2015-03-20 06:00

2015-03-20 06:00

Annick Kwizera trivs som sjuksköterska

YRKE: Uppmuntrar fler att söka svensk legitimation

Som 20-åring tog Annick hand om familjen efter att föräldrarna avlidit i hemlandet Burundi. Numera är hon sjuksköterska specialiserad inom psykiatri i Kristinehamn.

Annick Kwizera växte upp i Burundi, ett land som ligger mellan Tanzania och Rwanda. Föräldrarna var lärare och pappan arbetade som rektor. Efter att ha gått ut skolan valde Annick att utbilda sig till sjuksköterska. När hon var 20 år gammal var hon klar med utbildningen men hon började inte jobba som sjuksköterska. Eftersom det var brist på vissa sorters sjuksköterskor erbjöds de med högst betyg möjlighet att arbeta som lärare på utbildningen. Annick Kwizera tillhörde dem och i sex år undervisade hon blivande kollegor. Under tiden tog hon hand om sin familj. Mamman och pappan hade gått bort och Annick var äldst av nio syskon. Hon förklarar att det inte var någon som tvingade henne att ta över ansvaret för familjen.

– Jag bestämde mig för att göra det, säger hon.

Så kom kriget. Det inbördeskrig som härjade i grannlandet Rwanda pågick även i Burundi. Annick beskriver att det blev sämre på skolan, elever kunde bli hotfulla om de inte blev godkända på tentor. Så hon bytte jobb.

Arbetade på landsbygden

I stället arbetade hon med att åka runt på landsbygden och undervisade i hur man kan skydda sig mot sjukdomar.

– Vi skickade ut meddelanden på radio på franska, kirundi och swahili, säger hon.

Till slut blev situationen ohållbar och Annick valde att fly till Sverige, att det blev just Sverige var en slump.

– När man ska fly väljer man inte vart, man ta första tillfälle, säger hon.

Storfors

Annick hamnade på en förläggning i Storfors och när hon fick uppehållstillstånd flyttade hon till Kristinehamn. Hon studerade svenska och började arbetet med att få svensk sjuksköterskelegitimation. Att lära sig svenska gick bra, Annick talade redan fyra språk och det var via franskan som hon lärde sig svenska. Den svenska kulturen lärde hon sig mycket tack vare en granne i Storfors som de stört med att spela hög musik. Han hade knackat på för att be dem dämpa sig och det blev början på ett helt oplanerat integrationsprojekt.

Lång väg till legitimation

Sju olika steg med tester och praktik väntade innan hon fick sin svenska legitimation. Under tiden arbetade hon som undersköterska för att försörja sig.

Hon utbildade sig till psykiatrisjuksköterska och arbetar sedan två år inom öppenvården. Innan dess hade hon arbetat fem år inom slutenvården.

Sjuksköterskeyrket skiljer sig en del mellan Burundi och Sverige. Där gör man mer praktik under utbildningarna och sjuksköterskorna har arbetsuppgifter som i Sverige görs av läkare. Till exempel kan de ta prover och förskriva medicin vid infektioner och sy ihop sår vid olyckor. Sjuksköterskor kan även vara föreståndare för kliniker.

– Men omvårdnadskulturen är samma, säger hon.

Jobbade under tiden

Under tiden som Annick jobbade med att få sin svenska legitimation fick hon besked att hon kunde arbeta som undersköterska. Hon sa inte till arbetsgivaren att hon egentligen var sjuksköterska, hon var rädd att hon inte skulle få jobb då. Eftersom hon inte var inskriven på en utbildning kunde hon inte få studiemedel och för att försörja sig arbetade hon på ett äldreboende.

Hon hade kunnat tänka sig att arbeta med något annat, hade hon inte redan haft en utbildning hade hon gärna utbildat sig till läkare. Att arbeta inom vården är det hon vill göra. Och Annick tycker att fler ska göra som hon.

– Jag vill uppmuntra andra att ansöka om svensk legitimation, säger hon.

Annick Kwizera växte upp i Burundi, ett land som ligger mellan Tanzania och Rwanda. Föräldrarna var lärare och pappan arbetade som rektor. Efter att ha gått ut skolan valde Annick att utbilda sig till sjuksköterska. När hon var 20 år gammal var hon klar med utbildningen men hon började inte jobba som sjuksköterska. Eftersom det var brist på vissa sorters sjuksköterskor erbjöds de med högst betyg möjlighet att arbeta som lärare på utbildningen. Annick Kwizera tillhörde dem och i sex år undervisade hon blivande kollegor. Under tiden tog hon hand om sin familj. Mamman och pappan hade gått bort och Annick var äldst av nio syskon. Hon förklarar att det inte var någon som tvingade henne att ta över ansvaret för familjen.

– Jag bestämde mig för att göra det, säger hon.

Så kom kriget. Det inbördeskrig som härjade i grannlandet Rwanda pågick även i Burundi. Annick beskriver att det blev sämre på skolan, elever kunde bli hotfulla om de inte blev godkända på tentor. Så hon bytte jobb.

Arbetade på landsbygden

I stället arbetade hon med att åka runt på landsbygden och undervisade i hur man kan skydda sig mot sjukdomar.

– Vi skickade ut meddelanden på radio på franska, kirundi och swahili, säger hon.

Till slut blev situationen ohållbar och Annick valde att fly till Sverige, att det blev just Sverige var en slump.

– När man ska fly väljer man inte vart, man ta första tillfälle, säger hon.

Storfors

Annick hamnade på en förläggning i Storfors och när hon fick uppehållstillstånd flyttade hon till Kristinehamn. Hon studerade svenska och började arbetet med att få svensk sjuksköterskelegitimation. Att lära sig svenska gick bra, Annick talade redan fyra språk och det var via franskan som hon lärde sig svenska. Den svenska kulturen lärde hon sig mycket tack vare en granne i Storfors som de stört med att spela hög musik. Han hade knackat på för att be dem dämpa sig och det blev början på ett helt oplanerat integrationsprojekt.

Lång väg till legitimation

Sju olika steg med tester och praktik väntade innan hon fick sin svenska legitimation. Under tiden arbetade hon som undersköterska för att försörja sig.

Hon utbildade sig till psykiatrisjuksköterska och arbetar sedan två år inom öppenvården. Innan dess hade hon arbetat fem år inom slutenvården.

Sjuksköterskeyrket skiljer sig en del mellan Burundi och Sverige. Där gör man mer praktik under utbildningarna och sjuksköterskorna har arbetsuppgifter som i Sverige görs av läkare. Till exempel kan de ta prover och förskriva medicin vid infektioner och sy ihop sår vid olyckor. Sjuksköterskor kan även vara föreståndare för kliniker.

– Men omvårdnadskulturen är samma, säger hon.

Jobbade under tiden

Under tiden som Annick jobbade med att få sin svenska legitimation fick hon besked att hon kunde arbeta som undersköterska. Hon sa inte till arbetsgivaren att hon egentligen var sjuksköterska, hon var rädd att hon inte skulle få jobb då. Eftersom hon inte var inskriven på en utbildning kunde hon inte få studiemedel och för att försörja sig arbetade hon på ett äldreboende.

Hon hade kunnat tänka sig att arbeta med något annat, hade hon inte redan haft en utbildning hade hon gärna utbildat sig till läkare. Att arbeta inom vården är det hon vill göra. Och Annick tycker att fler ska göra som hon.

– Jag vill uppmuntra andra att ansöka om svensk legitimation, säger hon.