2015-09-08 11:03

2015-09-08 11:03

Känslosamma folkströmmar

Få har kunnat undgå att beröras av den senaste tidens katastrofer på Medelhavet eller synintrycken av människor som forcerar gränskontroller för att nå till Europa. Det är inte konstigt, att hjälpa vår nästa är ett centralt värde i vår kultur. Det är för de flesta så självklart att vi inte reflekterar över det, även om sättet vi hjälper på över tid skiftat från kyrkokollekt och enskilda gåvor till kollektiva lösningar genom välfärdsstaten.

I samma anda är Sverige ett öppet land, vi är generösa mot flyende. Av EU-länderna tog Sverige förra året emot högst andel asylsökande, enligt EU:s gemensamma statistik, Eurostat. Hur det ser ut i år vet vi inte, men möjligen kan Tyskland gå om oss i kölvattnet av den senaste tidens flyktingvåg.

Antalet personer som kommer till Europa är just nu enorma. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt kallade det nyligen för en folkvandring. För att kunna hantera situationen måste vi kanske också försöka skilja på de olika fenomen som vi ser samtidigt.

Å ena sidan är det flyktingar som flyr krig och förtryck, mest akut just nu är naturligtvis Syrien där runt halva landets befolkning är på flykt. Cirka fyra miljoner syrier finns utrikes och sju till åtta miljoner beräknas vara internflyktingar.

Å andra sidan har vi samtidigt ett annat skeende. Fattigdomen i världen har sjunkit kraftigt, vilket fått till följd att många människor i utvecklingsländerna nu har det så mycket bättre att de har råd att söka efter ett bättre liv på annat håll.

Den första gruppen är flyktingar men den andra är snarare migranter av ekonomiska skäl. Det är i grunden olika anledningar att söka sig hit även om det naturligtvis kan förekomma blandade skäl.

Sverige kan inte ensamt lösa denna omvälvning. Och kanske måste vi när vi bidrar allvarligt fundera över hur vi gör det så att vår hjälp inte förvärrar problemen. Någonstans finns en bristande rimlighet och motsägelse i att vårt mottagande bidrar till att enskilda riskerar liv och lem.

Om Sverige, som nu till exempel Storbritannien talar om, skulle inrikta hjälpen på att ta emot personer direkt från flyktinglägren så skulle vi minska trycket över haven.

För att få effekt skulle det dock även krävas att vi i så fall själva bestämde hur många flyktingar vi tar emot och försvåra för andra anländande, genom att till exempel direktavvisa till så kallade säkra länder och regioner.

Förutom att minska flyktingströmmen över haven och människosmugglarnas förtjänster skulle mottagandet koncentreras på att ta emot personer som vi på förhand vet har flyktingskäl. Det innebär att fokus i Sverige kan skiftas från utredning till integration. Med en mer förutsägbar mottagningsnivå skulle vi kunna komma ifrån panikartade boendeupphandlingar till hög kostnad och därmed ha möjlighet att hjälpa fler med samma resurser. Samtidigt kan den som är ekonomisk migrant snarare än flykting hänvisas till det generösa system för arbetskraftsinvandring vi redan har.

Få har kunnat undgå att beröras av den senaste tidens katastrofer på Medelhavet eller synintrycken av människor som forcerar gränskontroller för att nå till Europa. Det är inte konstigt, att hjälpa vår nästa är ett centralt värde i vår kultur. Det är för de flesta så självklart att vi inte reflekterar över det, även om sättet vi hjälper på över tid skiftat från kyrkokollekt och enskilda gåvor till kollektiva lösningar genom välfärdsstaten.

I samma anda är Sverige ett öppet land, vi är generösa mot flyende. Av EU-länderna tog Sverige förra året emot högst andel asylsökande, enligt EU:s gemensamma statistik, Eurostat. Hur det ser ut i år vet vi inte, men möjligen kan Tyskland gå om oss i kölvattnet av den senaste tidens flyktingvåg.

Antalet personer som kommer till Europa är just nu enorma. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt kallade det nyligen för en folkvandring. För att kunna hantera situationen måste vi kanske också försöka skilja på de olika fenomen som vi ser samtidigt.

Å ena sidan är det flyktingar som flyr krig och förtryck, mest akut just nu är naturligtvis Syrien där runt halva landets befolkning är på flykt. Cirka fyra miljoner syrier finns utrikes och sju till åtta miljoner beräknas vara internflyktingar.

Å andra sidan har vi samtidigt ett annat skeende. Fattigdomen i världen har sjunkit kraftigt, vilket fått till följd att många människor i utvecklingsländerna nu har det så mycket bättre att de har råd att söka efter ett bättre liv på annat håll.

Den första gruppen är flyktingar men den andra är snarare migranter av ekonomiska skäl. Det är i grunden olika anledningar att söka sig hit även om det naturligtvis kan förekomma blandade skäl.

Sverige kan inte ensamt lösa denna omvälvning. Och kanske måste vi när vi bidrar allvarligt fundera över hur vi gör det så att vår hjälp inte förvärrar problemen. Någonstans finns en bristande rimlighet och motsägelse i att vårt mottagande bidrar till att enskilda riskerar liv och lem.

Om Sverige, som nu till exempel Storbritannien talar om, skulle inrikta hjälpen på att ta emot personer direkt från flyktinglägren så skulle vi minska trycket över haven.

För att få effekt skulle det dock även krävas att vi i så fall själva bestämde hur många flyktingar vi tar emot och försvåra för andra anländande, genom att till exempel direktavvisa till så kallade säkra länder och regioner.

Förutom att minska flyktingströmmen över haven och människosmugglarnas förtjänster skulle mottagandet koncentreras på att ta emot personer som vi på förhand vet har flyktingskäl. Det innebär att fokus i Sverige kan skiftas från utredning till integration. Med en mer förutsägbar mottagningsnivå skulle vi kunna komma ifrån panikartade boendeupphandlingar till hög kostnad och därmed ha möjlighet att hjälpa fler med samma resurser. Samtidigt kan den som är ekonomisk migrant snarare än flykting hänvisas till det generösa system för arbetskraftsinvandring vi redan har.