José González är mannen bakom den hyllade covern på The Knifes låt Heartbeats, det melankoliska och rytmiska gitarrplockandet och de berörande och abstrakta texterna. Hans musik har hyllats åtskilliga gånger sedan första albumet blev offentligt och nu tolkar han sina egna låtar tillsammans med en stor kammarorkester.

– Ledsen att det dröjde. Jag hamnade mitt i blöjbyten och hembesök från barnavårdscentralen, säger José när han ringer upp.

Han har nyligen blivit pappa för första gången och har fullt upp med att ta sig an det nya livet.

– Det känns jättebra! Nu åker jag ju ut på den här turnén med orkestern, men sedan är planen att mest vara hemma ett tag.

Den 4 november besöker han Karlstad CCC tillsammans med kammarorkestern The String Theory för att bjuda på en exklusiv musikupplevelse. Deras tidigare spelningar har hyllats över hela Europa och en stor spelning i Royal Albert Hall är redan bokad i september 2018.

– Jag vet inte riktigt varför folk går i gång extra mycket på det här konceptet, det är nog bara en bra kombo. De som gillar min musik sedan innan får höra den på ett helt annat sätt, med mycket mer dynamik och harmonier än på inspelningar och när jag kör solo. Arren, som skapats av bland annat dirigenten PC Nackt, är gjorda på ett varierat sätt så att det finns både klassiska och experimentella inslag, berättar José.

The String Theory har sina rötter i Göteborg och Berlin, men innehåller även några inslag från Los Angeles. De använder sig av klassiska orkesterinstrument som stråkar, blås och piano men har också med sig hemmagjorda konstruktioner vilket skapar ett unikt ljudlandskap för lyssnaren.

Har det varit svårt att anpassa sig till så många andra musiker?

– Absolut! Jag är klassiskt skolad från början men det är ändå ansträngande att anpassa sitt sätt att spela. Det hela blir som en stor trögflytande men dynamisk koloss, så jag sneglar ofta på dirigenten för att tyda vad som ska hända. Men nu har vi spelat en del ihop så det blir lättare och lättare!

Budskap och tankar

Josés musik upplevs ofta som harmonisk och med ett alldeles eget ifrågasättande djup i texterna har han lätt att beröra.

Vad inspirerar dig när du skriver?

– Jag brukar nämna tidsanda som ett återkommande tema. Det är något som ändras med tiden utan att vi märker av det i stunden. Ungefär som en våg som flyter stilla till havs utan att det märks. Kulturerna i dag verkar röra sig åt ett positivt håll på många plan, och även om det inte känns så händer det i varje enskild handling.

José fortsätter berätta om olika känslor och tankar som ofta kommer tillbaka i hans låttexter. Därbland ilska och frustration.

– I låten Stories we build stories we tell har jag till exempel blandat in mycket frustration över olika dödskulter. Men tanken är att man ska kunna byta ut organisationerna till något annat man inte gillar. För någon annan kan kanske den där ilskan vända sig till en person man är arg på.

Upplever du att folk alltid kopplar vad du har för budskap i dina låtar?

– Nja, men det är därför intervjuer är så intressanta. Man kan vara hemlig i musiken men genom intervjuer kan man öppna upp allt man tänkt på och prata om det så att folk kan få veta mer, om de vill. Ungefär som när en konstnär tvingas stå och berätta om sina verk på ett museum.

Inspireras du av någon speciell artist när du komponerar?

– Inte textmässigt. Jag använder mig mest av andra artister för att inspireras rent musikaliskt. Nina Simone är ett bra exempel. Annars kommer texterna mekaniskt utifrån mina egna demos och melodier. När jag hittat en känsla i en låt är det bara att börja leta ord och teman.

Jag personligen har fastnat väldigt mycket för låten Every age, vad är bakgrunden till den?

– Vad roligt! Den är jag faktiskt väldigt stolt över. Den blev till när jag skulle spela på en välgörenhetsgala och inte riktigt hade någon låt som passade in. Jag ville skriva en som påminner om Imagine med John Lennon, en gemensamhetslåt liksom. Jag hade Every age som en textlös demo sedan innan och hade redan då bestämt mig för att den skulle vara långsam och sakral, så jag spånade vidare på den.

Visst har låten ett väldigt tydligt budskap?

– Det tycker jag. Texten har ett globalt tänkande och ett tema som berör humanism och synen på mänskligheten som något skört. Hur fantastiskt det är att vi är här överhuvudtaget. Om man bryr sig om kännande varelser, oavsett geografi, så finns det en orättvisa i att vissa ska få ha det väldigt mycket bättre än andra bara på grund av var de har fötts. Politiska tankar om nationalism och globalism. Jag blir själv inspirerad av filosofer och tänkare som försöker peka på hur vi borde bry oss om andra oavsett varifrån man kommer. Man kan tänka att det rör människor, men för mig kan det handla om djur också.

Han fortsätter, på ett ivrigt och inspirerande sätt, utveckla flera delar av låten.

– I texten finns meningen "but we can learn to know ourselves on this globe in the void" som jag gillar. För vi kan använda oss av vetenskap och förnuft för att ta reda på vilka vi är, men vi kan också se det ur ett poetiskt och romantiskt perspektiv där vi är stjärnstoft som kan börja förstå oss själva och hitta vår plats i kosmos.

