2015-06-19 06:00

2015-06-19 06:00

Den störstarisken

Så har regeringen fått igenom sin första budget i riksdagen. Det var på tiden. Det ligger liksom i regerandets natur att kunna regera med hjälp av den ekonomiska politiken.

Det ligger också i det parlamentariska regerandets dna att regera med hjälp av majoriteter. Där är vi inte ännu. Vårändringsbudgeten röstades igenom trots att det antagligen fanns en ganska stor majoritet i riksdagen som helst skulle vilja ha haft en annan politik. Jag skriver ”antagligen” därför att vi inte vet hur SD skulle ha ställt sig om de haft samma avgörande i sina händer 16 juni som vad de hade 3 december.

Oviljan att låta det tredje blocket styra var också det som förde det första och andra blocket samman i 27 decemberöverenskommelsens skrivningar om att ”största partikonstellation” ska få styra den ekonomiska politiken i minoritet.

Jag har förståelse för att det finns borgerliga riksdagsledamöter som tycker att det känns främmande och stötande att lägga ner sina röster i den slutliga budgetomröstningen. De nedlagda rösterna fungerar ju i praktiken som ett slags ja-röster för delvis vänsterpartistyrd politik. Å andra sidan är just detta ett klockrent exempel på vad politik kan vara. Väldigt bestämda åsikter och oomkullrunkeliga uppfattningar är inte att rekommendera för hugade riksdagsledamöter. Yttranden som ”det där skulle jag aldrig ha röstat ja till” passar bäst hos oss som står utanför parlamentet och skriver och tjattrar och tycker.

Det enda riktigt unika med riksdagsuppdraget är att ledamöterna obönhörligt dras mot voteringssystemets gröna, gula och röda knappar. De kommer inte undan. I kniviga frågor består voterandet ibland av att rösta för partiets strategiska vägval och mot sina egna uppfattningar.

Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Östergötland har tydligare än någon annan opponerat mot att fösas mot den gula ”avstår” knappen. I Ekot häromdagen fick Bengtsson frågan om hur det kändes att gå emot partikamraterna? ”Frågan är vem som går emot vem, jag ställer upp för vårt förslag och partiet verkar inte stå upp för vårt förslag,”, svarade Finn Bengtsson. Just sådana övermaga yttranden borde Finn Bengtsson avstå från. Hans poäng är ju att majoriteten borde styra i riksdagen. När nu hans gruppledning har fått ihop en massiv majoritet för att rösta blankt så borde den linjen styra i partiet.

Det är nog ändå bra för Moderaterna att Finn och en handfull ledamöter öppet visar sin frustration. Det finns många i M som delar Finns åsikter. Då är det bra att åsikterna företräds.

I mina ögon må decemberöverenskommelsen gärna falla vad det lider. Dels därför att S löper stora risker att fastna på tok för långt vänsterut om det här pågår flera år. Dels och framförallt för att politiken blir mer på riktigt när det bygger på riktiga majoriteter.

Widar Andersson

Folkbladet

Så har regeringen fått igenom sin första budget i riksdagen. Det var på tiden. Det ligger liksom i regerandets natur att kunna regera med hjälp av den ekonomiska politiken.

Det ligger också i det parlamentariska regerandets dna att regera med hjälp av majoriteter. Där är vi inte ännu. Vårändringsbudgeten röstades igenom trots att det antagligen fanns en ganska stor majoritet i riksdagen som helst skulle vilja ha haft en annan politik. Jag skriver ”antagligen” därför att vi inte vet hur SD skulle ha ställt sig om de haft samma avgörande i sina händer 16 juni som vad de hade 3 december.

Oviljan att låta det tredje blocket styra var också det som förde det första och andra blocket samman i 27 decemberöverenskommelsens skrivningar om att ”största partikonstellation” ska få styra den ekonomiska politiken i minoritet.

Jag har förståelse för att det finns borgerliga riksdagsledamöter som tycker att det känns främmande och stötande att lägga ner sina röster i den slutliga budgetomröstningen. De nedlagda rösterna fungerar ju i praktiken som ett slags ja-röster för delvis vänsterpartistyrd politik. Å andra sidan är just detta ett klockrent exempel på vad politik kan vara. Väldigt bestämda åsikter och oomkullrunkeliga uppfattningar är inte att rekommendera för hugade riksdagsledamöter. Yttranden som ”det där skulle jag aldrig ha röstat ja till” passar bäst hos oss som står utanför parlamentet och skriver och tjattrar och tycker.

Det enda riktigt unika med riksdagsuppdraget är att ledamöterna obönhörligt dras mot voteringssystemets gröna, gula och röda knappar. De kommer inte undan. I kniviga frågor består voterandet ibland av att rösta för partiets strategiska vägval och mot sina egna uppfattningar.

Riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Östergötland har tydligare än någon annan opponerat mot att fösas mot den gula ”avstår” knappen. I Ekot häromdagen fick Bengtsson frågan om hur det kändes att gå emot partikamraterna? ”Frågan är vem som går emot vem, jag ställer upp för vårt förslag och partiet verkar inte stå upp för vårt förslag,”, svarade Finn Bengtsson. Just sådana övermaga yttranden borde Finn Bengtsson avstå från. Hans poäng är ju att majoriteten borde styra i riksdagen. När nu hans gruppledning har fått ihop en massiv majoritet för att rösta blankt så borde den linjen styra i partiet.

Det är nog ändå bra för Moderaterna att Finn och en handfull ledamöter öppet visar sin frustration. Det finns många i M som delar Finns åsikter. Då är det bra att åsikterna företräds.

I mina ögon må decemberöverenskommelsen gärna falla vad det lider. Dels därför att S löper stora risker att fastna på tok för långt vänsterut om det här pågår flera år. Dels och framförallt för att politiken blir mer på riktigt när det bygger på riktiga majoriteter.

Widar Andersson

Folkbladet