Det senaste året har Nintendo gång på gång bevisat att de är i sitt livs högform. Den senaste installationen i Super Mario-serien fortsätter i tangentens riktning och levererar ett äventyr som bokstavligen tar rörmokaren till nya höjder, men är Super Mario Odyssey det bästa Mario-spelet någonsin? Vi har tagit reda på det.

Tidigare i år förändrade Nintendo The Legend of Zelda-serien för alltid med Breath of the Wild. Linjärt historieberättande byttes ut mot en helt och hållet öppen spelvärld där allt kunde upptäckas på spelarens egna villkor. Det som fick oss att fortsätta i timme efter timme var nyfikenheten kring vad som dolde sig bakom nästa krök och distraktionerna som inte gick att motstå på vägen dit. Det var ett modigt, farligt val av Nintendo som hade kunnat sluta precis hur som helst, men med facit i hand kan vi bara konstatera att The Legend of Zelda: Breath of the Wild blev ett av tidernas bästa spel – om inte det bästa.

Förväntningarna har alltså inte varit låga på Super Mario Odyssey, den senaste 3D-installationen i Nintendos absoluta flaggskeppsserie, och jag vet inte hur jag ska inleda den här recensionen på annat sätt än att bara säga: Nintendo har gjort det igen.

Tidigt i Super Mario Odyssey, redan på spelets andra bana, stöter Mario på en gigantisk tyrannosaurus rex. Jag har precis hunnit lära mig att Mario kan kasta sin hatt på fiender och föremål för att antingen ta sig fram på ett nytt, kreativt sätt, eller för att helt enkelt ta över fienden i fråga och styra som den. Jag kastar hatten på dinosaurien som vaknar, reser sig upp och ger ifrån sig ett vrål som får skärmen att skaka. De efterföljande minuterna t-rex-massakrerar jag precis allt i min väg till ljudet av episka krigstrummor. Banan går bokstavligt talat sönder där jag röjer mig fram.

Där och då inleds en total känsla av ”vad är det som händer!?”, och det ska lyckligtvis visa sig att den känslan aldrig avtar. Super Mario Odyssey är nämligen lika delar en hyllning till seriens rötter som den är ett långfinger till desamma. Som troget fan njuter jag av alla mer eller mindre subtila referenser till det förflutna – som de återkommande 8-bitarsmomenten eller det mer nedtonade faktumet att ljudet som spelas när man flyttar markören i menyerna nickar försiktigt, försiktigt åt Super Mario Galaxy-temat – men jag njuter kanske ännu mer när Mario kastas in i en realistisk version av New York City (som döpts till New Donk City) full av ”vanliga” människor och taxibilar.

Marios magiska hatt Cappy, som för övrigt lever, pratar och fungerar som Marios partner, förändrar mycket, men den största och viktigaste förändringen är hur banorna är strukturerade. Cappy kan förvisso användas för att byta skepnad, hoppa ännu längre, göra mer avancerade rörelser och ta sig fram på nya sätt, men han hade inte varit hälften så användbar i en mer inrutad bankontext.

Banorna är riktigt stora den här gången. De är dessutom fyllda med magiska månar som Mario och Cappy måste hitta för att ta sig vidare på sin flygfarkost Oddysey (och i slutändan rädda Peach… Snark.). Månarna går att ta i vilken ordning som helst och precis som i The Legend of Zelda: Breath of the Wild är spelvärldarna fulla av hemligheter, minispel och distraktioner.

Det är som att Nintendo har hittat hem till en ny, modern spelformula och perfekt anpassat den till såväl Links stämningsfulla äventyrande som Marios sanslöst tighta plattformshoppande. Spelglädjen och känslan bygger på precis samma grundstenar. Jag kanske är på väg mot en måne uppe på en klippavsats, men så ser jag plötsligt ett rör i väggen som inte går att motstå. ”Klippavsatsen får helt enkelt vänta”, tänker jag och börjar rusa mot röret, men där borta är ju en liten hund (med hatt!) och precis bredvid skymtar några lila mynt som går att använda för att köpa nya kläder till Mario.

Och så där fortsätter det. Det blir nästan kortslutning i huvudet till slut och varje gång jag flyger iväg från en värld för att besöka en annan vet jag att jag kommer att komma tillbaka hit – för jag har garanterat inte ens sett hälften. Jag får hela tiden påminna mig själv om att ta det lugnt. Det är inget race. Ingen tar tid (utom möjligen Karlstadslivs läsare som väntar på recensionen).

