2017-10-30 08:04

2017-10-30 08:04

Regeringen lovar runt men håller tunt

Me too-kampanjens oräkneliga vittnesmål från kvinnors vardagliga erfarenheter av sexuella övergrepp och kränkningar har fört upp sexuella övergrepp och trakasserier på den nationella dagordningen. Frågan är vad som händer sedan. Risken är överhängande att kampanjen blir ett politiskt slagträ; en ursäkt att driva igenom populistiska, kontraproduktiva lagar. Det är åtminstone vad regeringen försöker åstadkomma.

Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) har redan hunnit utlova en samtyckeslag. Förslaget ska presenteras före årsskiftet och tas i bruk nästa år. Det är förståeligt att regeringen vill visa sig handlingskraftig. Men när ministrar lovar guld och gröna skogar så uppstår förväntningar som den tänkta lagstiftningen inte kommer att kunna motsvara.

Att införa en sexualbrottslagstiftning helt baserad på samtycke är problematiskt på många plan. Utan att förutsätta att samtycke aldrig existerar i normalläget är risken överhängande att bevisbördan skiftas och att den åtalade måste bevisa att vederbörande inte har begått ett brott. Det står i strid med hela vår rättsordning. När bevisbördan vänds öppnas också portarna för en ökning av falska tillvitelser och grundlösa anklagelser kan bli ett sätt att hämnas något helt annat.

Lägg därtill att våldtäktslagstiftningen i grunden är en form av samtyckeslagstiftning. De problem som är behäftade med dagens lagstiftning kommer att finnas kvar. Om polisanmälan inte görs genast och följs upp av en läkarundersökning för att säkra bevis står ord mot ord, vittnen saknas i regel. Inget av detta kommer att förändras. Ett konkret förbättringsförslag kommer dock från Svea hovrätts president Fredrik Wersäll. Polisen bör spela in vittnesmålen tidigt med ljud och bild (SVT 24/10). Det skulle förbättra bevisläget avsevärt.

Det är också svårt att ens definiera samtycke, men det måste göras för att kunna användas. Sedan måste giltiga samtycken kunna skiljas från ogiltiga diton. Detta är verkligt svåra uppgifter som är grundläggande för att en sådan lagstiftning alls ska kunna fungera. Det har inte presenterats någon tillfredsställande lösning än, trots de utredningar som har gjorts. Att regeringen då vill hasta fram lagstiftningen inger inget förtroende.

Regnér ger också intryck av att samtyckeslagstiftningen skulle resultera i fler fällande domar. Utredningen som presenterades av sexualbrottskommittén 2016 är dock tydlig med att det inte finns skäl att anta detta. Däremot tar den upp att det blir ett problem om det uppstår en orimlig förväntan på detta. I stället för att lyssna på utredningens farhågor har regeringen alltså valt att aktivt bidra till att höja förväntningarna på en sådan lagstiftning.

Att lova förändringar som man redan vet inte kommer att hjälpa är väldigt cyniskt. På sikt urholkar det tilltron till rättsväsendet i stort. Det enda rätta är att backa. Gå tillbaka till skrivbordet och ta fram förslag som faktiskt gör skillnad.

Me too-kampanjens oräkneliga vittnesmål från kvinnors vardagliga erfarenheter av sexuella övergrepp och kränkningar har fört upp sexuella övergrepp och trakasserier på den nationella dagordningen. Frågan är vad som händer sedan. Risken är överhängande att kampanjen blir ett politiskt slagträ; en ursäkt att driva igenom populistiska, kontraproduktiva lagar. Det är åtminstone vad regeringen försöker åstadkomma.

Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) har redan hunnit utlova en samtyckeslag. Förslaget ska presenteras före årsskiftet och tas i bruk nästa år. Det är förståeligt att regeringen vill visa sig handlingskraftig. Men när ministrar lovar guld och gröna skogar så uppstår förväntningar som den tänkta lagstiftningen inte kommer att kunna motsvara.

Att införa en sexualbrottslagstiftning helt baserad på samtycke är problematiskt på många plan. Utan att förutsätta att samtycke aldrig existerar i normalläget är risken överhängande att bevisbördan skiftas och att den åtalade måste bevisa att vederbörande inte har begått ett brott. Det står i strid med hela vår rättsordning. När bevisbördan vänds öppnas också portarna för en ökning av falska tillvitelser och grundlösa anklagelser kan bli ett sätt att hämnas något helt annat.

Lägg därtill att våldtäktslagstiftningen i grunden är en form av samtyckeslagstiftning. De problem som är behäftade med dagens lagstiftning kommer att finnas kvar. Om polisanmälan inte görs genast och följs upp av en läkarundersökning för att säkra bevis står ord mot ord, vittnen saknas i regel. Inget av detta kommer att förändras. Ett konkret förbättringsförslag kommer dock från Svea hovrätts president Fredrik Wersäll. Polisen bör spela in vittnesmålen tidigt med ljud och bild (SVT 24/10). Det skulle förbättra bevisläget avsevärt.

Det är också svårt att ens definiera samtycke, men det måste göras för att kunna användas. Sedan måste giltiga samtycken kunna skiljas från ogiltiga diton. Detta är verkligt svåra uppgifter som är grundläggande för att en sådan lagstiftning alls ska kunna fungera. Det har inte presenterats någon tillfredsställande lösning än, trots de utredningar som har gjorts. Att regeringen då vill hasta fram lagstiftningen inger inget förtroende.

Regnér ger också intryck av att samtyckeslagstiftningen skulle resultera i fler fällande domar. Utredningen som presenterades av sexualbrottskommittén 2016 är dock tydlig med att det inte finns skäl att anta detta. Däremot tar den upp att det blir ett problem om det uppstår en orimlig förväntan på detta. I stället för att lyssna på utredningens farhågor har regeringen alltså valt att aktivt bidra till att höja förväntningarna på en sådan lagstiftning.

Att lova förändringar som man redan vet inte kommer att hjälpa är väldigt cyniskt. På sikt urholkar det tilltron till rättsväsendet i stort. Det enda rätta är att backa. Gå tillbaka till skrivbordet och ta fram förslag som faktiskt gör skillnad.