Havet är ett av Värmlands musikstjärnskott. Med berörande texter och en både peppig och stökig ljudbild har de rosats landet över med sin svenska indiepop. Nyligen släpptes Du, havet och jag, deras andra EP, efter ett litet uppehåll. Victoria Nilas, sångare i bandet, berättar om bakgrunden till både pausen och det ärliga låtskrivandet, som kretsar mycket kring sjukdom, diagnoser och psykisk ohälsa.

De nya låtarna från Havet är kanske inte så nya som man kan tro. Efter flera försök att pressa fram något nytt bestämde de sig i stället för att släppa gamla låtar som inte fått komma ut tidigare.

– Vi försökte prodda för mycket så till slut kändes det bara fel. Vi ville hitta tillbaka till de gamla låtarna och till kärnan i Havet och varandra, berättar Victoria.

Inspelningarna är från 2015 och gjorda tillsammans med Filip Sjögren på Youth Recordings.

– Det var det första vi gjorde ihop med en producent, och om jag minns rätt var det också det första Filip producerade, så det var roligt att äntligen få visa upp det. Det kanske inte är helt perfekt, men det är verkligen något vi kan stå för.

Har ni planer på något nytt igen snart?

– Vi vill spela och skriva så mycket som möjligt. Jag har skrivit lite hela tiden så fort något har kommit till mig. Det vore så himla roligt att göra en skitstor turné i Sverige men eftersom vi har varit borta ett tag är vi inte så heta för bokare. Jag hoppas dock att vi vänder på det snart, för att se nya ställen man aldrig trodde att man skulle hamna på och träffa nya människor är helt fantastiskt.

 

Innan ni släppte Du, jag och havet  var ni borta ett tag. Vad berodde det på?

– Först och främst berodde det på att jag var väldigt sjuk. Jag åkte in och ut på psykakuten, jag tror till och med jag var inlagd när vi släppte den. Allting kärvade och jag mådde verkligen inte bra. En annan anledning var att jag blev gravid och att vi i bandet kände att det kunde vara skönt att distansera sig ifrån musiken ett tag.

Victoria blev diagnostiserad med bipolär sjukdom för drygt fyra år och är väldigt öppen med hennes mående.

– Nu tror de att jag har blivit feldiagnostiserad och att jag har borderline. Tydligen var jag för sjuk när de gjorde den första utredningen vilket inte känns sådär jättekul. Du får gärna skriva att vården suger, nu när vi ändå pratar om det. Det känns som att de sätter diagnoser efter några få passande symptom så snabbt som möjligt bara för att bli av med patienter.

Borderline och bipolär sjukdom har många gemensamma drag. Kort beskrivet handlar mycket om att känslor blir svåra att hantera eftersom de kan svänga helt utan anledning. Oftast går depressioner och maniska och/eller hypomaniska perioder om varandra. Victoria förklarar att den största skillnaden mellan diagnoserna är att måendet svänger snabbare för den som har borderline och att borderline är mer utav en personlighetsstörning medan bipolär sjukdom är en kemisk obalans i hjärnan. Medicinerna man kan få liknar varandra, och är i vissa fall identiska, men vid en borderline-diagnos lägger man mer fokus på terapiformen DBT, dialektisk beteendeterapi.

– I och för sig säger alla olika hela tiden, så jag har ingen aning längre. Jag har gett upp det där med definitioner lite grann och fokuserar i stället på att leva och bara acceptera att det är så här jag mår.

Kan du beskriva ungefär hur det är?

– Det är som en ständig grå tomhet. Jag är liksom alltid deppig. Jag kan absolut uppskatta bra saker och vara lycklig, men i bakgrunden finns alltid den där tomheten kvar, och oron för att jag ska vilja dö igen om en timme.

Du har väldigt nyligen fött en son, har det påverkat måendet på något sätt?

– Precis. Han föddes den 11 april så än så länge är det i princip bara mata och sova hela tiden. Men han är verkligen min räddning och det bästa som har hänt mig. Jag känner väldigt mycket skuld över att jag ibland ändå mår så dåligt, trots att jag har honom. Den delen är inte förändrad. Men överlag är det så bra eftersom han är en trygghet. Nu vet jag att jag kommer leva hela mitt liv. Jag måste det.

