Han är ordningsvakten med ett ständigt leende på läpparna. I över 20 år har David Hultberg hjälpt till att göra Karlstad till en tryggare plats, alltid med en god inställning.
– Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Möter man människor med glädje och respekt är det oftast precis det man får tillbaka, säger han.

När vi träffar David på en av hans lediga dagar har han precis åkt ifrån sin sommarstuga.

– Jag älskar att vara där under somrarna. Det är skönt att slippa allt oväsen och allt folk. Jag gillar människor men ibland behöver jag den där egentiden för att rensa huvudet från saker jag sett och hört, säger han.

David är född i Zambia men flyttade därifrån som barn.

– Jag hade ingen familj kvar där. Jag levde med min farmor, men när hon dog hade jag ingenstans att ta vägen, berättar han.

Han flyttade till en fosterfamilj i Norge som han kände sedan innan eftersom de tidigare hade bott och jobbat i Zambia. När han var 13 år gick flytten vidare till Skåne och efter ungefär två år där ville hans familj flytta utomlands ännu en gång. David kände dock att han ville vara kvar i Sverige och hamnade i Karlstad, eftersom hans fostermammas bror fanns här.

– Då var jag 15 år och sedan dess har jag inte flyttat något mer. Jag trivs verkligen här och är glad över att det var just hit jag kom till slut.

Var i Skåne bodde du? Hur minns du tiden där?

– I en relativt liten stad som heter Sjöbo. Det var väldigt annorlunda från Karlstad. Jag kände mig aldrig riktigt välkommen där.

Varför inte?

– På den tiden fanns det ett rasistiskt parti som hette Skånepartiet, eller något sånt. Innan jag kom till Sjöbo visste jag inte vad rasism var, men det fick jag verkligen lära mig där. Jag kunde inte riktigt förstå varför folk var så som de var där.

Har du aldrig upplevt det i Karlstad?

– Nej, jag har aldrig känt mig utanför här. Direkt när jag kom hit som tonåring blev jag mottagen med öppna armar. Jag blev kompis med folk snabbt och alla var nyfikna på mig på ett trevligt sätt. Dessutom fanns det många andra runt om mig från bland annat USA, Afrika, Iran och en massa andra ställen, så man lärde sig mycket av varandra.

 

Som äldre tonåring började David jobba på krogar runt om i staden. Han började som diskplockare men gick sedan över till rollen som entrévärd.

– Det var lite konstigt att stå där, så pass ung, och bestämma vilka som fick komma in och inte, skrattar han.

När han fyllde 20 påbörjade han en ordningsvaktsutbildning, vilket han aldrig ångrat. I dag är han 54 och trivs som handen i handsken.

– Jobbet passar mig bra. Jag vill göra nytta i samhället och det känns som att jag får göra det nu.

Vad är det bästa med att vara ordningsvakt?

– Det känns som att jag är del av en stor familj. Jag har hoppat från familj till familj och aldrig hunnit få några barndomsvänner men mitt jobb ger mig en känsla av att jag har vänner överallt.

Är det inte svårt att alltid hålla humöret uppe, även om man älskar sitt jobb?

– Egentligen inte. Mitt liv bygger på att bemöta människor på rätt sätt eftersom det ger så mycket tillbaka. Om jag orkar vara trevlig, hjälpsam och respektfull får jag samma bemötande tillbaka. Man vinner på det i längden, helt enkelt.

Känner du någonsin av att det finns fördomar mot ordningsvakter?

– Jo, faktiskt. Vissa har en bild av hur en vakt är, av tydliga anledningar. Det finns absolut vakter som använder sin maktposition fel, men jag vill bevisa att alla inte är så. Är det just makten man är ute efter har man inte valt det här yrket av rätt anledning. De personerna förstör för de som vill göra nytta på riktigt.

Vad är viktigast att tänka på om man är ordningsvakt, tycker du?

– Att hjälpa alla oavsett vilka de är. Etnicitet och utseende ska inte spela någon roll. Man ska heller inte döma en person om den har missbruksproblem. Det är viktigt att se människan bakom problemen. Om någon har gjort något dumt och hamnat i fyllecell måste vi som vakter kunna behandla personen som vanligt dagen efter. Alla gör dumma saker ibland, men man förtjänar ändå att bli behandlad med respekt.

