2015-07-10 06:00

2015-07-10 06:00

Omöjligt att kräkas med stil

ADINA MAGNUSSON

Uttrycket ”Ända in i kaklet” passar bra vissa dagar. Vi journalister gör inte vad som helst för en story. Men nästan. Under tisdagen när Ostindiefararen Götheborg skulle komma till Kristinehamn bestämde vi oss för att köra in i det berömda kaklet. Stor händelse, klart vi kör så mycket vi bara kan. Två av kollegorna lyckades prata sig till att få komma upp i en av kranarna i hamnen för att få spektakulära bilder på publikhavet och när skeppet kom in i hamnen. Det fanns bara en liten, liten hake. Höjdskräck. Att ge sig upp i en kran med gallergolv högt ovanför marken är verkligen att gå utanför sin bekvämlighetszon.

Jag tyckte att jag hade lyckas lägga beslag på det lyxigaste uppdraget, att följa med sjöräddningssällskapets båt Victoria och möta skeppet ute på Vänern så jag var lite lagom odräglig och förklarade glatt det olämpliga i att ha kjol på sig uppe i kranen. Kollegorna suckade och förklarade att några planer på kjol inte var aktuellt. Den fjärde reportern tog cykel ut i skärgården i tron att det skulle gå smidigt att ta sig tillbaka. Ha. Trafikkaos är bara förnamnet.

Så började det blåsa. I samma takt som vinden tilltog började mitt övermod att mojna. Jag insåg att det skulle kunna bli en rätt guppig upplevelse. Åksjuketabletter packades ner i väskan och hybrisen steg igen.

Men tisdagsmorgonen bjöd på rejäl vind och ingen av kollegorna var avundsjuk på mitt uppdrag. Kanske kunde man ana ett korn av skadeglädje, det är svårt att avgöra. Utanför Picassoudden var vågorna rätt massiva. Två och en halv meter höga om man frågar kapten Lars Johansson på Victoria. Högre om man frågar mig. Jättehöga faktiskt.

Min kaxighet krympte för varje våg som vi tog oss igenom. Illamåendet var ett faktum. Till slut såg jag något pyttelitet sticka upp över horisonten. Masterna på Götheborg. Tro inte att jag tänkte ”Yippie”. Nej, min spontana reaktion var ”helvete vad långt bort det är, jag kommer att kräkas innan vi är framme, det här kommer bli ren och skär förnedring”. Lite så tänkte jag. Men plikten framför allt. Jag bad en av besättningsmännen att hämta min mobil i kabyssen. Jag insåg nämligen att om jag går in kommer det inte att sluta lyckligt. Sen gjorde jag det ödesdigra misstaget. Jag försökte lägga en bild på NKP:s Facebook-sida (gilla den om du inte redan gör det). Jag kom inte halvvägs. Att flytta blicken från horisonten var en synnerligen jättedålig idé.

Är du äckelmagad är det dags att sluta läsa nu.

Nu var det helt kört. En annan ur besättningen frågade ”Är du okej?” jag skakade på huvudet, ”behöver du kräkas?” nick, ”Vill du ha en hink?” nick. Det fanns ingen hink. Så nu får ni hela den sorgliga sanningen. Ja, jag kräktes. På däck. Inför alla. Och jag kan avslöja att det inte finns något sätt att kräkas snyggt i kuling. Inte alls faktiskt. Men som tur var blåste det så rejält att det kom vågor och sköljde bort min förödmjukelse. Tack och lov för det i alla fall.

Besättningen var jättegulliga och bjöd på knäckemacka och vatten för att stilla magen. Det är inte illa när man har kräkts så att de stänkte på deras båt. Så ta en titt på bilden ovan, det är den som jag inte klarade att lägga på vår Facebook-sida. Om man tittar jättenoga ser man en liten, liten mast. Vad gör man inte för läsarnas skull?

Uttrycket ”Ända in i kaklet” passar bra vissa dagar. Vi journalister gör inte vad som helst för en story. Men nästan. Under tisdagen när Ostindiefararen Götheborg skulle komma till Kristinehamn bestämde vi oss för att köra in i det berömda kaklet. Stor händelse, klart vi kör så mycket vi bara kan. Två av kollegorna lyckades prata sig till att få komma upp i en av kranarna i hamnen för att få spektakulära bilder på publikhavet och när skeppet kom in i hamnen. Det fanns bara en liten, liten hake. Höjdskräck. Att ge sig upp i en kran med gallergolv högt ovanför marken är verkligen att gå utanför sin bekvämlighetszon.

Jag tyckte att jag hade lyckas lägga beslag på det lyxigaste uppdraget, att följa med sjöräddningssällskapets båt Victoria och möta skeppet ute på Vänern så jag var lite lagom odräglig och förklarade glatt det olämpliga i att ha kjol på sig uppe i kranen. Kollegorna suckade och förklarade att några planer på kjol inte var aktuellt. Den fjärde reportern tog cykel ut i skärgården i tron att det skulle gå smidigt att ta sig tillbaka. Ha. Trafikkaos är bara förnamnet.

Så började det blåsa. I samma takt som vinden tilltog började mitt övermod att mojna. Jag insåg att det skulle kunna bli en rätt guppig upplevelse. Åksjuketabletter packades ner i väskan och hybrisen steg igen.

Men tisdagsmorgonen bjöd på rejäl vind och ingen av kollegorna var avundsjuk på mitt uppdrag. Kanske kunde man ana ett korn av skadeglädje, det är svårt att avgöra. Utanför Picassoudden var vågorna rätt massiva. Två och en halv meter höga om man frågar kapten Lars Johansson på Victoria. Högre om man frågar mig. Jättehöga faktiskt.

Min kaxighet krympte för varje våg som vi tog oss igenom. Illamåendet var ett faktum. Till slut såg jag något pyttelitet sticka upp över horisonten. Masterna på Götheborg. Tro inte att jag tänkte ”Yippie”. Nej, min spontana reaktion var ”helvete vad långt bort det är, jag kommer att kräkas innan vi är framme, det här kommer bli ren och skär förnedring”. Lite så tänkte jag. Men plikten framför allt. Jag bad en av besättningsmännen att hämta min mobil i kabyssen. Jag insåg nämligen att om jag går in kommer det inte att sluta lyckligt. Sen gjorde jag det ödesdigra misstaget. Jag försökte lägga en bild på NKP:s Facebook-sida (gilla den om du inte redan gör det). Jag kom inte halvvägs. Att flytta blicken från horisonten var en synnerligen jättedålig idé.

Är du äckelmagad är det dags att sluta läsa nu.

Nu var det helt kört. En annan ur besättningen frågade ”Är du okej?” jag skakade på huvudet, ”behöver du kräkas?” nick, ”Vill du ha en hink?” nick. Det fanns ingen hink. Så nu får ni hela den sorgliga sanningen. Ja, jag kräktes. På däck. Inför alla. Och jag kan avslöja att det inte finns något sätt att kräkas snyggt i kuling. Inte alls faktiskt. Men som tur var blåste det så rejält att det kom vågor och sköljde bort min förödmjukelse. Tack och lov för det i alla fall.

Besättningen var jättegulliga och bjöd på knäckemacka och vatten för att stilla magen. Det är inte illa när man har kräkts så att de stänkte på deras båt. Så ta en titt på bilden ovan, det är den som jag inte klarade att lägga på vår Facebook-sida. Om man tittar jättenoga ser man en liten, liten mast. Vad gör man inte för läsarnas skull?