Upplevelsen förstärks ytterligare av faktumet att Mario aldrig har sett bättre ut. Grafiken är krispig, färgglad och detaljrik oavsett om jag spelar på TVn i vardagsrummet eller bärbart. Det har heller aldrig låtit bättre. Soundtracket i Super Mario Odyssey kommer att gå till historien som ett av de bästa någonsin. Ett parti påminde om Studio Ghibli-filmer som Spirited Away och Howl’s Moving Castle så till den milda grad att jag faktiskt grät en liten, liten skvätt.

Den största bedriften – den som alltid fått Mario att spela i en egen division – är spelkontrollen. Att styra Mario i ett nytt 3D-spel är som att lära sig cykla. Det är en del att tänka på i början, vilken broms var fram och bak nu igen, men när man väl lärt sig tänker man aldrig på det igen. Man bara tar sig fram. Cykeln gör som jag vill.

Cykeln/Mario har dessutom fler funktioner nu än någonsin tidigare och det är tydligt att Nintendo ämnat att Odyssey ska spelas med joy-con-kontrollerna i vardera handen. Först då kan man enkelt utföra avancerade hattrörelser (nytt ord i svenska ordlistan från och med nu) som att kasta hatten i cirklar runt sig eller skruva den mot sitt mål. Med det sagt känner jag mig aldrig snuvad på konfekten när jag spelar i bärbart läge med kontrollerna på vardera sida om skärmen. Det går också alldeles utmärkt (och är ett billigt pris att betala för att få spela Super Mario Odyssey på bussen, tåget eller flyget), men för att få den optimala spelupplevelsen sätter jag mig vid TVn.

Det enda som skaver under hela min tid med Super Mario Odyssey hittills (jag har spelat cirka 12-15 timmar i skrivande stund) är att det är alldeles för lätt. Utmaningen består sällan i att utföra komplicerade plattformshopp utan snarare i att utforska världen och hitta hemligheterna i den. Den som spelat Super Mario Bros. 3, Super Mario World eller Super Mario 64 vet hur svårt och belönande Mario var en gång i tiden. Som det är just nu har jag hittills inte dött eller knappt skadats av en enda boss, och jag har egentligen aldrig haft något problem med ett enda pussel. Jag har aldrig fått ge upp för att återkomma senare.

Bortsett från den enda punkten är Super Mario Odyssey ett nytt mästerverk från Nintendo och ytterligare en rungande anledning till att skaffa Nintendo Switch. Odyssey kanske inte är det bästa Super Mario-spelet i 3D som jag fått nöjet att spela, den pallplatsen ägs fortfarande av Super Mario 64, men det kommer riktigt, riktigt nära.

Tidigare i år förändrade Nintendo The Legend of Zelda-serien för alltid med Breath of the Wild. Linjärt historieberättande byttes ut mot en helt och hållet öppen spelvärld där allt kunde upptäckas på spelarens egna villkor. Det som fick oss att fortsätta i timme efter timme var nyfikenheten kring vad som dolde sig bakom nästa krök och distraktionerna som inte gick att motstå på vägen dit. Det var ett modigt, farligt val av Nintendo som hade kunnat sluta precis hur som helst, men med facit i hand kan vi bara konstatera att The Legend of Zelda: Breath of the Wild blev ett av tidernas bästa spel – om inte det bästa.

Förväntningarna har alltså inte varit låga på Super Mario Odyssey, den senaste 3D-installationen i Nintendos absoluta flaggskeppsserie, och jag vet inte hur jag ska inleda den här recensionen på annat sätt än att bara säga: Nintendo har gjort det igen.

Tidigt i Super Mario Odyssey, redan på spelets andra bana, stöter Mario på en gigantisk tyrannosaurus rex. Jag har precis hunnit lära mig att Mario kan kasta sin hatt på fiender och föremål för att antingen ta sig fram på ett nytt, kreativt sätt, eller för att helt enkelt ta över fienden i fråga och styra som den. Jag kastar hatten på dinosaurien som vaknar, reser sig upp och ger ifrån sig ett vrål som får skärmen att skaka. De efterföljande minuterna t-rex-massakrerar jag precis allt i min väg till ljudet av episka krigstrummor. Banan går bokstavligt talat sönder där jag röjer mig fram.

Där och då inleds en total känsla av ”vad är det som händer!?”, och det ska lyckligtvis visa sig att den känslan aldrig avtar. Super Mario Odyssey är nämligen lika delar en hyllning till seriens rötter som den är ett långfinger till desamma. Som troget fan njuter jag av alla mer eller mindre subtila referenser till det förflutna – som de återkommande 8-bitarsmomenten eller det mer nedtonade faktumet att ljudet som spelas när man flyttar markören i menyerna nickar försiktigt, försiktigt åt Super Mario Galaxy-temat – men jag njuter kanske ännu mer när Mario kastas in i en realistisk version av New York City (som döpts till New Donk City) full av ”vanliga” människor och taxibilar.

