2015-10-08 09:55

2015-10-08 09:55

Säg nej till ny myndighet

När Stefan Löfven (S) tillträdde som statsminister meddelade han att det inte längre skulle finnas någon integrationsminister i regeringen.

Alla ministrar skulle ta ansvar för att invandrare integreras i det svenska samhället. Utifrån det sättet att resonera borde förslaget från Cecilia Schelin Seidegård om att inrätta en jämställdhetsmyndighet avvisas. Men risken är överhängande att ”världens första feministiska regering” inrättar ännu en myndighet – som om vi inte hade nog många.

I en debattartikel i Dagens Nyheter (7/10) tar Cecilia Schelin Seidegård, statens utredare i jämställdhet, upp ett antal exempel på att Sverige måste förbättra jämställdheten.

Bland annat lyfter hon fram att andelen kvinnliga riksdagsledamöter har sjunkit två val i rad. Det kan delvis förklaras av Sverigedemokraternas inträde, men det handlar inte om några enorma förändringar. 2014 valdes 152 kvinnor in till riksdagens 349 platser, vilket motsvarar 43,6 procent. Det kan jämföras med 30,9 procent för 30 år sedan.

Hon pekar även på könsfördelningen i näringslivet. Det är helt sant att kvinnor är i minoritet i styrelserummen, men andelen kvinnor i börsbolagens styrelser ökade i år till 27,9 procent jämfört med 24,7 procent föregående år. Med nuvarande utveckling består styrelserna av hälften kvinnor om 30 år.

Det kan verka som en lång tid, men sett ur ett historiskt perspektiv är det en oerhört snabb förändring. Kommer det att betraktas som ett problem den dagen kvinnorna är i majoritet i börsbolagen eller i riksdagen?

Att kvinnor i högre grad arbetar deltid, vilket ger en lägre inkomst, och ägnar mer tid åt hushållsarbetet pekas ut som ett bekymmer. Med olika sorters morot och piska vill politiker se till att föräldrar tar lika stort ansvar för barnen. Misstron mot vuxna människors förmåga att själva avgöra vad som är bäst för sina barn är något som återfinns både till höger och vänster i politiken.

Det är märkligt att det hela tiden ska betraktas som ett misslyckande att många kvinnor vill prioritera familj före karriär. Är en hög lön alltid en överordnad prioritering för ett tillfredsställande liv? Varför vänder man aldrig på kuttingen och beklagar sig över dessa män som på dödsbädden ångrar att de inte tillbringade mer tid med sina barn?

Därmed inte sagt att det inte finns samhällsproblem kopplade till kön som kräver åtgärder. Mäns våld mot kvinnor är ett sådant, att pojkar halkar efter i skolan är ett annat. Men det blir besynnerligt när en statlig utredare låter sina slutsatser färgas av att regeringen etiketterar sig som feministisk och slänger sig med modeord som maktordning och intersektionalitet.

Målet med allt jämställdhetsarbete måste vara att undanröja hinder för människors lika möjligheter, inte att inrätta en ny myndighet som stirrar sig blind på lika utfall.

 

Alla ministrar skulle ta ansvar för att invandrare integreras i det svenska samhället. Utifrån det sättet att resonera borde förslaget från Cecilia Schelin Seidegård om att inrätta en jämställdhetsmyndighet avvisas. Men risken är överhängande att ”världens första feministiska regering” inrättar ännu en myndighet – som om vi inte hade nog många.

I en debattartikel i Dagens Nyheter (7/10) tar Cecilia Schelin Seidegård, statens utredare i jämställdhet, upp ett antal exempel på att Sverige måste förbättra jämställdheten.

Bland annat lyfter hon fram att andelen kvinnliga riksdagsledamöter har sjunkit två val i rad. Det kan delvis förklaras av Sverigedemokraternas inträde, men det handlar inte om några enorma förändringar. 2014 valdes 152 kvinnor in till riksdagens 349 platser, vilket motsvarar 43,6 procent. Det kan jämföras med 30,9 procent för 30 år sedan.

Hon pekar även på könsfördelningen i näringslivet. Det är helt sant att kvinnor är i minoritet i styrelserummen, men andelen kvinnor i börsbolagens styrelser ökade i år till 27,9 procent jämfört med 24,7 procent föregående år. Med nuvarande utveckling består styrelserna av hälften kvinnor om 30 år.

Det kan verka som en lång tid, men sett ur ett historiskt perspektiv är det en oerhört snabb förändring. Kommer det att betraktas som ett problem den dagen kvinnorna är i majoritet i börsbolagen eller i riksdagen?

Att kvinnor i högre grad arbetar deltid, vilket ger en lägre inkomst, och ägnar mer tid åt hushållsarbetet pekas ut som ett bekymmer. Med olika sorters morot och piska vill politiker se till att föräldrar tar lika stort ansvar för barnen. Misstron mot vuxna människors förmåga att själva avgöra vad som är bäst för sina barn är något som återfinns både till höger och vänster i politiken.

Det är märkligt att det hela tiden ska betraktas som ett misslyckande att många kvinnor vill prioritera familj före karriär. Är en hög lön alltid en överordnad prioritering för ett tillfredsställande liv? Varför vänder man aldrig på kuttingen och beklagar sig över dessa män som på dödsbädden ångrar att de inte tillbringade mer tid med sina barn?

Därmed inte sagt att det inte finns samhällsproblem kopplade till kön som kräver åtgärder. Mäns våld mot kvinnor är ett sådant, att pojkar halkar efter i skolan är ett annat. Men det blir besynnerligt när en statlig utredare låter sina slutsatser färgas av att regeringen etiketterar sig som feministisk och slänger sig med modeord som maktordning och intersektionalitet.

Målet med allt jämställdhetsarbete måste vara att undanröja hinder för människors lika möjligheter, inte att inrätta en ny myndighet som stirrar sig blind på lika utfall.