2015-03-26 15:25

2015-03-26 15:25

Lägg ner landstingen

Axel Oxenstiernas länsindelning från 1634 har gjort sitt för länge sedan. Men mycket litet har hänt. Region Skåne och Västra Götaland har bildats för drygt femton år sedan. Det är i princip den enda omritningen av kartan som gjorts.

Nu har civilminister Ardakan Shekarabi (S) väckt frågan igen.

Det handlar i första hand om att organisera den statliga verksamheten på ett rätt och effektivt sätt. 21 olika länsstyrelser med varsin landshövding kan te sig onödigt byråkratiskt i dagens samhälle, inte minst med den snabba förändring som Sverige undergår.

Till detta ska man naturligtvis koppla landstingsindelningen, som i princip ansvarar för sjukvården. 20 av 21 landsting går med underskott, hela tre miljarder, i en i princip alldeles för gammal indelning.

Det allra bästa vore om landstingen lades ner. De statliga bidragen har inte hängt med i utvecklingen. Låt staten fullt ut tar hela ansvaret för specialistsjukvården och kommunerna kan ansvara för primärvården, som i många fall även sammanfaller med den primärkommunala omsorg och vården av äldre och multisjuka.

Då kan också de kommuner som vill få sina mellanvårdsplatser utan att det behöver bli politiskt käbbel om den vården. Inte minst skulle ett ekonomiskt incitament lösa det om kommunerna fullt ut fick det ekonomiska ansvaret för patienter som färdigbehandlats inom specialistvården.

Regeringen vill uppenbarligen påbörja en regionbildning redan under den här mandatperioden. Uppenbarligen i samarbete med landsting och kommuner. Möjligen för att undvika politiska låsningar. Vi vet hur det var förra gången, när en del av Värmland ville söderut och en annan del österut. Till slut blev det ingenting; för ingen ville ha oss.

Redan nu samarbetar kommunerna i olika kommunförbund om specialtjänster; räddningsförbund, lönekontor, telefonväxlar, alkoholhandläggning och vissa myndighetsbeslut. Det finns säkert mer att samarbeta om.

Det behöver inte nödvändigtvis bli så att alla kommuner berörs av sammanslagningar, frånsett de allra minsta, där det blir svårt att upprätthålla en kommunal service på miniminivå med en allt mindre befolkning.

Det måste göras en avvägning mellan demokratiskt inflytande och effektivitet. Måttstocken ska vara att skattepengarna används på bästa möjliga sätt. Det är ett måste om inte kommunalskatterna ska raka i höjden. Det får också kombineras med att storstadskommuner bidrar mer via ett skatteutjämningssystem. Storstadskommunerna är redan överkompenserade genom att alltför stor del av statsapparaten förlagts dit. Myndigheter behöver inte sitta i knät på regeringen i Stockholms innerstad.

 

 

 

 

 

Nu har civilminister Ardakan Shekarabi (S) väckt frågan igen.

Det handlar i första hand om att organisera den statliga verksamheten på ett rätt och effektivt sätt. 21 olika länsstyrelser med varsin landshövding kan te sig onödigt byråkratiskt i dagens samhälle, inte minst med den snabba förändring som Sverige undergår.

Till detta ska man naturligtvis koppla landstingsindelningen, som i princip ansvarar för sjukvården. 20 av 21 landsting går med underskott, hela tre miljarder, i en i princip alldeles för gammal indelning.

Det allra bästa vore om landstingen lades ner. De statliga bidragen har inte hängt med i utvecklingen. Låt staten fullt ut tar hela ansvaret för specialistsjukvården och kommunerna kan ansvara för primärvården, som i många fall även sammanfaller med den primärkommunala omsorg och vården av äldre och multisjuka.

Då kan också de kommuner som vill få sina mellanvårdsplatser utan att det behöver bli politiskt käbbel om den vården. Inte minst skulle ett ekonomiskt incitament lösa det om kommunerna fullt ut fick det ekonomiska ansvaret för patienter som färdigbehandlats inom specialistvården.

Regeringen vill uppenbarligen påbörja en regionbildning redan under den här mandatperioden. Uppenbarligen i samarbete med landsting och kommuner. Möjligen för att undvika politiska låsningar. Vi vet hur det var förra gången, när en del av Värmland ville söderut och en annan del österut. Till slut blev det ingenting; för ingen ville ha oss.

Redan nu samarbetar kommunerna i olika kommunförbund om specialtjänster; räddningsförbund, lönekontor, telefonväxlar, alkoholhandläggning och vissa myndighetsbeslut. Det finns säkert mer att samarbeta om.

Det behöver inte nödvändigtvis bli så att alla kommuner berörs av sammanslagningar, frånsett de allra minsta, där det blir svårt att upprätthålla en kommunal service på miniminivå med en allt mindre befolkning.

Det måste göras en avvägning mellan demokratiskt inflytande och effektivitet. Måttstocken ska vara att skattepengarna används på bästa möjliga sätt. Det är ett måste om inte kommunalskatterna ska raka i höjden. Det får också kombineras med att storstadskommuner bidrar mer via ett skatteutjämningssystem. Storstadskommunerna är redan överkompenserade genom att alltför stor del av statsapparaten förlagts dit. Myndigheter behöver inte sitta i knät på regeringen i Stockholms innerstad.