolitik har lagts om rejält de senaste åren har förmodligen inte undgått någon. Detta är i sig inte speciellt oväntat i kölvattnet av den s.k „flyktingkrisen”. 2015 ansökte över 160 000 människor om asyl Sverige. I början var opinionen positivt inställd till att ta emot de flyende människorna. Detta förstärktes av den fruktansvärda bilden på det treåriga syrisk-kurdiska flyktingbarnet Alan Kurdi liggandes död i ett vattenbryn. Stefan Löfven dundrade „Mitt Europa bygger inga murar” vid Refugee welcomes demonstration i Stockholm. Bara några veckor senare var läget helt annorlunda. Opinionen hade ändrats. Det kom för många människor på för kort tid sett till vad det befintliga mottagningssystemet klarade av.

Att de stora maktpartierna S och M skulle svänga kom därför inte som en total överraskning. Detta är i sig inget konstigt i en demokrati. Stora partier lyckas ofta vara just stora tack vare en förmåga att kontinuerligt anpassa sig till opinioner och tidsanda. Men om man ändrar sig bör man också erkänna det och vara ödmjuk kring det, annars förlorar man både trovärdighet och väljarnas respekt. Det finns även gränser för när man går från normal politikutveckling till kappvändande.

Socialdemokraterna hade länge ett mycket högt tonläge mot de som avvek från den dåvarande officiella S-politiken på migrationsområdet. Dvs mot de som ville minska på invandringen, eller bara diskutera begränsningar och kapacitetstak. När dåvarande migrationsminister Tobias Billström ville diskutera volymerna i mottagandet var det „avhumaniserande” enligt Stefan Löfven. Inte ens Reinfeldts „öppna era hjärtan”-tal, som i dag anses vara höjden av flyktingliberalism, passerade nålsögat. „Ovärdigt” att påstå att vi måste hålla tillbaka på annat för att ha råd att ta emot flyktingar menade Löfven. Har man den retoriken och sen tvärvänder kanske man ber om ursäkt? Eller åtminstone idkar självkritik?

Icke.

Stefan Löfven dundrar, lika självsäkert som när hans Europa inte byggde några murar, om att de ärvde en „ohållbar” (läs: ohållbart generös) migrationspolitik från regeringen Reinfeldt. Det är som om man själv aldrigt tyckte så. Man kan bli yr i huvudet för mindre, eller som den liberale debattören Johan Norberg formulerat det, få whiplashskador.

Socialdemokraterna tycks ha läst George Orwells berömda bok „1984”. Oceanien hade alltid varit i krig med Eurasien. Och Socialdemokraterna har alltid varit för en restriktiv (eller hållbar som det alltså heter nuförtiden) migrationspolitik. Frågan är om taktiken fungerar eller om folk minns.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.