2015-07-28 12:00

2015-07-28 12:00

Få besöker gudstjänsten

REPLIK RELIGIONSHISTORIKER: Kyrkan en moské?

Svar på tal. Vi svenskar är extrema. I nästan inget annat europeiskt land har så få en uttalad religiös identitet. Samtidigt är svenskar i högre grad än andra européer medlemmar i religiösa samfund. Cirka 80 procent tillhör ett trossamfund, 64 procent är medlemmar i Svenska kyrkan.

I en insändare i NKP den 22/7 beklagar sig en anonym kyrkobesökare över det svala intresset för kyrkans aktiviteter. De regelbundna bänknötarna uppskattas, ”förutom några invandrare”, till ett tjugotal. Det är lågt för en stad av Kristinehamns storlek.

Samtidigt visar ny forskning av uppsalasociologen Erika Wilander att antalet regelbundna gudstjänstbesökare utgjort cirka 5 procent av den totala befolkningen allt sedan sekelskiftet 1900. Förändringen är inte så stor som man kan tro.

I och med ökande invandring under efterkrigstiden har Sveriges religiösa landskap förändrats, och med en större religiös och etnisk mångfald har vi gång på gång hört invandringskritiska partier vilja stärka kristen identitet som del i ett nationalistiskt projekt.

Inte heller detta är nytt. Till Svenska kyrkans historia hör just att den varit en del av nationsbygget. Från Uppsala möte 1593 och framåt innebar att vara svensk att vara döpt i Svenska kyrkan. För att försäkra sig om att befolkningen hade den rätt lutersk tron hölls husförhör – något vi känner igen från Emil i Lönneberga. Inte förrän 1873 fick en svensk medborgare rätt att lämna Svenska kyrkan för att gå med i ett annat av staten godkänt trossamfund och först 1951 fick vi en religionsfrihetslagstiftning som tillät medborgare att fritt välja eller välja bort religion.

Inom nationalistiska kretsar vill man alltså vända tillbaka till enhetskyrkans och enhetssamhällets modell, för att möta det hot man upplever att invandring innebär.

Kristinehamns anonyme kyrkobesökare har rätt i att vi om vi vill behålla våra kyrkor – som gudstjänstlokaler eller som kulturarv – på ett eller annat sätt måste stödja deras verksamhet. Att inkludera de ”invandrare” som besöker gudstjänsten kunde ju vara ett första steg att bättra på statistiken.

Svenska kyrkan är en folkkyrka och dess medlemmar har möjlighet att påverka vilken kyrka de vill ha. Jag är själv inte medlem, men tycker ändå att man kan ställa frågan varför någon ska besöka en gudstjänst. På grund av en upplevd tillhörighet till kristen tradition, eller som en gränsdragning mot religiösa och etniska minoriteter?

Simon Sorgenfrei

I en insändare i NKP den 22/7 beklagar sig en anonym kyrkobesökare över det svala intresset för kyrkans aktiviteter. De regelbundna bänknötarna uppskattas, ”förutom några invandrare”, till ett tjugotal. Det är lågt för en stad av Kristinehamns storlek.

Samtidigt visar ny forskning av uppsalasociologen Erika Wilander att antalet regelbundna gudstjänstbesökare utgjort cirka 5 procent av den totala befolkningen allt sedan sekelskiftet 1900. Förändringen är inte så stor som man kan tro.

I och med ökande invandring under efterkrigstiden har Sveriges religiösa landskap förändrats, och med en större religiös och etnisk mångfald har vi gång på gång hört invandringskritiska partier vilja stärka kristen identitet som del i ett nationalistiskt projekt.

Inte heller detta är nytt. Till Svenska kyrkans historia hör just att den varit en del av nationsbygget. Från Uppsala möte 1593 och framåt innebar att vara svensk att vara döpt i Svenska kyrkan. För att försäkra sig om att befolkningen hade den rätt lutersk tron hölls husförhör – något vi känner igen från Emil i Lönneberga. Inte förrän 1873 fick en svensk medborgare rätt att lämna Svenska kyrkan för att gå med i ett annat av staten godkänt trossamfund och först 1951 fick vi en religionsfrihetslagstiftning som tillät medborgare att fritt välja eller välja bort religion.

Inom nationalistiska kretsar vill man alltså vända tillbaka till enhetskyrkans och enhetssamhällets modell, för att möta det hot man upplever att invandring innebär.

Kristinehamns anonyme kyrkobesökare har rätt i att vi om vi vill behålla våra kyrkor – som gudstjänstlokaler eller som kulturarv – på ett eller annat sätt måste stödja deras verksamhet. Att inkludera de ”invandrare” som besöker gudstjänsten kunde ju vara ett första steg att bättra på statistiken.

Svenska kyrkan är en folkkyrka och dess medlemmar har möjlighet att påverka vilken kyrka de vill ha. Jag är själv inte medlem, men tycker ändå att man kan ställa frågan varför någon ska besöka en gudstjänst. På grund av en upplevd tillhörighet till kristen tradition, eller som en gränsdragning mot religiösa och etniska minoriteter?

Simon Sorgenfrei

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.