2015-10-08 16:39

2015-10-08 16:39

Berättelser ur verkliga livet i Panncentralen

KULTUR: Knutte Wester ställer ut på Kristinehamns konstmuseum

Djup. Museichef Klas Hällerstrand berömmer konstnären Knutte Westers tekniska skicklighet. Det som imponerar mer är den tanke som ligger bakom varje verk, ett djup som sträcker sig långt in i medmänsklighetens innersta.

Som barn hemma i Eskilstuna tillbringade Knutte Wester mycket tid hemma hos sin farmor. Där lyssnade han till hennes berättelser, men det var inte några gulliga, rosenskimrande sagor han fick höra utan berättelser ur verkliga livet.

– Min farmor växte upp som en oönskad horunge i en helt annan värld än den jag var van vid. Berättelserna satte fingret på vad som var viktigt i livet. Utan att göra allt för mycket psykoanalys på mig själv tror jag att jag letar efter det i min konst, säger Knutte Wester.

När andra konstnärer gärna berättar om sin teknik och sina uttrycksformer ägnar Knutte Wester större delen av torsdagens pressvisning åt att lyfta fram bakgrunden till sina verk. Samtliga bottnar i berättelser och han beskriver dem som sociala skulpturer och videofilmer.

Konst som berör

Utställningens titel ”Gryning utan namn” knyter an till en videofilm som rullar i Panncentralens inre rum. Det är en film om två hundar i en vägkorsning. När den visades på Göteborgs filmfestival konstaterades att den diskuterar essensen av medmänsklighet.

– Enkelt uttryckt kan man säga att jag har tagit bort två av dokumentärfilmarens journalistiskt viktiga frågor ”när” och ”var”, förklarar Knutte Wester.

Kultursamordnare Emma Gabrielsson säger att det är en otroligt stark film som verkligen berör.

Och det är mycket som berör i Knutte Westers konst. Därför är det bra att verken förklaras i både text- och ljudform. Han har själv läst in de texter besökarna kan lyssna till i utställningens audiosystem.

Knutte Wester tog examen vid Umeås konsthögskola 2003. Det sista året sökte han sig från konstvärlden och ut i den verkliga världen:

– Jag flyttade min ateljé till en flyktingförläggning i Boliden.

Där hade han målarkurser och berättarkvällar där folk öppnade sina plånböcker och berättade om de bilder som fanns där. Det var många gripande berättelser som kom fram då. Något bestående verk blev det inte av tiden på flyktingförläggningen, men däremot utvecklade Knutte Wester en arbetsmetod som han sedan fortsatt använda sig av.

Fann sin grundton

2007 hade Knutte Wester precis blivit pappa och var föräldraledig när han erbjuds ett ateljéstipendium att åka över till Riga. Han tackade ja och sökte sig till ett barnhem med tusentals barn som ingen ville ha. Fram till dess hade han främst arbetat med video som uttrycksmedel, men i Riga hittade han tillbaka till sin konstnärliga grundton, skulptur. Tiden i Riga resulterade i en skulptur som finns i tre upplagor, men ingen av dem står i Lettland.

För ett par år sedan återvände han till samma barnhem igen. All personal och alla barn hade ersatts, men det var fortfarande lika fullt. Då jobbade han under några veckor tillsammans med barnen och det ledde bland annat fram till verket ”En koja åt min bror”, som visas i Panncentralen.

– Det finns vissa likheter mellan ett barnhem och en flyktingförläggning. Båda är en tillfällig lösning i väntan på att någon ska vilja ha en, säger Knutte Wester.

Det senaste verket som visas är inte på plats mer än i form av fotografier. Verket skapades i New York tidigare i år och är en påminnelse om USA:s alla hemlösa.

Som barn hemma i Eskilstuna tillbringade Knutte Wester mycket tid hemma hos sin farmor. Där lyssnade han till hennes berättelser, men det var inte några gulliga, rosenskimrande sagor han fick höra utan berättelser ur verkliga livet.

– Min farmor växte upp som en oönskad horunge i en helt annan värld än den jag var van vid. Berättelserna satte fingret på vad som var viktigt i livet. Utan att göra allt för mycket psykoanalys på mig själv tror jag att jag letar efter det i min konst, säger Knutte Wester.

När andra konstnärer gärna berättar om sin teknik och sina uttrycksformer ägnar Knutte Wester större delen av torsdagens pressvisning åt att lyfta fram bakgrunden till sina verk. Samtliga bottnar i berättelser och han beskriver dem som sociala skulpturer och videofilmer.

Konst som berör

Utställningens titel ”Gryning utan namn” knyter an till en videofilm som rullar i Panncentralens inre rum. Det är en film om två hundar i en vägkorsning. När den visades på Göteborgs filmfestival konstaterades att den diskuterar essensen av medmänsklighet.

– Enkelt uttryckt kan man säga att jag har tagit bort två av dokumentärfilmarens journalistiskt viktiga frågor ”när” och ”var”, förklarar Knutte Wester.

Kultursamordnare Emma Gabrielsson säger att det är en otroligt stark film som verkligen berör.

Och det är mycket som berör i Knutte Westers konst. Därför är det bra att verken förklaras i både text- och ljudform. Han har själv läst in de texter besökarna kan lyssna till i utställningens audiosystem.

Knutte Wester tog examen vid Umeås konsthögskola 2003. Det sista året sökte han sig från konstvärlden och ut i den verkliga världen:

– Jag flyttade min ateljé till en flyktingförläggning i Boliden.

Där hade han målarkurser och berättarkvällar där folk öppnade sina plånböcker och berättade om de bilder som fanns där. Det var många gripande berättelser som kom fram då. Något bestående verk blev det inte av tiden på flyktingförläggningen, men däremot utvecklade Knutte Wester en arbetsmetod som han sedan fortsatt använda sig av.

Fann sin grundton

2007 hade Knutte Wester precis blivit pappa och var föräldraledig när han erbjuds ett ateljéstipendium att åka över till Riga. Han tackade ja och sökte sig till ett barnhem med tusentals barn som ingen ville ha. Fram till dess hade han främst arbetat med video som uttrycksmedel, men i Riga hittade han tillbaka till sin konstnärliga grundton, skulptur. Tiden i Riga resulterade i en skulptur som finns i tre upplagor, men ingen av dem står i Lettland.

För ett par år sedan återvände han till samma barnhem igen. All personal och alla barn hade ersatts, men det var fortfarande lika fullt. Då jobbade han under några veckor tillsammans med barnen och det ledde bland annat fram till verket ”En koja åt min bror”, som visas i Panncentralen.

– Det finns vissa likheter mellan ett barnhem och en flyktingförläggning. Båda är en tillfällig lösning i väntan på att någon ska vilja ha en, säger Knutte Wester.

Det senaste verket som visas är inte på plats mer än i form av fotografier. Verket skapades i New York tidigare i år och är en påminnelse om USA:s alla hemlösa.