Cecilia Tomasdotter och Johan Fält blev båda tilldelade kommunens kulturstipendium 2017 och de enskilda projekten resulterade i en gemensam föreställning, uppdelad i två olika akter. Dansstycket L, som Cecilia står bakom, och monologen Behagad som skrivits och spelas av Johan.

Karlstad kommuns arbetsstipendium för kulturarbetare riktar sig till professionella yrkesverksamma som söker ekonomiskt stöd inför ett arbete som kan gynna både utveckling och kommunens kulturliv. Både Cecilia och Johan kände att de ville utmana sig själva genom att skapa varsina soloprojekt och ansökte därför om detta.

– Vi är båda lärare, vi har känt varandra länge och jobbat mycket tillsammans så när jag sökte det här stipendiet, och till och med fick det, kontaktade jag Johan för att få ett annat perspektiv på mitt skapande, från någon som inte är dansare, berättar Cecilia.

Det visade sig då att Johan också fått stipendiet och när han berättade om hans idé om en enmansföreställning la de snabbt märke till likheterna i varandras projekt och bestämde sig för att samköra. I mitten av mars, närmare bestämt den 14:e, 16:e och 17:e står de på Spinneriet, Wermland Operas lilla scen för att visa upp sina akter.

 

Dansföreställningen L, som har fått sitt namn efter den romerska siffran för 50, vill ifrågasätta vem som bestämmer hur vi ska vara. Om vi föds in i en roll eller om vi skapar den själva. Ett stort fokus ligger också på de förutfattade meningar som finns kring hur vi förväntas åldras efter våra kroppar.

– När man fyller 50 känns det som att man blir mer ifrågasatt, speciellt som dansare. Visst åldras kroppen och det gör ont ibland, vissa dagar har sin charm medan andra inte har någon charm alls. Men bara för det känner jag inte att jag vill sluta göra det jag älskar, förklarar Cecilia.

Hon menar att det känns som att det förväntas av äldre att bara lämna plats åt unga nya talanger, när det egentligen finns plats för flera generationer då alla har olika mycket erfarenhet.

– Jag är också trött på normer och krav överlag. Det står överallt hur vi ska klä oss, sminka oss, hur vi ska inreda våra hem och hur vi ska vara och det känns inte rätt. Vill jag, till exempel, ha en taklampa i form av en gul sol så har jag det trots att inredningstidningar dikterar något annat.

Dessa funderingar och känslor framförs och utvecklas nu tillsammans med dansarna Cathrine Kolping och Håkan Mayer, till musik av artisten Himlakropp, ursprungligen från Karlstad.

– Det finns mycket härlig dans i stan men mitt mål var att hitta två i samma ålderskategori som jag själv. Vi har aldrig jobbat ihop förut men hittills har det gått jättebra och vi har riktigt kul ihop, säger Cecilia.

 

Johans enmansföreställning Behagad går in på samma spår när han reflekterar över vad som påverkat oss till att bli de personerna vi är i dag. Ämnen som utanförskap och ensamhet tas upp och han vill öppna upp en diskussion kring våra psykiska och fysiska murar.

– Namnet på föreställningen är en sorts ordlek. Jag tänker mig att vi befinner oss på en yta som är omringad av ett staket med normer och överenskommelser, vi är alltså behagade. Men vad gör vi om vi inte trivs, där innanför staketet? säger Johan.

För att få fram sitt budskap spelar han flera olika karaktärer under föreställningens gång. Alla dessa karaktärer berättar om olika situationer som han själv har varit med om, som på olika sätt tagit honom hit. Till regin har Johan hjälp av Carina Ekman och Gunilla Fält, men i övrigt står han bakom allt helt själv. Till och med musiken är egenproducerad, även om det inte var tänkt så från början.

– Jag gjorde några exempellåtar som jag ville att en musiker skulle utgå ifrån, men när jag spelade upp dem för min musikerkollega sa han att de var riktigt bra, så jag höll mig till dem. En av anledningarna till att jag ville göra den här monologen var för att jag inte längre blev nervös när jag gick upp på scenen. Jag har både skådespelat och regisserat så mycket att jag inte längre fick den där adrenalinkicken. Men med Behagad verkar jag ha lyckats eftersom jag bara har mig själv att skylla. Jag är redan nervös.

