2015-06-26 06:00

2015-06-26 06:00

Dags att hitta nya vägar?

På första maj i Norrköping för två år sedan spelade artisten Amy Diamond. Samtidigt valde man att för första gången att inte gå i det traditionella demonstrationstågen.

Det blev stor uppståndelse i pressen, och på vissa håll lät det som om man ersatt hela majdagsfirandet med en gratiskonsert.

Så var det förstås inte –men ju mer jag tänker på det, ju mer verkar det som en ganska bra idé. För att undvika alla missförstånd: Inte för att jag är Amy Diamonds största fan. Utan för att arbetarrörelsen har problem med sin identitet.

För en som tittar på filmer av demonstrationståg från de senaste åren är det inte alltid helt lätt att veta hur gamla bilderna är. Visst skiftar budskapen på de handskrivna plakaten från år till år, och tittar man på hur folk är klädda, på husen och bilarna runtomkring så ser man nog att tiden har gått. Men det symbolspråk –röda fanor, mässingsorkester och sånger –man använder sig av är alltid detsamma. Påfallande ofta är vi ungefär samma människor som tågar också, och vi blir färre för varje år som det inte råkar vara val.

Det är ingenting att vara orolig för. Politiskt engagemang och solidaritet kan ta sig många olika uttryck, och det är inte säkert att de som hör till traditionerna borde ha företräde över de andra. Det finns ett kokande politiskt engagemang i det här landet – det är bara att titta på tidningarns listor över vilka artiklar som blir mest lästa, de handlar nästan alltid om politik. Frågan är om socialdemokratin är förmögen att fånga upp det här engagemanget – eller om partiet vill gömma sig bakom fanborgen i stället.

Själv tycker jag om de röda fanorna, och kan fler verser av Internationalen än jag egentligen skulle vilja erkänna. Det händer till och med att jag sjunger den i duschen ibland. Men så är jag också en del av problemet, snarare än av lösningen –när man har fastnat i ett symbolspråk som inte ens är från det förra århundradet, utan från slutet av artonhundratalet, är det faktiskt läge att tänka om.

Arbetarrörelsen har mycket att vara stolt över i sin historia. Kanske är det just därför läge att skylta lite mindre med den?

Måns Wadensjö

Folkbladet

Det blev stor uppståndelse i pressen, och på vissa håll lät det som om man ersatt hela majdagsfirandet med en gratiskonsert.

Så var det förstås inte –men ju mer jag tänker på det, ju mer verkar det som en ganska bra idé. För att undvika alla missförstånd: Inte för att jag är Amy Diamonds största fan. Utan för att arbetarrörelsen har problem med sin identitet.

För en som tittar på filmer av demonstrationståg från de senaste åren är det inte alltid helt lätt att veta hur gamla bilderna är. Visst skiftar budskapen på de handskrivna plakaten från år till år, och tittar man på hur folk är klädda, på husen och bilarna runtomkring så ser man nog att tiden har gått. Men det symbolspråk –röda fanor, mässingsorkester och sånger –man använder sig av är alltid detsamma. Påfallande ofta är vi ungefär samma människor som tågar också, och vi blir färre för varje år som det inte råkar vara val.

Det är ingenting att vara orolig för. Politiskt engagemang och solidaritet kan ta sig många olika uttryck, och det är inte säkert att de som hör till traditionerna borde ha företräde över de andra. Det finns ett kokande politiskt engagemang i det här landet – det är bara att titta på tidningarns listor över vilka artiklar som blir mest lästa, de handlar nästan alltid om politik. Frågan är om socialdemokratin är förmögen att fånga upp det här engagemanget – eller om partiet vill gömma sig bakom fanborgen i stället.

Själv tycker jag om de röda fanorna, och kan fler verser av Internationalen än jag egentligen skulle vilja erkänna. Det händer till och med att jag sjunger den i duschen ibland. Men så är jag också en del av problemet, snarare än av lösningen –när man har fastnat i ett symbolspråk som inte ens är från det förra århundradet, utan från slutet av artonhundratalet, är det faktiskt läge att tänka om.

Arbetarrörelsen har mycket att vara stolt över i sin historia. Kanske är det just därför läge att skylta lite mindre med den?

Måns Wadensjö

Folkbladet