2015-10-16 06:00

2015-10-16 06:00

Skyldigheter ger rättighet

LEDARE

Oftast hör man ”Jag har rätt att...”. Alltför sällan pratas det om skyldigheter, vilket är grunden för ett civiliserat samhälle. Utan skyldighet att betala skatt finns det inga resurser att dela ut ekonomiska rättigheter.

En enkel slagning på en del myndigheters hemsidor visar en slagsida för ordet ”rättigheter”. På försäkringskassan är det fyra gånger vanligare med ordet ”rättighet” än skyldighet. Och med ”skyldighet” menas oftast att en myndighet har skyldighet att utföra något, inte att den enskilde har ansvaret.

För skyldigheter har vi svenska medborgare. Vi ska följa landets lagar, vi ska betala skatt, föräldrarna har skyldighet att fostra och föda sina barn upp till arton års ålder och barnen har skyldighet att gå i grundskolan.

Förr sades med stolthet, gör din plikt, kräv din rätt. Nu verkar det som om första ledet i satsen har försvunnit. Det handlar bara om att ”jag har rätt”.

Det kan vara bra att påtala detta när politiker slänger ur sig löften om den ena ”rättigheten” efter den andra. Det finns alltid en prislapp på alla ekonomiska ”rättigheter”.

Av moraliska skäl kunde det vara bra att politikerna och övriga samhället någon gång påtalar att var och en efter förmåga ska bidra till det gemensamma. Inte minst för att öka självkänslan hos medborgarna. Även jag har dragit mitt strå till stacken är väl inte fel att säga.

Och det görs, inte minst i dessa dagar när välfärdslandet går på knäna för att ta hand om flyktingvågen som väller in över gränsen. Utan de hårt arbetande ideella krafterna skulle mottagandet inte gå så bra som det faktiskt gör. Kyrkor och andra ideella organisationer gör ett hästarbete och hittar lösningar, där myndigheterna går bet.

Det är något vi får vänja oss vid i framtiden. Samhället klarar inte av allt, det har det förresten aldrig gjort, om nu någon trodde det. Har vi någon gång velat ha ett samhälle, där vi låter staten sköta allt och där vi slipper personligen att befatta oss med kriser, utsatta människor, nöd och problem?

Vem vill egentligen ha ett sådant utopiskt känslolöst samhälle?

Snarare är det så att den ideella insatsen både ger ett mervärde för den som ger hjälpen och den som tar emot den. Det handlar aldrig om att de som får hjälpen ska stå i någon tacksamhetsskuld. Det är ovanligt att hjälparna kommer med sådana krav.

Samhället borde uppskatta och underlätta för de ideella krafterna att verka. I en snar framtid kommer de att ha större betydelse än i dag.

En enkel slagning på en del myndigheters hemsidor visar en slagsida för ordet ”rättigheter”. På försäkringskassan är det fyra gånger vanligare med ordet ”rättighet” än skyldighet. Och med ”skyldighet” menas oftast att en myndighet har skyldighet att utföra något, inte att den enskilde har ansvaret.

För skyldigheter har vi svenska medborgare. Vi ska följa landets lagar, vi ska betala skatt, föräldrarna har skyldighet att fostra och föda sina barn upp till arton års ålder och barnen har skyldighet att gå i grundskolan.

Förr sades med stolthet, gör din plikt, kräv din rätt. Nu verkar det som om första ledet i satsen har försvunnit. Det handlar bara om att ”jag har rätt”.

Det kan vara bra att påtala detta när politiker slänger ur sig löften om den ena ”rättigheten” efter den andra. Det finns alltid en prislapp på alla ekonomiska ”rättigheter”.

Av moraliska skäl kunde det vara bra att politikerna och övriga samhället någon gång påtalar att var och en efter förmåga ska bidra till det gemensamma. Inte minst för att öka självkänslan hos medborgarna. Även jag har dragit mitt strå till stacken är väl inte fel att säga.

Och det görs, inte minst i dessa dagar när välfärdslandet går på knäna för att ta hand om flyktingvågen som väller in över gränsen. Utan de hårt arbetande ideella krafterna skulle mottagandet inte gå så bra som det faktiskt gör. Kyrkor och andra ideella organisationer gör ett hästarbete och hittar lösningar, där myndigheterna går bet.

Det är något vi får vänja oss vid i framtiden. Samhället klarar inte av allt, det har det förresten aldrig gjort, om nu någon trodde det. Har vi någon gång velat ha ett samhälle, där vi låter staten sköta allt och där vi slipper personligen att befatta oss med kriser, utsatta människor, nöd och problem?

Vem vill egentligen ha ett sådant utopiskt känslolöst samhälle?

Snarare är det så att den ideella insatsen både ger ett mervärde för den som ger hjälpen och den som tar emot den. Det handlar aldrig om att de som får hjälpen ska stå i någon tacksamhetsskuld. Det är ovanligt att hjälparna kommer med sådana krav.

Samhället borde uppskatta och underlätta för de ideella krafterna att verka. I en snar framtid kommer de att ha större betydelse än i dag.