– Ledsen att det dröjde. Jag hamnade mitt i blöjbyten och hembesök från barnavårdscentralen, säger José när han ringer upp.

Han har nyligen blivit pappa för första gången och har fullt upp med att ta sig an det nya livet.

– Det känns jättebra! Nu åker jag ju ut på den här turnén med orkestern, men sedan är planen att mest vara hemma ett tag.

Den 4 november besöker han Karlstad CCC tillsammans med kammarorkestern The String Theory för att bjuda på en exklusiv musikupplevelse. Deras tidigare spelningar har hyllats över hela Europa och en stor spelning i Royal Albert Hall är redan bokad i september 2018.

– Jag vet inte riktigt varför folk går i gång extra mycket på det här konceptet, det är nog bara en bra kombo. De som gillar min musik sedan innan får höra den på ett helt annat sätt, med mycket mer dynamik och harmonier än på inspelningar och när jag kör solo. Arren, som skapats av bland annat dirigenten PC Nackt, är gjorda på ett varierat sätt så att det finns både klassiska och experimentella inslag, berättar José.

The String Theory har sina rötter i Göteborg och Berlin, men innehåller även några inslag från Los Angeles. De använder sig av klassiska orkesterinstrument som stråkar, blås och piano men har också med sig hemmagjorda konstruktioner vilket skapar ett unikt ljudlandskap för lyssnaren.

Har det varit svårt att anpassa sig till så många andra musiker?

– Absolut! Jag är klassiskt skolad från början men det är ändå ansträngande att anpassa sitt sätt att spela. Det hela blir som en stor trögflytande men dynamisk koloss, så jag sneglar ofta på dirigenten för att tyda vad som ska hända. Men nu har vi spelat en del ihop så det blir lättare och lättare!

Budskap och tankar

Josés musik upplevs ofta som harmonisk och med ett alldeles eget ifrågasättande djup i texterna har han lätt att beröra.

Vad inspirerar dig när du skriver?

– Jag brukar nämna tidsanda som ett återkommande tema. Det är något som ändras med tiden utan att vi märker av det i stunden. Ungefär som en våg som flyter stilla till havs utan att det märks. Kulturerna i dag verkar röra sig åt ett positivt håll på många plan, och även om det inte känns så händer det i varje enskild handling.

José fortsätter berätta om olika känslor och tankar som ofta kommer tillbaka i hans låttexter. Därbland ilska och frustration.

– I låten Stories we build stories we tell har jag till exempel blandat in mycket frustration över olika dödskulter. Men tanken är att man ska kunna byta ut organisationerna till något annat man inte gillar. För någon annan kan kanske den där ilskan vända sig till en person man är arg på.

Upplever du att folk alltid kopplar vad du har för budskap i dina låtar?

– Nja, men det är därför intervjuer är så intressanta. Man kan vara hemlig i musiken men genom intervjuer kan man öppna upp allt man tänkt på och prata om det så att folk kan få veta mer, om de vill. Ungefär som när en konstnär tvingas stå och berätta om sina verk på ett museum.

Inspireras du av någon speciell artist när du komponerar?

– Inte textmässigt. Jag använder mig mest av andra artister för att inspireras rent musikaliskt. Nina Simone är ett bra exempel. Annars kommer texterna mekaniskt utifrån mina egna demos och melodier. När jag hittat en känsla i en låt är det bara att börja leta ord och teman.

Jag personligen har fastnat väldigt mycket för låten Every age, vad är bakgrunden till den?

– Vad roligt! Den är jag faktiskt väldigt stolt över. Den blev till när jag skulle spela på en välgörenhetsgala och inte riktigt hade någon låt som passade in. Jag ville skriva en som påminner om Imagine med John Lennon, en gemensamhetslåt liksom. Jag hade Every age som en textlös demo sedan innan och hade redan då bestämt mig för att den skulle vara långsam och sakral, så jag spånade vidare på den.

Visst har låten ett väldigt tydligt budskap?

– Det tycker jag. Texten har ett globalt tänkande och ett tema som berör humanism och synen på mänskligheten som något skört. Hur fantastiskt det är att vi är här överhuvudtaget. Om man bryr sig om kännande varelser, oavsett geografi, så finns det en orättvisa i att vissa ska få ha det väldigt mycket bättre än andra bara på grund av var de har fötts. Politiska tankar om nationalism och globalism. Jag blir själv inspirerad av filosofer och tänkare som försöker peka på hur vi borde bry oss om andra oavsett varifrån man kommer. Man kan tänka att det rör människor, men för mig kan det handla om djur också.

Han fortsätter, på ett ivrigt och inspirerande sätt, utveckla flera delar av låten.

– I texten finns meningen "but we can learn to know ourselves on this globe in the void" som jag gillar. För vi kan använda oss av vetenskap och förnuft för att ta reda på vilka vi är, men vi kan också se det ur ett poetiskt och romantiskt perspektiv där vi är stjärnstoft som kan börja förstå oss själva och hitta vår plats i kosmos.