2015-07-07 20:43

2015-07-10 08:56

"Att få betyda något är den viktigaste känslan"

KARLSTAD: Ibrahim vill inspirera nyanlända

För några år sedan arbetade Ibrahim Alkozay för FN och New York Times i Kabul. Idag jobbar han med ensamkommande barn i Värmland.
– Tänk att allt du vet är livet i en stad med sex miljoner. Och så hamnar du ensam på en ort med ungefär 3000 invånare.

Bara veckor efter att Ibrahim Alkozay som 24-åring fattade beslutet att fly och lämna sin familj i Kabul satt han där ensam på asylboendet i Deje. Eller, riktigt ensam var han inte.

– Så mycket mygg det var! Herregud.

Ibrahim skrattar och stänger ute ljudet från gräsklipparen utanför lägenheten på Våxnäs. För tre år sedan hade han ett hus dit han och flickvännen skulle flytta efter sitt bröllop och en karriär som gick spikrakt.

– Under talibantiden var det förbjudet att läsa engelska i skolan, men jag tog hemliga speciallektioner, berättar han.

Arbetade som tolk

Med USA:s invasion av Afghanistan 2001 blev Kabul kosmopolitiskt. För journalister, hjälparbetare och diplomater från hela världen var Ibrahims engelskkunskaper åtråvärda. Redan som 15-åring jobbade han som fixare och tolk åt bland andra New York Times och FN. Samarbetet med en japansk dokumentärfilmare ledde till en inbjudan som talare på en stor fredskongress i Japan.

– USA ville att Japan skulle sända militärer till Afghanistan, men jag sa att behovet av ett sjukhus var mycket större än ännu en militärbas, säger Ibrahim och ler.

Han hoppas att Japans beslut att inte skicka några militärer hade med honom att göra.

– Vi fixare och alla vi jobbade med blev som en familj, jag glömmer till exempel aldrig när jag träffade Nils Horner.

Han tystnar. Mordet på Sveriges Radios korrespondent förra året var en smärtsam påminnelse om varför han själv tvingades fly.

Identifiera styrkor

Trots att han kände stor tacksamhet över hur fort han fick sitt uppehållstillstånd ville inte de negativa tankarna försvinna.

– Jag tänkte: Hur behövs jag här? Om jag inte kan återvända och inte finna Sverige som mitt nya land. Hur blir mitt liv då?

Ibrahim blev deprimerad och fick ångest. Men en dag bestämde han sig. Han identifierade sina tre styrkor; social, språkkunnig och stor kunskap om migrationsprocessen, och insåg att han var precis där han skulle vara. Efter en tid som praktikant på boendet för ensamkommande barn i Forshaga blev han anställd. I dag arbetar han på flera boenden i länet.

– Jag har träffat många nyanlända som sitter hemma och har gett upp. Men ingen kommer att knacka på din dörr och ge dig jobb. Du måste knacka själv.

Och om man mår som du gjorde och inte orkar?

– Då är man lat.

Var du lat?

– Ja. Det var jag. Jag klagade och tyckte inte det fanns plats för mig här. Men alla har kvalitéer och något de är bäst på. Det viktigaste för nyanlända är acceptans. I det svenska samhället tar saker tid, men du kan nå dina mål och vara viktig även här. När jag går från jobbet och ett av barnen frågar när jag kommer nästa gång – det är den bästa känslan i hela världen, att få betyda något.

Bara veckor efter att Ibrahim Alkozay som 24-åring fattade beslutet att fly och lämna sin familj i Kabul satt han där ensam på asylboendet i Deje. Eller, riktigt ensam var han inte.

– Så mycket mygg det var! Herregud.

Ibrahim skrattar och stänger ute ljudet från gräsklipparen utanför lägenheten på Våxnäs. För tre år sedan hade han ett hus dit han och flickvännen skulle flytta efter sitt bröllop och en karriär som gick spikrakt.

– Under talibantiden var det förbjudet att läsa engelska i skolan, men jag tog hemliga speciallektioner, berättar han.

Arbetade som tolk

Med USA:s invasion av Afghanistan 2001 blev Kabul kosmopolitiskt. För journalister, hjälparbetare och diplomater från hela världen var Ibrahims engelskkunskaper åtråvärda. Redan som 15-åring jobbade han som fixare och tolk åt bland andra New York Times och FN. Samarbetet med en japansk dokumentärfilmare ledde till en inbjudan som talare på en stor fredskongress i Japan.

– USA ville att Japan skulle sända militärer till Afghanistan, men jag sa att behovet av ett sjukhus var mycket större än ännu en militärbas, säger Ibrahim och ler.

Han hoppas att Japans beslut att inte skicka några militärer hade med honom att göra.

– Vi fixare och alla vi jobbade med blev som en familj, jag glömmer till exempel aldrig när jag träffade Nils Horner.

Han tystnar. Mordet på Sveriges Radios korrespondent förra året var en smärtsam påminnelse om varför han själv tvingades fly.

Identifiera styrkor

Trots att han kände stor tacksamhet över hur fort han fick sitt uppehållstillstånd ville inte de negativa tankarna försvinna.

– Jag tänkte: Hur behövs jag här? Om jag inte kan återvända och inte finna Sverige som mitt nya land. Hur blir mitt liv då?

Ibrahim blev deprimerad och fick ångest. Men en dag bestämde han sig. Han identifierade sina tre styrkor; social, språkkunnig och stor kunskap om migrationsprocessen, och insåg att han var precis där han skulle vara. Efter en tid som praktikant på boendet för ensamkommande barn i Forshaga blev han anställd. I dag arbetar han på flera boenden i länet.

– Jag har träffat många nyanlända som sitter hemma och har gett upp. Men ingen kommer att knacka på din dörr och ge dig jobb. Du måste knacka själv.

Och om man mår som du gjorde och inte orkar?

– Då är man lat.

Var du lat?

– Ja. Det var jag. Jag klagade och tyckte inte det fanns plats för mig här. Men alla har kvalitéer och något de är bäst på. Det viktigaste för nyanlända är acceptans. I det svenska samhället tar saker tid, men du kan nå dina mål och vara viktig även här. När jag går från jobbet och ett av barnen frågar när jag kommer nästa gång – det är den bästa känslan i hela världen, att få betyda något.

Asylsökande

Hittills under 2015 har Migrationsverket tagit emot 28 967 ansökningar om asyl.

I Värmland finns just nu 3 232 asylsökande, varav 227 är ensamkommande barn.

Hagfors, Filipstad och Säffle är de värmländska kommuner som har flest asylsökande.

Källa: Migrationsverket