2018-02-12 09:55

2018-02-12 09:55

Vi får inte glömma

Debatt: En suverän föreställning

Förintelsen. Inte förrän vid en av de sista föreställningarna kom jag mig för att gå och se ”Spelman på taket”.

Det var en suverän föreställning och vi kan verkligen vara glada för denna pärla i kommunens rika kulturliv.

Att kalla det amatörteater vore en förolämpning.

Flera är utbildade skådespelare – andra har sjungit i kör, någon har gått KPS´ danshandledarutbildning och mycket annat.

I föreställningen är det mycket sång, musik och skratt, men slutet är egentligen ganska tragiskt.

Alla i byn tvingas flytta – varför?

För att alla är judar!

Tragiken kanske inte riktigt lyfts fram i föreställningen, men den finns där.

Efter en sådan upplevelse är det svårt att genast lägga sig att sova.

Lite slötittande på TV gjorde mig plötsligt klarvaken.

Från rutan tittade ett mycket gammalt kvinnoansikte på mig.

Ansiktet tillhörde Hédi Fried – i år 94 år gammal.

Hon föddes i nuvarande Rumänien i en ungersktalande familj och lyckades senare överleva Auschwitz och kom till Sverige i en av de vita bussarna.

Detta kändes som en slags fortsättning på avslutningen av ”Spelman på taket”.

Det är både märkligt och skrämmande att det i vår tid finns de som förnekar Förintelsen.

Det är ett svidande underbetyg åt skolornas historieundervisning.

Historielärarna gör säkert så gott de kan, men läroplaner och böcker i ämnet kan se lite olika ut och betona olika saker.

Nu är det inte min uppgift att försvara Göran Perssons regering, men det är trots allt tillåtet att vara lite generös och ur den rödgröna röran lyfta något litet som verkar bra.

”Forum för levande historia” var i alla fall en ansats att vrida detta rätt, men om det på sikt fått effekter är väl kanske inte alldeles klart.

1967 besökte jag koncentrationslägret Dachau utanför München i sällskap med en västtysk medborgare som bröt samman när den grymma verkligheten trädde fram.

De ungdomar som gick i skolan direkt efter kriget och flera år framåt, skulle skonas, hette det.

Jag kunde mer om eländet än min dåvarande reskamrat.

Åtta år senare kom jag till Auschwitz tillsammans med mina kurskamrater från lärarhögskolan i Linköping.

Uppdraget att lägga ner en krans på lämpligt ställe i lägret anförtroddes en kamrat som var av österrikisk judesläkt. Själv var han född i Finland, men uppväxt i Sverige.

– Här miste jag halva min släkt, var hans lakoniska kommentar, strax före kransnedläggningen.

Ett antal år därefter besökte jag Theresienstadt i Tjeckien, som kanske inte har riktigt samma skrämmande eftermäle, men som någon sagt – det kan finnas temperaturskillnader i helvetet.

Något semesterparadis var det absolut inte.

Om få år är de sista överlevande borta.

Kvar finns deras barn och barnbarn och kanske många av dem kan hjälpa de svagbegåvade och historielösa.

Det är nämligen mycket viktigt att denna del av historien hålls levande.

Om vi missar det är vi mycket illa ute.

Kanske ligger detta bortom en gammal kommunalgubbes horisont, men historien har också lärt oss att även de små bidragen kan vara värdefulla.

Björn Nyström (M)

Det var en suverän föreställning och vi kan verkligen vara glada för denna pärla i kommunens rika kulturliv.

Att kalla det amatörteater vore en förolämpning.

Flera är utbildade skådespelare – andra har sjungit i kör, någon har gått KPS´ danshandledarutbildning och mycket annat.

I föreställningen är det mycket sång, musik och skratt, men slutet är egentligen ganska tragiskt.

Alla i byn tvingas flytta – varför?

För att alla är judar!

Tragiken kanske inte riktigt lyfts fram i föreställningen, men den finns där.

Efter en sådan upplevelse är det svårt att genast lägga sig att sova.

Lite slötittande på TV gjorde mig plötsligt klarvaken.

Från rutan tittade ett mycket gammalt kvinnoansikte på mig.

Ansiktet tillhörde Hédi Fried – i år 94 år gammal.

Hon föddes i nuvarande Rumänien i en ungersktalande familj och lyckades senare överleva Auschwitz och kom till Sverige i en av de vita bussarna.

Detta kändes som en slags fortsättning på avslutningen av ”Spelman på taket”.

Det är både märkligt och skrämmande att det i vår tid finns de som förnekar Förintelsen.

Det är ett svidande underbetyg åt skolornas historieundervisning.

Historielärarna gör säkert så gott de kan, men läroplaner och böcker i ämnet kan se lite olika ut och betona olika saker.

Nu är det inte min uppgift att försvara Göran Perssons regering, men det är trots allt tillåtet att vara lite generös och ur den rödgröna röran lyfta något litet som verkar bra.

”Forum för levande historia” var i alla fall en ansats att vrida detta rätt, men om det på sikt fått effekter är väl kanske inte alldeles klart.

1967 besökte jag koncentrationslägret Dachau utanför München i sällskap med en västtysk medborgare som bröt samman när den grymma verkligheten trädde fram.

De ungdomar som gick i skolan direkt efter kriget och flera år framåt, skulle skonas, hette det.

Jag kunde mer om eländet än min dåvarande reskamrat.

Åtta år senare kom jag till Auschwitz tillsammans med mina kurskamrater från lärarhögskolan i Linköping.

Uppdraget att lägga ner en krans på lämpligt ställe i lägret anförtroddes en kamrat som var av österrikisk judesläkt. Själv var han född i Finland, men uppväxt i Sverige.

– Här miste jag halva min släkt, var hans lakoniska kommentar, strax före kransnedläggningen.

Ett antal år därefter besökte jag Theresienstadt i Tjeckien, som kanske inte har riktigt samma skrämmande eftermäle, men som någon sagt – det kan finnas temperaturskillnader i helvetet.

Något semesterparadis var det absolut inte.

Om få år är de sista överlevande borta.

Kvar finns deras barn och barnbarn och kanske många av dem kan hjälpa de svagbegåvade och historielösa.

Det är nämligen mycket viktigt att denna del av historien hålls levande.

Om vi missar det är vi mycket illa ute.

Kanske ligger detta bortom en gammal kommunalgubbes horisont, men historien har också lärt oss att även de små bidragen kan vara värdefulla.

Björn Nyström (M)

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.