Karlstad kommuns arbetsstipendium för kulturarbetare riktar sig till professionella yrkesverksamma som söker ekonomiskt stöd inför ett arbete som kan gynna både utveckling och kommunens kulturliv. Både Cecilia och Johan kände att de ville utmana sig själva genom att skapa varsina soloprojekt och ansökte därför om detta.

– Vi är båda lärare, vi har känt varandra länge och jobbat mycket tillsammans så när jag sökte det här stipendiet, och till och med fick det, kontaktade jag Johan för att få ett annat perspektiv på mitt skapande, från någon som inte är dansare, berättar Cecilia.

Det visade sig då att Johan också fått stipendiet och när han berättade om hans idé om en enmansföreställning la de snabbt märke till likheterna i varandras projekt och bestämde sig för att samköra. I mitten av mars, närmare bestämt den 14:e, 16:e och 17:e står de på Spinneriet, Wermland Operas lilla scen för att visa upp sina akter.

 

Dansföreställningen L, som har fått sitt namn efter den romerska siffran för 50, vill ifrågasätta vem som bestämmer hur vi ska vara. Om vi föds in i en roll eller om vi skapar den själva. Ett stort fokus ligger också på de förutfattade meningar som finns kring hur vi förväntas åldras efter våra kroppar.

– När man fyller 50 känns det som att man blir mer ifrågasatt, speciellt som dansare. Visst åldras kroppen och det gör ont ibland, vissa dagar har sin charm medan andra inte har någon charm alls. Men bara för det känner jag inte att jag vill sluta göra det jag älskar, förklarar Cecilia.

Hon menar att det känns som att det förväntas av äldre att bara lämna plats åt unga nya talanger, när det egentligen finns plats för flera generationer då alla har olika mycket erfarenhet.

– Jag är också trött på normer och krav överlag. Det står överallt hur vi ska klä oss, sminka oss, hur vi ska inreda våra hem och hur vi ska vara och det känns inte rätt. Vill jag, till exempel, ha en taklampa i form av en gul sol så har jag det trots att inredningstidningar dikterar något annat.

Dessa funderingar och känslor framförs och utvecklas nu tillsammans med dansarna Cathrine Kolping och Håkan Mayer, till musik av artisten Himlakropp, ursprungligen från Karlstad.

– Det finns mycket härlig dans i stan men mitt mål var att hitta två i samma ålderskategori som jag själv. Vi har aldrig jobbat ihop förut men hittills har det gått jättebra och vi har riktigt kul ihop, säger Cecilia.

 

Johans enmansföreställning Behagad går in på samma spår när han reflekterar över vad som påverkat oss till att bli de personerna vi är i dag. Ämnen som utanförskap och ensamhet tas upp och han vill öppna upp en diskussion kring våra psykiska och fysiska murar.

– Namnet på föreställningen är en sorts ordlek. Jag tänker mig att vi befinner oss på en yta som är omringad av ett staket med normer och överenskommelser, vi är alltså behagade. Men vad gör vi om vi inte trivs, där innanför staketet? säger Johan.

För att få fram sitt budskap spelar han flera olika karaktärer under föreställningens gång. Alla dessa karaktärer berättar om olika situationer som han själv har varit med om, som på olika sätt tagit honom hit. Till regin har Johan hjälp av Carina Ekman och Gunilla Fält, men i övrigt står han bakom allt helt själv. Till och med musiken är egenproducerad, även om det inte var tänkt så från början.

– Jag gjorde några exempellåtar som jag ville att en musiker skulle utgå ifrån, men när jag spelade upp dem för min musikerkollega sa han att de var riktigt bra, så jag höll mig till dem. En av anledningarna till att jag ville göra den här monologen var för att jag inte längre blev nervös när jag gick upp på scenen. Jag har både skådespelat och regisserat så mycket att jag inte längre fick den där adrenalinkicken. Men med Behagad verkar jag ha lyckats eftersom jag bara har mig själv att skylla. Jag är redan nervös.