I slutet av året, närmare bestämt mellan 27-29 december, showar After Dark på Karlstad CCC med föreställningen This is it! Genom alla år har den folkkäre artisten och designern Christer Lindarw stått i spetsen för gruppen, och kvar är han än.

– Jag har sagt att det här blir den sista stora produktionen någonsin, så det ska bli kul att komma till Karlstad och bjuda på en riktig show, säger han.

Ni kommer väl inte sluta helt efter det här?

– Nej, det tror jag inte att jag kommer klara av att göra. Det blir kanske några mindre turnéer men inte i den här Broadwayskalan med 200 kostymer och 14 personer på scen.

Är det lika roligt som när du började för 40 år sedan?

– Det är svårt att jämföra med när jag var ung, entusiastisk och hade hela livet framför mig. Men i och för sig tror jag inte att jag uppskattade det lika mycket då. Framgång, beröm och publikkontakt berörde inte lika mycket då, utan man bara körde på. Nu för tiden kan jag verkligen njuta. Jag får bättre kontakt med publiken, jag vågar mer, det är mer personligt och jag uppskattar verkligen att folk vill komma och titta.

Ja, visst har ni fortfarande en enorm publik?

– Större än någonsin, skulle jag nästan vilja säga. Vi är populära hos allt ifrån barn och ungdomar till tanter och farbröder på 80 år. Så egentligen känns det idiotiskt att sluta efter det här. Oscarsteatern tar in 900 personer per kväll men det finns inte en enda biljett kvar under hela hösten och vintern.

Har du något specifikt minne från Karlstad, för visst har ni varit här förut?

– Ett par gånger, ja. Första gången minns jag nog bäst, då gjorde vi en specialgrej med Christer Sjögren där han specialinspelade en parodi på honom själv. Han hade nyligen varit med i Melodifestivalen med låten I love Europe, så vi gjorde om den till I love Orup.

Spännande! Men på tal om Melodifestivalen - kommer vi se er där igen?

– Det tror jag inte. Vi har varit med tre gånger nu och känner nog att vi är klara med det. Vi vill kunna komponera föreställningar och det hinner man inte riktigt på tre minuter. Med La dolce vita lyckades vi nog dock ganska bra, eftersom numret innehöll både glamourösa klädbyten och parodier, men det var också otroligt krävande.

Men okej. För att backa lite. Hur började allt showande för dig egentligen?

– När jag gick på Anders Beckmans skola för att utbilda mig till designer blev jag bjuden till en maskerad hos en kompis. Temat var ombytta roller, alltså skulle killar klä ut sig till tjejer och vice versa. Jag sydde upp en egen klänning, sminkade mig och gick på den här maskeraden. Ett tag efter blev jag kontaktad av en person som skulle sätta upp en show. Han ville ha med mig eftersom några som var på den här festen tipsade om att jag var söt. Jag gillade det och sedan utvecklades After Dark ganska direkt efter det.

Då trodde du inte att det skulle bli så stort, förstår jag?

– Nej, är du tokig? Jag trodde att hela grejen skulle vara en rolig klubbunderhållning men vi tog oss hela tiden till större scener. Men om någon, redan i början, hade sagt att jag skulle hålla på med det här efter 40 år så hade jag aldrig trott på det. Men livet tar spontana vändningar på grund av tillfälligheter! Det är inte ofta folk har bestämt sig för något tidigt och sedan bara kör fullt ut på det.

Är det många från originaluppsättningen som är kvar?

– Nej, det är nog bara jag och en kille som heter Nils-Albert som är kvar. Men det finns många som har varit med länge, typ i 15-20 år. Danskillarna är ofta nya och unga eftersom det krävs en viss kropp och fysik, så vi har en stor åldersspridning på scenen. Men jag är en stjärna och en stjärna har ingen ålder!

Christer fortsätter berätta om hur After Dark hade det under de första åren. Han förklarar att de här åren har inneburit en stor resa för dem som showgrupp, men också att gayrörelsen har tagit stora kliv framåt.

– När vi började med det här var det helt tyst på gayfronten. Ingen pratade om det och ingen var öppet homosexuell. Så jag tror att vi har varit med och påverkat ganska mycket då vi började synas redan på 70-talet. Det är många som, under åren, har vittnat till oss privat och berättat att vi betytt ganska mycket för dem. Det var absolut inte vår agenda från början, eftersom vi inte var politiska på något sätt. Men indirekt verkar vi ha hjälpt till en hel del.

Var det inte tufft för er i början, om man ser det ur det perspektivet?

– Många tror att vi kanske fick mycket hån i början, men så var det faktiskt inte. Det berodde nog mest på att vi gjorde bra shower redan från början med snygga kläder och roliga nummer utan att det var för grovt. Det är möjligt att folk pratade bakom ryggen på oss, men det nådde inte fram i så fall. Hade sociala medier funnits på den tiden hade vi säkert fått en jäkla massa skit, men det slapp vi nu.