Marios magiska hatt Cappy, som för övrigt lever, pratar och fungerar som Marios partner, förändrar mycket, men den största och viktigaste förändringen är hur banorna är strukturerade. Cappy kan förvisso användas för att byta skepnad, hoppa ännu längre, göra mer avancerade rörelser och ta sig fram på nya sätt, men han hade inte varit hälften så användbar i en mer inrutad bankontext.

Banorna är riktigt stora den här gången. De är dessutom fyllda med magiska månar som Mario och Cappy måste hitta för att ta sig vidare på sin flygfarkost Oddysey (och i slutändan rädda Peach… Snark.). Månarna går att ta i vilken ordning som helst och precis som i The Legend of Zelda: Breath of the Wild är spelvärldarna fulla av hemligheter, minispel och distraktioner.

Det är som att Nintendo har hittat hem till en ny, modern spelformula och perfekt anpassat den till såväl Links stämningsfulla äventyrande som Marios sanslöst tighta plattformshoppande. Spelglädjen och känslan bygger på precis samma grundstenar. Jag kanske är på väg mot en måne uppe på en klippavsats, men så ser jag plötsligt ett rör i väggen som inte går att motstå. ”Klippavsatsen får helt enkelt vänta”, tänker jag och börjar rusa mot röret, men där borta är ju en liten hund (med hatt!) och precis bredvid skymtar några lila mynt som går att använda för att köpa nya kläder till Mario.

Och så där fortsätter det. Det blir nästan kortslutning i huvudet till slut och varje gång jag flyger iväg från en värld för att besöka en annan vet jag att jag kommer att komma tillbaka hit – för jag har garanterat inte ens sett hälften. Jag får hela tiden påminna mig själv om att ta det lugnt. Det är inget race. Ingen tar tid (utom möjligen Karlstadslivs läsare som väntar på recensionen).

Upplevelsen förstärks ytterligare av faktumet att Mario aldrig har sett bättre ut. Grafiken är krispig, färgglad och detaljrik oavsett om jag spelar på TVn i vardagsrummet eller bärbart. Det har heller aldrig låtit bättre. Soundtracket i Super Mario Odyssey kommer att gå till historien som ett av de bästa någonsin. Ett parti påminde om Studio Ghibli-filmer som Spirited Away och Howl’s Moving Castle så till den milda grad att jag faktiskt grät en liten, liten skvätt.

Den största bedriften – den som alltid fått Mario att spela i en egen division – är spelkontrollen. Att styra Mario i ett nytt 3D-spel är som att lära sig cykla. Det är en del att tänka på i början, vilken broms var fram och bak nu igen, men när man väl lärt sig tänker man aldrig på det igen. Man bara tar sig fram. Cykeln gör som jag vill.

Cykeln/Mario har dessutom fler funktioner nu än någonsin tidigare och det är tydligt att Nintendo ämnat att Odyssey ska spelas med joy-con-kontrollerna i vardera handen. Först då kan man enkelt utföra avancerade hattrörelser (nytt ord i svenska ordlistan från och med nu) som att kasta hatten i cirklar runt sig eller skruva den mot sitt mål. Med det sagt känner jag mig aldrig snuvad på konfekten när jag spelar i bärbart läge med kontrollerna på vardera sida om skärmen. Det går också alldeles utmärkt (och är ett billigt pris att betala för att få spela Super Mario Odyssey på bussen, tåget eller flyget), men för att få den optimala spelupplevelsen sätter jag mig vid TVn.

Det enda som skaver under hela min tid med Super Mario Odyssey hittills (jag har spelat cirka 12-15 timmar i skrivande stund) är att det är alldeles för lätt. Utmaningen består sällan i att utföra komplicerade plattformshopp utan snarare i att utforska världen och hitta hemligheterna i den. Den som spelat Super Mario Bros. 3, Super Mario World eller Super Mario 64 vet hur svårt och belönande Mario var en gång i tiden. Som det är just nu har jag hittills inte dött eller knappt skadats av en enda boss, och jag har egentligen aldrig haft något problem med ett enda pussel. Jag har aldrig fått ge upp för att återkomma senare.

Bortsett från den enda punkten är Super Mario Odyssey ett nytt mästerverk från Nintendo och ytterligare en rungande anledning till att skaffa Nintendo Switch. Odyssey kanske inte är det bästa Super Mario-spelet i 3D som jag fått nöjet att spela, den pallplatsen ägs fortfarande av Super Mario 64, men det kommer riktigt, riktigt nära.

Super Mario Odyssey

Antal spelare: 2

Utvecklare: Nintendo

Utgivare: Nintendo

Premiär: 27 oktober

Genre: Plattform