 

Du skriver mycket texter om psykisk ohälsa. Ni släppte till exempel en EP som ni döpte till Bipolär. Är det inte läskigt att blotta sig så?

– Jo, nu är det det. I början brydde jag mig inte så mycket. Helt ärligt så levde jag nog bara från dag till dag och trodde aldrig riktigt att jag skulle bli så här gammal ens. Då spelade det ingen roll. Nu tänker jag efter mer men försöker att inte hålla inne på känslorna ändå. Det är viktigt att våga vara ärlig och säga som det är.

Får du utlopp genom musiken?

– Verkligen. Det är enda sättet jag kan få det på eftersom jag annars är ganska lugn och tyst, inåtstängd liksom. Jag vill gärna vara alla, speciellt vården, till lags. Så det är jävligt skönt att stå på scen och bara skrika av sig allt.

Tror du inte att det också kan vara ett stort lyft för andra som känner igen sig?

– Jo, jag hoppas det. Det är många som har kommit fram efter spelningar och sagt att det är skönt att jag vågar ta upp just diagnoser och psykisk ohälsa överlag. De känner att de inte är ensamma. Just Bipolär blev lite som en kampsång för mig, och förhoppningsvis för andra också.

Hur har det varit att kämpa på med musiken under de jobbigaste perioderna?

– Skitjobbigt, men jag har gjort det ändå i stället för att sätta måendet först. Men nu har jag växt och insett att jag måste det för att orka. Ibland går det verkligen inte att bara härda ut och bita ihop. Nu är jag dock så pass van med det här så jag försöker när det känns rimligt. Typ som förra veckan när vi skulle repa. Jag mådde piss och ville ta mitt liv och visste samtidigt att jag skulle vara i replokalen snart. Så jag bestämde mig för att känslorna inte skulle förstöra för mig, tog på mig skorna och körde ändå. Efter ett tag så släppte det.

Det kanske låter klyschigt, men har du något råd till andra som mår på liknande sätt?

– Då kommer det klyschigaste svaret här. Det blir bättre. Jag tror att det har något att göra med att man blir äldre, man hittar mer och mer ro i sig själv. Jag har i alla fall fått en sorts stabilitet i att vara sjuk och fått mer acceptans för det nu på senare år.

Vad tror du att man kan behöva när man är som sjukast?

– Folk som orkar och finns där för en oavsett hur man mår. Folk som förstår att man inte menar något illa utan att det är hjärnan som spökar.

De nya låtarna från Havet är kanske inte så nya som man kan tro. Efter flera försök att pressa fram något nytt bestämde de sig i stället för att släppa gamla låtar som inte fått komma ut tidigare.

– Vi försökte prodda för mycket så till slut kändes det bara fel. Vi ville hitta tillbaka till de gamla låtarna och till kärnan i Havet och varandra, berättar Victoria.

Inspelningarna är från 2015 och gjorda tillsammans med Filip Sjögren på Youth Recordings.

– Det var det första vi gjorde ihop med en producent, och om jag minns rätt var det också det första Filip producerade, så det var roligt att äntligen få visa upp det. Det kanske inte är helt perfekt, men det är verkligen något vi kan stå för.

Har ni planer på något nytt igen snart?

– Vi vill spela och skriva så mycket som möjligt. Jag har skrivit lite hela tiden så fort något har kommit till mig. Det vore så himla roligt att göra en skitstor turné i Sverige men eftersom vi har varit borta ett tag är vi inte så heta för bokare. Jag hoppas dock att vi vänder på det snart, för att se nya ställen man aldrig trodde att man skulle hamna på och träffa nya människor är helt fantastiskt.

 

Innan ni släppte Du, jag och havet  var ni borta ett tag. Vad berodde det på?

– Först och främst berodde det på att jag var väldigt sjuk. Jag åkte in och ut på psykakuten, jag tror till och med jag var inlagd när vi släppte den. Allting kärvade och jag mådde verkligen inte bra. En annan anledning var att jag blev gravid och att vi i bandet kände att det kunde vara skönt att distansera sig ifrån musiken ett tag.

Victoria blev diagnostiserad med bipolär sjukdom för drygt fyra år och är väldigt öppen med hennes mående.