– Jag har sagt att det här blir den sista stora produktionen någonsin, så det ska bli kul att komma till Karlstad och bjuda på en riktig show, säger han.

Ni kommer väl inte sluta helt efter det här?

– Nej, det tror jag inte att jag kommer klara av att göra. Det blir kanske några mindre turnéer men inte i den här Broadwayskalan med 200 kostymer och 14 personer på scen.

Är det lika roligt som när du började för 40 år sedan?

– Det är svårt att jämföra med när jag var ung, entusiastisk och hade hela livet framför mig. Men i och för sig tror jag inte att jag uppskattade det lika mycket då. Framgång, beröm och publikkontakt berörde inte lika mycket då, utan man bara körde på. Nu för tiden kan jag verkligen njuta. Jag får bättre kontakt med publiken, jag vågar mer, det är mer personligt och jag uppskattar verkligen att folk vill komma och titta.

Ja, visst har ni fortfarande en enorm publik?

– Större än någonsin, skulle jag nästan vilja säga. Vi är populära hos allt ifrån barn och ungdomar till tanter och farbröder på 80 år. Så egentligen känns det idiotiskt att sluta efter det här. Oscarsteatern tar in 900 personer per kväll men det finns inte en enda biljett kvar under hela hösten och vintern.

Har du något specifikt minne från Karlstad, för visst har ni varit här förut?

– Ett par gånger, ja. Första gången minns jag nog bäst, då gjorde vi en specialgrej med Christer Sjögren där han specialinspelade en parodi på honom själv. Han hade nyligen varit med i Melodifestivalen med låten I love Europe, så vi gjorde om den till I love Orup.

Spännande! Men på tal om Melodifestivalen - kommer vi se er där igen?

– Det tror jag inte. Vi har varit med tre gånger nu och känner nog att vi är klara med det. Vi vill kunna komponera föreställningar och det hinner man inte riktigt på tre minuter. Med La dolce vita lyckades vi nog dock ganska bra, eftersom numret innehöll både glamourösa klädbyten och parodier, men det var också otroligt krävande.

Men okej. För att backa lite. Hur började allt showande för dig egentligen?

– När jag gick på Anders Beckmans skola för att utbilda mig till designer blev jag bjuden till en maskerad hos en kompis. Temat var ombytta roller, alltså skulle killar klä ut sig till tjejer och vice versa. Jag sydde upp en egen klänning, sminkade mig och gick på den här maskeraden. Ett tag efter blev jag kontaktad av en person som skulle sätta upp en show. Han ville ha med mig eftersom några som var på den här festen tipsade om att jag var söt. Jag gillade det och sedan utvecklades After Dark ganska direkt efter det.

Då trodde du inte att det skulle bli så stort, förstår jag?

– Nej, är du tokig? Jag trodde att hela grejen skulle vara en rolig klubbunderhållning men vi tog oss hela tiden till större scener. Men om någon, redan i början, hade sagt att jag skulle hålla på med det här efter 40 år så hade jag aldrig trott på det. Men livet tar spontana vändningar på grund av tillfälligheter! Det är inte ofta folk har bestämt sig för något tidigt och sedan bara kör fullt ut på det.

Är det många från originaluppsättningen som är kvar?

– Nej, det är nog bara jag och en kille som heter Nils-Albert som är kvar. Men det finns många som har varit med länge, typ i 15-20 år. Danskillarna är ofta nya och unga eftersom det krävs en viss kropp och fysik, så vi har en stor åldersspridning på scenen. Men jag är en stjärna och en stjärna har ingen ålder!

Christer fortsätter berätta om hur After Dark hade det under de första åren. Han förklarar att de här åren har inneburit en stor resa för dem som showgrupp, men också att gayrörelsen har tagit stora kliv framåt.

– När vi började med det här var det helt tyst på gayfronten. Ingen pratade om det och ingen var öppet homosexuell. Så jag tror att vi har varit med och påverkat ganska mycket då vi började synas redan på 70-talet. Det är många som, under åren, har vittnat till oss privat och berättat att vi betytt ganska mycket för dem. Det var absolut inte vår agenda från början, eftersom vi inte var politiska på något sätt. Men indirekt verkar vi ha hjälpt till en hel del.

Var det inte tufft för er i början, om man ser det ur det perspektivet?

– Många tror att vi kanske fick mycket hån i början, men så var det faktiskt inte. Det berodde nog mest på att vi gjorde bra shower redan från början med snygga kläder och roliga nummer utan att det var för grovt. Det är möjligt att folk pratade bakom ryggen på oss, men det nådde inte fram i så fall. Hade sociala medier funnits på den tiden hade vi säkert fått en jäkla massa skit, men det slapp vi nu.