2014-12-31 06:00

2015-01-20 22:40

Ta ansvar någon gång

På papperet är allt väldigt enkelt. Regeringsformen, en av våra grundlagar, säger i första paragrafen att all offentlig makt utgår från folket. Det sker genom allmän och lika rösträtt och förverkligas genom representativt och parlamentariskt statsskick.

Svenska folket sade sitt i valet i september hur det vill bli representerat i riksdagen.

Sedan krånglar de valda till det. Märkligt egentligen, eftersom de aktivt sökt och fått förtroende att representera andra medborgare. Då borde de väl uppträda därefter, eller hur?

Det finns ingen majoritet för det ena eller andra blocket. Då får väl partierna handla därefter och samtala med varandra. Vad är vi överens om och vad kan vi bli överens om efter samtal? Så brukar förnuftiga människor få verksamheten att fungera.

Men hela hösten har det varit en ren lekstuga i riksdagen och i regeringens huvudkvarter Rosenbad. Det gäller oavsett parti. Ena stunden tror Löfven att han ska få majoritet för sin budget, nästa stund har han det inte och blir så förbaskad att han vill utlysa nyval, när han inte klarar av situationen. Är det inte en statsministers skyldighet att se till att hans förslag kan vinna en majoritet i riksdagen? Mäktar han inte med den uppgiften underkänner han ju själv att han inte klarar av jobbet. Han ville ju att andra ska lösa de problem han själv ställt till med.

Oppositionen har också en skyldighet att medverka till att landets offentliga styre kan fungera. Inget parti kan räkna med att det får egen majoritet.

Det finns en samsyn i mitten av det politiska fältet. Låt då också styret bygga på det och lämna ytterligheterna därhän. Det finns ingen majoritet för att stoppa vinster i välfärden, det finns heller ingen majoritet för att stoppa flyktingmottagandet. Åsikten är fri, men någon majoritet för ytterligheter kan partier med sådana ståndpunkter inte räkna med.

Det förutsätter att det finns sunt tänkande personer i övriga partier. Då får man också sätta åt sidan makthungern och tänka på landets bästa. Man kan undra om det skett under hösten som gått.

Till slut kom sex partier överens i decemberöverenskommelsen, som delvis kan få styret att fungera. Det kan i alla fall inte bli sämre. Men det saknas en hel del. En fungerande integrationspolitik med starkt stöd i riksdagen måste fram. Då vrider man också vapnet ur händerna på SD, som har invandringen/flyktingpolitiken som enda fråga.

På papperet är allt väldigt enkelt. Regeringsformen, en av våra grundlagar, säger i första paragrafen att all offentlig makt utgår från folket. Det sker genom allmän och lika rösträtt och förverkligas genom representativt och parlamentariskt statsskick.

Svenska folket sade sitt i valet i september hur det vill bli representerat i riksdagen.

Sedan krånglar de valda till det. Märkligt egentligen, eftersom de aktivt sökt och fått förtroende att representera andra medborgare. Då borde de väl uppträda därefter, eller hur?

Det finns ingen majoritet för det ena eller andra blocket. Då får väl partierna handla därefter och samtala med varandra. Vad är vi överens om och vad kan vi bli överens om efter samtal? Så brukar förnuftiga människor få verksamheten att fungera.

Men hela hösten har det varit en ren lekstuga i riksdagen och i regeringens huvudkvarter Rosenbad. Det gäller oavsett parti. Ena stunden tror Löfven att han ska få majoritet för sin budget, nästa stund har han det inte och blir så förbaskad att han vill utlysa nyval, när han inte klarar av situationen. Är det inte en statsministers skyldighet att se till att hans förslag kan vinna en majoritet i riksdagen? Mäktar han inte med den uppgiften underkänner han ju själv att han inte klarar av jobbet. Han ville ju att andra ska lösa de problem han själv ställt till med.

Oppositionen har också en skyldighet att medverka till att landets offentliga styre kan fungera. Inget parti kan räkna med att det får egen majoritet.

Det finns en samsyn i mitten av det politiska fältet. Låt då också styret bygga på det och lämna ytterligheterna därhän. Det finns ingen majoritet för att stoppa vinster i välfärden, det finns heller ingen majoritet för att stoppa flyktingmottagandet. Åsikten är fri, men någon majoritet för ytterligheter kan partier med sådana ståndpunkter inte räkna med.

Det förutsätter att det finns sunt tänkande personer i övriga partier. Då får man också sätta åt sidan makthungern och tänka på landets bästa. Man kan undra om det skett under hösten som gått.

Till slut kom sex partier överens i decemberöverenskommelsen, som delvis kan få styret att fungera. Det kan i alla fall inte bli sämre. Men det saknas en hel del. En fungerande integrationspolitik med starkt stöd i riksdagen måste fram. Då vrider man också vapnet ur händerna på SD, som har invandringen/flyktingpolitiken som enda fråga.

  • Lars Blomkvist