2015-02-27 15:33

2015-02-27 15:33

Här skred man fram

LÄROVERKET 100 ÅR: Ljus och mörka minnen

För första gången klev förre museichefen Anna Svensson in i Brogårdsgymnasiet och hon imponerades av aulan:

– Verkligen pampigt, som Harry Potters Hogwarts.

Vi som gått, eller snarare skridit i de hundraåriga trapporna år ut och år in håller nog med. Bror Almquists skapelse från 1915 håller måttet. Det är en riktigt nationalromantisk klenod, eller som Anna Svensson konstaterade; bara ljuskronorna är värda hela kvällen.

Nästan tre timmar, där minnena flödade var njutbar, även om en och annan försökte dölja en gäspning. Om man hörde något, för mikrofonen var under all kritik.

En som riktigt njöt var Terese Eklund, kulturhistoriskt bevandrad, och faktiskt den enda som tagit på sig studentmössan hon erövrade 2006.

Bo Nyrén, son till komponisten, körledare med mera Sigfrid Nyrén, spelade upp och försåg alla med texten till Kristinehamns realskolas marsch, skriven av Sigfrid.

Rolf Ekéus, vars pappa Axel Eriksson var adjunkt, erkände att han gjorde sin scendebut i aulan i en skolversion av ”Så tuktas en argbigga”, och berättade om idrottsföreningen, där Elis V. Svanström, välkänd som Kaparn, var självskriven ordförande.

Ekéus var sekreterare och den stora begivenheten var att dra in pengar via skoldanserna. Det var på den tiden det var pardans och pojkarna stod på ena sidan och flickorna på den andra.

– Det hände väl någon gång man blev uppbjuden till sista dansen, men då fick man ligga i, sade Ekéus.

Åke Henricsson hade lyckats att få med en del hel av spelarna i fotbollslaget som gick till semifinal i Kronprinsens pokal 1954. Förutom Åke, var det målvakten Lars Kruse, Björn Grundel, Kjell Filipsson, Thorolf Edh, Anders Nordström och Lasse Svedberg. Den som gick längst av dem var Jan-Eric Carlson, som spelade allsvenskt i Degerfors i början av 1960-talet.

Ingemar Eliasson minns det. Bara för att han skulle med Medhamnsbussen missade han både matchen och blev av med Rekordmagasinet han köpt för 40 öre i kiosken vid teatern.

Namnen Nils Eliasson hade ett annorlunda minne; eleven som inte frågade artigt, fick en utskällning av rektorn, reste sig, tog böckerna och aldrig kom tillbaka.

Så var det också på ”den gamla goda tiden”.

Vi som gått, eller snarare skridit i de hundraåriga trapporna år ut och år in håller nog med. Bror Almquists skapelse från 1915 håller måttet. Det är en riktigt nationalromantisk klenod, eller som Anna Svensson konstaterade; bara ljuskronorna är värda hela kvällen.

Nästan tre timmar, där minnena flödade var njutbar, även om en och annan försökte dölja en gäspning. Om man hörde något, för mikrofonen var under all kritik.

En som riktigt njöt var Terese Eklund, kulturhistoriskt bevandrad, och faktiskt den enda som tagit på sig studentmössan hon erövrade 2006.

Bo Nyrén, son till komponisten, körledare med mera Sigfrid Nyrén, spelade upp och försåg alla med texten till Kristinehamns realskolas marsch, skriven av Sigfrid.

Rolf Ekéus, vars pappa Axel Eriksson var adjunkt, erkände att han gjorde sin scendebut i aulan i en skolversion av ”Så tuktas en argbigga”, och berättade om idrottsföreningen, där Elis V. Svanström, välkänd som Kaparn, var självskriven ordförande.

Ekéus var sekreterare och den stora begivenheten var att dra in pengar via skoldanserna. Det var på den tiden det var pardans och pojkarna stod på ena sidan och flickorna på den andra.

– Det hände väl någon gång man blev uppbjuden till sista dansen, men då fick man ligga i, sade Ekéus.

Åke Henricsson hade lyckats att få med en del hel av spelarna i fotbollslaget som gick till semifinal i Kronprinsens pokal 1954. Förutom Åke, var det målvakten Lars Kruse, Björn Grundel, Kjell Filipsson, Thorolf Edh, Anders Nordström och Lasse Svedberg. Den som gick längst av dem var Jan-Eric Carlson, som spelade allsvenskt i Degerfors i början av 1960-talet.

Ingemar Eliasson minns det. Bara för att han skulle med Medhamnsbussen missade han både matchen och blev av med Rekordmagasinet han köpt för 40 öre i kiosken vid teatern.

Namnen Nils Eliasson hade ett annorlunda minne; eleven som inte frågade artigt, fick en utskällning av rektorn, reste sig, tog böckerna och aldrig kom tillbaka.

Så var det också på ”den gamla goda tiden”.