2015-04-18 06:00

2015-04-18 08:47

Tiggare stör vår bild av Sverige

DOKUMENT: EU-migranter i Värmland

Tiggarnas närvaro på våra gator är ett problem som det borde göras något åt. Det säger de medverkande i en forskaruppsats. Och det stämmer in på min egen upplevelse av att sitta på marken med en pappmugg framför mig.

Det var inte ett enkelt beslut. Att som journalist agera tiggare under en dryg timme är komplicerat ur många aspekter, inte minst etiska. Men beslutet togs och visade sig bli ett intressant komplement till den mastersuppsats i kulturgeografi som nyligen lagts fram av forskaren Erik Hansson vid Uppsala universitet.

Under våren 2014 djupintervjuades 30 stockholmare om sin syn på tiggare och hur de hanterar mötet med dem varje dag de går till affären, tunnelbanan eller systembolaget. Slutsatsen är att de stör vår bild av Sverige som ”det goda samhället” som tar hand om sina behövande.

De orättvisor som samhället ska ta hand om, de som inte är vårt ansvar, ställer sig i vägen på ett mycket påträngande sätt när vi konfronteras med tiggare, enligt Erik Hansson.

Besvärad vänlighet

Tiggarnas närvaro på våra gator är ett problem som det borde göras något åt. Det är samtliga av de intervjuade personerna i uppsatsen överens om. En del gör det genom att ge pengar medan andra avstår av olika skäl.

Under den dryga timme jag satt med en pappersmugg i handen utanför en butik i Karlstad upplevde jag att ungefär hälften av det hundratal personer som passerade ignorerade mig totalt, medan knappt hälften tittade och hälsade tillbaka.

Någon enstaka sa bestämt nej till min utsträckta mugg.

Den generella känslan var besvärad vänlighet eller avstängd ignorans. Endast en person gav pengar men flera uttryckte på svenska att de ”inte hade några mynt på sig” eller ”att de inte hade något till mig i dag”.

Ger slumpartat

De som ger gör det när de har småpengar på sig ofta ganska slumpartat till vem, visar uppsatsen. Det är viktigare för dem att hjälpa någon än att behandla alla lika och om fler medborgare tänker likadant så jämnar det ut sig.

De som inte ger gör det i huvudsak därför att de tror det finns en organiserat kriminell verksamhet bakom tiggeriet, för att de inte vill uppmuntra fler att komma hit eller cementera tiggeri som ett sätt att stävja fattigdom. Andra uppger att de inte ger eftersom de skänker pengar via autogiro till hjälporganisationer i stället.

Jag får ingen personlig kontakt med någon som går förbi, inte heller med några romer.

Sista utvägen

Den återkommande tanken under den dryga timmen på marken är att vilket jobb som helst skulle vara bättre än den passivitet och utsatthet det innebär att sitta still på marken och lita till andras godhet för att få mat för dagen. Att en sysselsättning som att panta burkar, plocka skräp eller spela gatumusik för pengar skulle kännas bättre.

Det visar också uppsatsen, att vi är mer benägna att ge pengar till dem som är aktiva. Det underlättar för oss att belöna någon för en prestation än att bara ge som allmosor. Att passiviseras till att stilla sitta tiggande måste vara den absolut sista lagliga utvägen för människor utan möjlighet att få någon inkomst.

Åtta kronor fanns i min pappmugg efter en timme. Stelbent lämnade jag dem till en tiggande rom längre bort innan jag kunde åka tillbaka till redaktionen en erfarenhet och många tankar rikare.

Det var inte ett enkelt beslut. Att som journalist agera tiggare under en dryg timme är komplicerat ur många aspekter, inte minst etiska. Men beslutet togs och visade sig bli ett intressant komplement till den mastersuppsats i kulturgeografi som nyligen lagts fram av forskaren Erik Hansson vid Uppsala universitet.

Under våren 2014 djupintervjuades 30 stockholmare om sin syn på tiggare och hur de hanterar mötet med dem varje dag de går till affären, tunnelbanan eller systembolaget. Slutsatsen är att de stör vår bild av Sverige som ”det goda samhället” som tar hand om sina behövande.

De orättvisor som samhället ska ta hand om, de som inte är vårt ansvar, ställer sig i vägen på ett mycket påträngande sätt när vi konfronteras med tiggare, enligt Erik Hansson.

Besvärad vänlighet

Tiggarnas närvaro på våra gator är ett problem som det borde göras något åt. Det är samtliga av de intervjuade personerna i uppsatsen överens om. En del gör det genom att ge pengar medan andra avstår av olika skäl.

Under den dryga timme jag satt med en pappersmugg i handen utanför en butik i Karlstad upplevde jag att ungefär hälften av det hundratal personer som passerade ignorerade mig totalt, medan knappt hälften tittade och hälsade tillbaka.

Någon enstaka sa bestämt nej till min utsträckta mugg.

Den generella känslan var besvärad vänlighet eller avstängd ignorans. Endast en person gav pengar men flera uttryckte på svenska att de ”inte hade några mynt på sig” eller ”att de inte hade något till mig i dag”.

Ger slumpartat

De som ger gör det när de har småpengar på sig ofta ganska slumpartat till vem, visar uppsatsen. Det är viktigare för dem att hjälpa någon än att behandla alla lika och om fler medborgare tänker likadant så jämnar det ut sig.

De som inte ger gör det i huvudsak därför att de tror det finns en organiserat kriminell verksamhet bakom tiggeriet, för att de inte vill uppmuntra fler att komma hit eller cementera tiggeri som ett sätt att stävja fattigdom. Andra uppger att de inte ger eftersom de skänker pengar via autogiro till hjälporganisationer i stället.

Jag får ingen personlig kontakt med någon som går förbi, inte heller med några romer.

Sista utvägen

Den återkommande tanken under den dryga timmen på marken är att vilket jobb som helst skulle vara bättre än den passivitet och utsatthet det innebär att sitta still på marken och lita till andras godhet för att få mat för dagen. Att en sysselsättning som att panta burkar, plocka skräp eller spela gatumusik för pengar skulle kännas bättre.

Det visar också uppsatsen, att vi är mer benägna att ge pengar till dem som är aktiva. Det underlättar för oss att belöna någon för en prestation än att bara ge som allmosor. Att passiviseras till att stilla sitta tiggande måste vara den absolut sista lagliga utvägen för människor utan möjlighet att få någon inkomst.

Åtta kronor fanns i min pappmugg efter en timme. Stelbent lämnade jag dem till en tiggande rom längre bort innan jag kunde åka tillbaka till redaktionen en erfarenhet och många tankar rikare.

Därför upplever vi obehag

Enligt forskaren Erik Hanssons analys bryter EU-migranterna mot flera sociala konventioner när de tigger på våra gator:

1. De ber om något utan att ge något tillbaka.

2. De sitter på trottoaren eller gatan, där man inte ska sitta.

3. De tilltalar främmande människor på ett främmande språk.

4. De slår upp tältläger och skräpar ner.

Källa: Erik Hansson/DN