2015-09-29 09:55

2015-09-29 09:55

EU-migranterna har inget val

SVAR PÅ TAL: Stellan Jansson

Svår fråga, Stellan Jansson. Oavsett ens värderingar och människosyn. Ingen vill möta elände utan förmåga att göra något åt det. Vi skiljer oss åt utifrån vår benägenhet att ta ansvar och vår förmåga till empati.

Vår personliga status baserar sig på grundegenskaper/-värderingar som kan sitta så djupt att vi inte ens är medvetna om dem. Vi har kanske sedan barnsben tvingats förneka verkliga förhållanden för att klara av våra liv och inte gå under. Vanmakt gör ont.

Oavsett vad, måste vi försöka anslå en viss värdighet, särskilt om man är folkvald och ska representera många fler än sig själv. Man får ta sig i kragen och tänka till ett tag.

Det hade kunnat vara du. Eller jag.

EU-migranterna är mer utsatta än förr. De har berövats sin forna resandegemenskap utan att den ersatts med annat än fattigdom och avsaknad av samhälleliga och mänskliga rättigheter. Vi har vant oss vid att betrakta dem som annorlunda, icke tillhöriga, som vore de inte människor med samma grundbehov som du och jag. Varken våra hjärtan eller hjärnor öppnas, styrs inte av samma impulser som mot andra, att vilja rädda, hjälpa och försvara. De liksom inte angår oss, vi identifierar oss inte med dem, förstår dem inte, vi rörs inte per automatik eller stannar upp och begrundar vad vi ser.

Människor i nöd utan samhällets beskydd, som svälter, fryser, är hemlösa. Utanför, som flickan med svavelstickorna.

Och vår annars grundläggande devis: Allas lika rätt?

Vi verkar utgå ifrån att EU-migranternas situation är oföränderlig och inte en enstaka fas utan ett varaktigt tillstånd − har alltid varit så och kommer så förbli − bestående. Är bara så, de vill ha det så, vill inte vara bofasta utan ha sin frihet.

Men tänk återigen efter: De har aldrig haft något val. Vi andra har aldrig riktigt släppt in dem. Inte här, inte där i deras hemländer.

Nu finns det ändå en gnista hopp. En stor satsning ska göras för integrering och arbete, de ska få förenas med sina familjer och barn i sitt hemland, i sin kommun. Sverige satsar stort med att stödja en genomgripande förändring av villkoren för dessa människor, också vad gäller samhällets attityder.

Men samhällen förändras sakta, kultur är trögrörlig, tar säkert år tills EU-medborgarna får förutsättningar nog att klara sitt liv och uppehälle, oavsett här eller där, så vi måste så länge, som ett civiliserat samhälle, ordna en tillvaro här som är värdig och som minskar/avlägsnar behovet av försörjning via tiggeri.

Ju kraftfullare vi medverkar med allt vi kan för att lösa frågan för de EU-medborgare som vistas i vårt land, desto värdigare blir det för oss alla. Det är inte värdigt att avstå från att hjälpa när en människa ber oss om det. Det är heller inte mänskligt att småbarnsfamiljer utan de mest basala förnödenheter svälter och fryser i provisoriska läger eller på övergivna campingar.

Kommunerna får tillhandahålla den hjälpen och omsorgen via skattemedel. Punkt och slut.

Vår personliga status baserar sig på grundegenskaper/-värderingar som kan sitta så djupt att vi inte ens är medvetna om dem. Vi har kanske sedan barnsben tvingats förneka verkliga förhållanden för att klara av våra liv och inte gå under. Vanmakt gör ont.

Oavsett vad, måste vi försöka anslå en viss värdighet, särskilt om man är folkvald och ska representera många fler än sig själv. Man får ta sig i kragen och tänka till ett tag.

Det hade kunnat vara du. Eller jag.

EU-migranterna är mer utsatta än förr. De har berövats sin forna resandegemenskap utan att den ersatts med annat än fattigdom och avsaknad av samhälleliga och mänskliga rättigheter. Vi har vant oss vid att betrakta dem som annorlunda, icke tillhöriga, som vore de inte människor med samma grundbehov som du och jag. Varken våra hjärtan eller hjärnor öppnas, styrs inte av samma impulser som mot andra, att vilja rädda, hjälpa och försvara. De liksom inte angår oss, vi identifierar oss inte med dem, förstår dem inte, vi rörs inte per automatik eller stannar upp och begrundar vad vi ser.

Människor i nöd utan samhällets beskydd, som svälter, fryser, är hemlösa. Utanför, som flickan med svavelstickorna.

Och vår annars grundläggande devis: Allas lika rätt?

Vi verkar utgå ifrån att EU-migranternas situation är oföränderlig och inte en enstaka fas utan ett varaktigt tillstånd − har alltid varit så och kommer så förbli − bestående. Är bara så, de vill ha det så, vill inte vara bofasta utan ha sin frihet.

Men tänk återigen efter: De har aldrig haft något val. Vi andra har aldrig riktigt släppt in dem. Inte här, inte där i deras hemländer.

Nu finns det ändå en gnista hopp. En stor satsning ska göras för integrering och arbete, de ska få förenas med sina familjer och barn i sitt hemland, i sin kommun. Sverige satsar stort med att stödja en genomgripande förändring av villkoren för dessa människor, också vad gäller samhällets attityder.

Men samhällen förändras sakta, kultur är trögrörlig, tar säkert år tills EU-medborgarna får förutsättningar nog att klara sitt liv och uppehälle, oavsett här eller där, så vi måste så länge, som ett civiliserat samhälle, ordna en tillvaro här som är värdig och som minskar/avlägsnar behovet av försörjning via tiggeri.

Ju kraftfullare vi medverkar med allt vi kan för att lösa frågan för de EU-medborgare som vistas i vårt land, desto värdigare blir det för oss alla. Det är inte värdigt att avstå från att hjälpa när en människa ber oss om det. Det är heller inte mänskligt att småbarnsfamiljer utan de mest basala förnödenheter svälter och fryser i provisoriska läger eller på övergivna campingar.

Kommunerna får tillhandahålla den hjälpen och omsorgen via skattemedel. Punkt och slut.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.