2015-09-27 06:00

2015-09-27 06:00

Det är vi som äger landet!

MIGRATIONSDEBATT: Föregå med gott exempel

debatt. Vilka vi? Ingen nu levande kan väl slå sig för bröstet och hävda det. Nästa fråga till läsekretsen: Vem har rätt att kalla sig svensk? I Lesjöfors går gränsen vid tre generationer, för att bli betraktad som lesjöforsare. Dessutom ska åtminstone en förälder ha arbetat i ”verket”.

Om jag går till mig själv, så finns det lite vallonskt, tyskt och polskt blod i de svenska ådrorna. Övrig inblandning känner jag inte till. Vallonen drog sig häråt pga religionskrig. Tysken ville gärna bygga en hytta i Åskagen och polacken hade samma önskan i Dalkarlshyttan tillsammans med svedjefinnar från Savolax. Alla dessa förökade sig med någon lämplig kvinna o barn föddes enligt känd modell.

Efter fyra hundra år såg jag dagens ljus på Filipstads BB. Där fick jag vistas tillsammans med min mor och åtnjuta svensk sjukvård i form av barnmorska osv.

Åren gick och skolan började. Böcker ock skolmaterial delades ut. Skolhälsovård, tandvård, skollunch ingick i enhetsskolan i Lesjöfors. Därefter började jag på gymnasiet i Filipstad. På den tiden fick man betala sina läroböcker och sin skolmat.

Efter nitton år av snyltande på det svenska samhället, så började jag äntligen göra rätt för mig! Jag fick ett jobb och började betala skatt!

Under senare år har jag haft förmånen att arbeta med asylsökande människor från andra länder i drygt tjugo år. De har en gemesam önskan: Att få uppehållstillstånd och få arbeta för att kunna försörja sig. Många av dem är högutbildade i sina hemländer. Har aldrig varit bekant med så många läkare, optiker, högskolelärare men även analfabeter. Däremellan låg naturligtvis det stora flertalet elevers kunskap. Efter en kortare kurs i medicinsk svenska kunde läkare börja arbeta inom vården. Där sparade Sverige in tjugo års studier per läkare. Några köpte hotell och pizzerior. Andra fick jobb hos statliga myndigheter och en del blev sjuka.

Vad gäller analfabeter, så är vi väl födda så lite till mans.

Har man inte möjlighet till utbildning av olika orsaker, så är det inte så lätt. Desto större lycka, när man knäcker koden oavsett var och när det sker. Viss morot – i form av pennigbidrag - finns för kommunplacerade, som lär sig svenska inom två år. Detta retar en del, vet jag. Men är det inte bra, om vi kan prata med varandra på språk, som vi förstår. Det är ju synd förstås om alla tolkar av olika kvalitet, som skor sig på nya svenskars bekostnad.

Vart vill jag komma med detta? Jo, jag anser att alla behöver en viss tid för att anpassa sig i samhället oavsett, om det beror på bristande ålder eller bristande språkkunskaper. Alla, som vill och får förbättra sin situation, kan! Sedan gäller det att anpassa sig till det nya landets lagar och seder. Vi behöver inte fler kriminella eller alkoholister! Det finns nog av sådana ändå.

I vår jakt på perfekta icke-svenskar, så gäller det ju att vi ”urinvånare” föregår med gott exempel, så att vårt samhälle blir det folkhem, som en gång var tänkt!

Marianne Andersson

Om jag går till mig själv, så finns det lite vallonskt, tyskt och polskt blod i de svenska ådrorna. Övrig inblandning känner jag inte till. Vallonen drog sig häråt pga religionskrig. Tysken ville gärna bygga en hytta i Åskagen och polacken hade samma önskan i Dalkarlshyttan tillsammans med svedjefinnar från Savolax. Alla dessa förökade sig med någon lämplig kvinna o barn föddes enligt känd modell.

Efter fyra hundra år såg jag dagens ljus på Filipstads BB. Där fick jag vistas tillsammans med min mor och åtnjuta svensk sjukvård i form av barnmorska osv.

Åren gick och skolan började. Böcker ock skolmaterial delades ut. Skolhälsovård, tandvård, skollunch ingick i enhetsskolan i Lesjöfors. Därefter började jag på gymnasiet i Filipstad. På den tiden fick man betala sina läroböcker och sin skolmat.

Efter nitton år av snyltande på det svenska samhället, så började jag äntligen göra rätt för mig! Jag fick ett jobb och började betala skatt!

Under senare år har jag haft förmånen att arbeta med asylsökande människor från andra länder i drygt tjugo år. De har en gemesam önskan: Att få uppehållstillstånd och få arbeta för att kunna försörja sig. Många av dem är högutbildade i sina hemländer. Har aldrig varit bekant med så många läkare, optiker, högskolelärare men även analfabeter. Däremellan låg naturligtvis det stora flertalet elevers kunskap. Efter en kortare kurs i medicinsk svenska kunde läkare börja arbeta inom vården. Där sparade Sverige in tjugo års studier per läkare. Några köpte hotell och pizzerior. Andra fick jobb hos statliga myndigheter och en del blev sjuka.

Vad gäller analfabeter, så är vi väl födda så lite till mans.

Har man inte möjlighet till utbildning av olika orsaker, så är det inte så lätt. Desto större lycka, när man knäcker koden oavsett var och när det sker. Viss morot – i form av pennigbidrag - finns för kommunplacerade, som lär sig svenska inom två år. Detta retar en del, vet jag. Men är det inte bra, om vi kan prata med varandra på språk, som vi förstår. Det är ju synd förstås om alla tolkar av olika kvalitet, som skor sig på nya svenskars bekostnad.

Vart vill jag komma med detta? Jo, jag anser att alla behöver en viss tid för att anpassa sig i samhället oavsett, om det beror på bristande ålder eller bristande språkkunskaper. Alla, som vill och får förbättra sin situation, kan! Sedan gäller det att anpassa sig till det nya landets lagar och seder. Vi behöver inte fler kriminella eller alkoholister! Det finns nog av sådana ändå.

I vår jakt på perfekta icke-svenskar, så gäller det ju att vi ”urinvånare” föregår med gott exempel, så att vårt samhälle blir det folkhem, som en gång var tänkt!

Marianne Andersson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.