När vi träffar David på en av hans lediga dagar har han precis åkt ifrån sin sommarstuga.

– Jag älskar att vara där under somrarna. Det är skönt att slippa allt oväsen och allt folk. Jag gillar människor men ibland behöver jag den där egentiden för att rensa huvudet från saker jag sett och hört, säger han.

David är född i Zambia men flyttade därifrån som barn.

– Jag hade ingen familj kvar där. Jag levde med min farmor, men när hon dog hade jag ingenstans att ta vägen, berättar han.

Han flyttade till en fosterfamilj i Norge som han kände sedan innan eftersom de tidigare hade bott och jobbat i Zambia. När han var 13 år gick flytten vidare till Skåne och efter ungefär två år där ville hans familj flytta utomlands ännu en gång. David kände dock att han ville vara kvar i Sverige och hamnade i Karlstad, eftersom hans fostermammas bror fanns här.

– Då var jag 15 år och sedan dess har jag inte flyttat något mer. Jag trivs verkligen här och är glad över att det var just hit jag kom till slut.

Var i Skåne bodde du? Hur minns du tiden där?

– I en relativt liten stad som heter Sjöbo. Det var väldigt annorlunda från Karlstad. Jag kände mig aldrig riktigt välkommen där.

Varför inte?

– På den tiden fanns det ett rasistiskt parti som hette Skånepartiet, eller något sånt. Innan jag kom till Sjöbo visste jag inte vad rasism var, men det fick jag verkligen lära mig där. Jag kunde inte riktigt förstå varför folk var så som de var där.

Har du aldrig upplevt det i Karlstad?

– Nej, jag har aldrig känt mig utanför här. Direkt när jag kom hit som tonåring blev jag mottagen med öppna armar. Jag blev kompis med folk snabbt och alla var nyfikna på mig på ett trevligt sätt. Dessutom fanns det många andra runt om mig från bland annat USA, Afrika, Iran och en massa andra ställen, så man lärde sig mycket av varandra.

 

Som äldre tonåring började David jobba på krogar runt om i staden. Han började som diskplockare men gick sedan över till rollen som entrévärd.

– Det var lite konstigt att stå där, så pass ung, och bestämma vilka som fick komma in och inte, skrattar han.

När han fyllde 20 påbörjade han en ordningsvaktsutbildning, vilket han aldrig ångrat. I dag är han 54 och trivs som handen i handsken.

– Jobbet passar mig bra. Jag vill göra nytta i samhället och det känns som att jag får göra det nu.

Vad är det bästa med att vara ordningsvakt?

– Det känns som att jag är del av en stor familj. Jag har hoppat från familj till familj och aldrig hunnit få några barndomsvänner men mitt jobb ger mig en känsla av att jag har vänner överallt.

Är det inte svårt att alltid hålla humöret uppe, även om man älskar sitt jobb?

– Egentligen inte. Mitt liv bygger på att bemöta människor på rätt sätt eftersom det ger så mycket tillbaka. Om jag orkar vara trevlig, hjälpsam och respektfull får jag samma bemötande tillbaka. Man vinner på det i längden, helt enkelt.

Känner du någonsin av att det finns fördomar mot ordningsvakter?

– Jo, faktiskt. Vissa har en bild av hur en vakt är, av tydliga anledningar. Det finns absolut vakter som använder sin maktposition fel, men jag vill bevisa att alla inte är så. Är det just makten man är ute efter har man inte valt det här yrket av rätt anledning. De personerna förstör för de som vill göra nytta på riktigt.

Vad är viktigast att tänka på om man är ordningsvakt, tycker du?

– Att hjälpa alla oavsett vilka de är. Etnicitet och utseende ska inte spela någon roll. Man ska heller inte döma en person om den har missbruksproblem. Det är viktigt att se människan bakom problemen. Om någon har gjort något dumt och hamnat i fyllecell måste vi som vakter kunna behandla personen som vanligt dagen efter. Alla gör dumma saker ibland, men man förtjänar ändå att bli behandlad med respekt.