2018-08-21 14:32

2018-08-21 14:32

Förtvivlan, medmänsklighet och kamp

Val 2018: Vänsterpartiets Wallengren ger sin syn på Kristinehamn, Sverige och omvärlden

Politik. I traditionella massmedia som tidningar, radio och tv liksom i så kallade sociala medier påminns man dagligen och stundligen om vår samtids tillkortakommande trots fantastiska framsteg inom forskning och kunskapsspridande.

Människor nära oss och ute i stora världen drabbas av naturens ibland förödande nyckfullhet men också av katastrofer orsakade av girighet, maktbegär, egoism och okunskap. Vi får också ta del av många goda människors kamp, vardagssolidaritet och empati här hemma och i fjärran för människor i nöd och misär, för utrotningshotade och lidande djur och mot miljöförstörelse. Jag är full av beundran för rörelser och organisationer som Greenpeace, Läkare utan gränser, Röda Korset och Vi står inte ut, som jag också ger mitt stöd.

Som barn har jag fått höra om och fått uppleva hur föräldragenerationen hjälpte flyktingar, som kom till Sverige under och efter andra världskriget. Jag upplevde också hur de vuxna demonstrerade mot kärnvapen och Sovjetunionens invasion av Ungern på femtiotalet. Decenniet senare engagerade jag mig mot Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien och krossande av den så kallade Pragvåren. Mitt sjuttiotal präglades mycket av internationellt solidaritetsarbete mot USA:s terrorkrigföring i Vietnam, för ett Sydafrika utan apartheid, för afrikanska staters självständighet, för palestiniernas rättigheter i Mellanöstern och för stöd till kampen mot Pinochets mördardiktatur i Chile liksom mot diktaturerna i Spanien och Grekland. Samtidigt tog jag del i stödarbetet för strejkande hamn- och gruvarbetare. Detta engagemang krävde möten, demonstrationer och debattinlägg. Det innebar också insamlingar och medmänskligt bemötande av flyktingar, som kom till Sverige. Det gav också fantastiskt mycket tillbaka genom spännande kultur- och matupplevelser och möten med nya vänner.

Efter de stora omvälvningarna i Iran under sjuttio- och åttiotalen, där en grym diktatur ersattes av en annan, upplösningen av Sovjetunionen, Berlinmurens fall och den förödande splittringen av Jugoslavien kom nya flyktingströmmar till Sverige och Kristinehamn. Detta kom jag mycket nära genom den förläggningsskola, som jag fick ansvar för på Mariebergsområdet. Där träffade jag dagligen under fyra år barn och föräldrar från Balkan, Östeuropa, Sydostasien och Afrika. Av alla möten med dessa människor fick jag lära mig mycket och fick nya vänner för livet.

Idag lever vi med en omvärld, som brinner i Afrika, Asien och Mellanöstern där nationella regimer, inhemska och internationella terrorgrupper och stormakter slåss om makt, råvaror och marknader. Människor skadas och dör, städer och byar jämnas med marken och gamla och unga flyr för livet.

Samtidigt lever vi här hemma, liksom i andra så kallade utvecklade länder runt om i världen, med en framväxande nationalism, rasism och främlingsfientlighet. Vi får också via media rapporter om naturkatastrofer och miljökriser, som orsakas av vår misshushållning av och rovdrift på våra gemensamma naturtillgångar.

I tider som dessa är det viktigt att vi hjälps åt för att inte bli omänskliga, desperata eller apatiska. Nu måste alla goda krafter bidra. Jag beundrar alla organisationer och människor som i Sverige och ute i världen engagerar sig humanitärt för människor, som drabbas av krig, terror och naturkatastrofer genom hjälp på plats och med stöd åt flyktingar som kommer hit. Jag beundrar alla, som engagerar sig i miljökampen. Detta vardagssolidaritetsarbete, som är viktigt, bidrar jag själv till praktiskt och ekonomiskt.

För mig är inte detta humanistiska arbete tillräckligt. Jag vill också bidra till skapandet av ett solidariskt samhälle för alla i landet där jag bor. Jag vill ha ett generöst flyktingmottagande och ett utvecklat integrationsarbete. I detta framtida samhälle får alla vad de behöver, när de gör så gott de kan. I detta framtida samhälle kan alla oberoende av kön, etnicitet och funktionsvariationer leva ett gott och tryggt liv i samklang med djur och natur. Därför arbetar jag också parlamentariskt som kommunpolitiker och i mitt parti. Jag vill ha ett tryggt, rättvist och utvecklande liv för våra barn och barnbarn. Jag vill att alla barn ska mötas med respekt och kunna växa och utvecklas i förskola och skola. Jag vill att alla ska ha ett meningsfullt arbete, en bra bostad, tillgång till tillgänglig kollektivtrafik och ett rikt kultur- och fritidsliv. Jag vill att ingen ska behöva bli rädd för att bli sjuk och gammal.

I mycket av detta arbete kan människor förenas över partigränser, liksom vänstern i solidaritetsarbete kunde samarbeta med socialliberaler, centerpartister, socialdemokrater, fackföreningar, miljöorganisationer, hyresgästorganisationer och religiösa samfund på sjuttio- och åttiotalen. Vi har också lyckats bra med detta i Kristinehamn i vårt mottagande av flyktingar och EU-migranter. När vi inte kan komma överens, måste vi behandla varandra med respekt och värdighet. Om vi inte gör det ger vi spelrum för antidemokratiska rörelser, otrygghet, motsättningar och destruktivitet.