– Nu tror de att jag har blivit feldiagnostiserad och att jag har borderline. Tydligen var jag för sjuk när de gjorde den första utredningen vilket inte känns sådär jättekul. Du får gärna skriva att vården suger, nu när vi ändå pratar om det. Det känns som att de sätter diagnoser efter några få passande symptom så snabbt som möjligt bara för att bli av med patienter.

Borderline och bipolär sjukdom har många gemensamma drag. Kort beskrivet handlar mycket om att känslor blir svåra att hantera eftersom de kan svänga helt utan anledning. Oftast går depressioner och maniska och/eller hypomaniska perioder om varandra. Victoria förklarar att den största skillnaden mellan diagnoserna är att måendet svänger snabbare för den som har borderline och att borderline är mer utav en personlighetsstörning medan bipolär sjukdom är en kemisk obalans i hjärnan. Medicinerna man kan få liknar varandra, och är i vissa fall identiska, men vid en borderline-diagnos lägger man mer fokus på terapiformen DBT, dialektisk beteendeterapi.

– I och för sig säger alla olika hela tiden, så jag har ingen aning längre. Jag har gett upp det där med definitioner lite grann och fokuserar i stället på att leva och bara acceptera att det är så här jag mår.

Kan du beskriva ungefär hur det är?

– Det är som en ständig grå tomhet. Jag är liksom alltid deppig. Jag kan absolut uppskatta bra saker och vara lycklig, men i bakgrunden finns alltid den där tomheten kvar, och oron för att jag ska vilja dö igen om en timme.

Du har väldigt nyligen fött en son, har det påverkat måendet på något sätt?

– Precis. Han föddes den 11 april så än så länge är det i princip bara mata och sova hela tiden. Men han är verkligen min räddning och det bästa som har hänt mig. Jag känner väldigt mycket skuld över att jag ibland ändå mår så dåligt, trots att jag har honom. Den delen är inte förändrad. Men överlag är det så bra eftersom han är en trygghet. Nu vet jag att jag kommer leva hela mitt liv. Jag måste det.

 

Du skriver mycket texter om psykisk ohälsa. Ni släppte till exempel en EP som ni döpte till Bipolär. Är det inte läskigt att blotta sig så?

– Jo, nu är det det. I början brydde jag mig inte så mycket. Helt ärligt så levde jag nog bara från dag till dag och trodde aldrig riktigt att jag skulle bli så här gammal ens. Då spelade det ingen roll. Nu tänker jag efter mer men försöker att inte hålla inne på känslorna ändå. Det är viktigt att våga vara ärlig och säga som det är.

Får du utlopp genom musiken?

– Verkligen. Det är enda sättet jag kan få det på eftersom jag annars är ganska lugn och tyst, inåtstängd liksom. Jag vill gärna vara alla, speciellt vården, till lags. Så det är jävligt skönt att stå på scen och bara skrika av sig allt.

Tror du inte att det också kan vara ett stort lyft för andra som känner igen sig?

– Jo, jag hoppas det. Det är många som har kommit fram efter spelningar och sagt att det är skönt att jag vågar ta upp just diagnoser och psykisk ohälsa överlag. De känner att de inte är ensamma. Just Bipolär blev lite som en kampsång för mig, och förhoppningsvis för andra också.

Hur har det varit att kämpa på med musiken under de jobbigaste perioderna?

– Skitjobbigt, men jag har gjort det ändå i stället för att sätta måendet först. Men nu har jag växt och insett att jag måste det för att orka. Ibland går det verkligen inte att bara härda ut och bita ihop. Nu är jag dock så pass van med det här så jag försöker när det känns rimligt. Typ som förra veckan när vi skulle repa. Jag mådde piss och ville ta mitt liv och visste samtidigt att jag skulle vara i replokalen snart. Så jag bestämde mig för att känslorna inte skulle förstöra för mig, tog på mig skorna och körde ändå. Efter ett tag så släppte det.

Det kanske låter klyschigt, men har du något råd till andra som mår på liknande sätt?

– Då kommer det klyschigaste svaret här. Det blir bättre. Jag tror att det har något att göra med att man blir äldre, man hittar mer och mer ro i sig själv. Jag har i alla fall fått en sorts stabilitet i att vara sjuk och fått mer acceptans för det nu på senare år.

Vad tror du att man kan behöva när man är som sjukast?

– Folk som orkar och finns där för en oavsett hur man mår. Folk som förstår att man inte menar något illa utan att det är hjärnan som spökar.