Jag var glad, att jag häromåret kunde bära min tröja med texten ”Jag är stolt att bo i ett land dit människor vill fly”. Jag hoppas att jag kan ta den på mig igen!

Magnus Wallengren

vänsterpartist i Kristinehamn

Människor nära oss och ute i stora världen drabbas av naturens ibland förödande nyckfullhet men också av katastrofer orsakade av girighet, maktbegär, egoism och okunskap. Vi får också ta del av många goda människors kamp, vardagssolidaritet och empati här hemma och i fjärran för människor i nöd och misär, för utrotningshotade och lidande djur och mot miljöförstörelse. Jag är full av beundran för rörelser och organisationer som Greenpeace, Läkare utan gränser, Röda Korset och Vi står inte ut, som jag också ger mitt stöd.

Som barn har jag fått höra om och fått uppleva hur föräldragenerationen hjälpte flyktingar, som kom till Sverige under och efter andra världskriget. Jag upplevde också hur de vuxna demonstrerade mot kärnvapen och Sovjetunionens invasion av Ungern på femtiotalet. Decenniet senare engagerade jag mig mot Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien och krossande av den så kallade Pragvåren. Mitt sjuttiotal präglades mycket av internationellt solidaritetsarbete mot USA:s terrorkrigföring i Vietnam, för ett Sydafrika utan apartheid, för afrikanska staters självständighet, för palestiniernas rättigheter i Mellanöstern och för stöd till kampen mot Pinochets mördardiktatur i Chile liksom mot diktaturerna i Spanien och Grekland. Samtidigt tog jag del i stödarbetet för strejkande hamn- och gruvarbetare. Detta engagemang krävde möten, demonstrationer och debattinlägg. Det innebar också insamlingar och medmänskligt bemötande av flyktingar, som kom till Sverige. Det gav också fantastiskt mycket tillbaka genom spännande kultur- och matupplevelser och möten med nya vänner.

Efter de stora omvälvningarna i Iran under sjuttio- och åttiotalen, där en grym diktatur ersattes av en annan, upplösningen av Sovjetunionen, Berlinmurens fall och den förödande splittringen av Jugoslavien kom nya flyktingströmmar till Sverige och Kristinehamn. Detta kom jag mycket nära genom den förläggningsskola, som jag fick ansvar för på Mariebergsområdet. Där träffade jag dagligen under fyra år barn och föräldrar från Balkan, Östeuropa, Sydostasien och Afrika. Av alla möten med dessa människor fick jag lära mig mycket och fick nya vänner för livet.

Idag lever vi med en omvärld, som brinner i Afrika, Asien och Mellanöstern där nationella regimer, inhemska och internationella terrorgrupper och stormakter slåss om makt, råvaror och marknader. Människor skadas och dör, städer och byar jämnas med marken och gamla och unga flyr för livet.

Samtidigt lever vi här hemma, liksom i andra så kallade utvecklade länder runt om i världen, med en framväxande nationalism, rasism och främlingsfientlighet. Vi får också via media rapporter om naturkatastrofer och miljökriser, som orsakas av vår misshushållning av och rovdrift på våra gemensamma naturtillgångar.

I tider som dessa är det viktigt att vi hjälps åt för att inte bli omänskliga, desperata eller apatiska. Nu måste alla goda krafter bidra. Jag beundrar alla organisationer och människor som i Sverige och ute i världen engagerar sig humanitärt för människor, som drabbas av krig, terror och naturkatastrofer genom hjälp på plats och med stöd åt flyktingar som kommer hit. Jag beundrar alla, som engagerar sig i miljökampen. Detta vardagssolidaritetsarbete, som är viktigt, bidrar jag själv till praktiskt och ekonomiskt.

För mig är inte detta humanistiska arbete tillräckligt. Jag vill också bidra till skapandet av ett solidariskt samhälle för alla i landet där jag bor. Jag vill ha ett generöst flyktingmottagande och ett utvecklat integrationsarbete. I detta framtida samhälle får alla vad de behöver, när de gör så gott de kan. I detta framtida samhälle kan alla oberoende av kön, etnicitet och funktionsvariationer leva ett gott och tryggt liv i samklang med djur och natur. Därför arbetar jag också parlamentariskt som kommunpolitiker och i mitt parti. Jag vill ha ett tryggt, rättvist och utvecklande liv för våra barn och barnbarn. Jag vill att alla barn ska mötas med respekt och kunna växa och utvecklas i förskola och skola. Jag vill att alla ska ha ett meningsfullt arbete, en bra bostad, tillgång till tillgänglig kollektivtrafik och ett rikt kultur- och fritidsliv. Jag vill att ingen ska behöva bli rädd för att bli sjuk och gammal.

I mycket av detta arbete kan människor förenas över partigränser, liksom vänstern i solidaritetsarbete kunde samarbeta med socialliberaler, centerpartister, socialdemokrater, fackföreningar, miljöorganisationer, hyresgästorganisationer och religiösa samfund på sjuttio- och åttiotalen. Vi har också lyckats bra med detta i Kristinehamn i vårt mottagande av flyktingar och EU-migranter. När vi inte kan komma överens, måste vi behandla varandra med respekt och värdighet. Om vi inte gör det ger vi spelrum för antidemokratiska rörelser, otrygghet, motsättningar och destruktivitet.

Jag var glad, att jag häromåret kunde bära min tröja med texten ”Jag är stolt att bo i ett land dit människor vill fly”. Jag hoppas att jag kan ta den på mig igen!

Magnus Wallengren

vänsterpartist i Kristinehamn

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.