2015-06-08 06:00

2015-06-08 06:00

Chans göra EU bättre

LEDARE: Hotet om brittiskt utträde en möjlighet

Sverige måste agera. Storbritanniens utlovade omröstning om EU-medlemskapet kan komma att vålla stora problem för unionen –men det kan också bli ett tillfälle att göra EU bättre. Sverige måste ta tillfället i akt att ställa krav och arbeta för reformer som ger EU mer legitimitet i medborgarnas ögon, skriver Leif Pagrotsky.

Sverige måste agera. Storbritanniens utlovade omröstning om EU-medlemskapet kan komma att vålla stora problem för unionen –men det kan också bli ett tillfälle att göra EU bättre. Sverige måste ta tillfället i akt att ställa krav och arbeta för reformer som ger EU mer legitimitet i medborgarnas ögon, skriver Leif Pagrotsky.

Det brittiska valutslaget skapar febril aktivitet i EU och stark press på Sverige. Vi vet nu att det blir folkomröstning i Storbritannien om utträde ur EU senast 2017, sannolikt redan nästa år. Som om inte eurokris, Greklandskris, Medelhavskris och Ukrainakris är nog, nu riskerar en utdragen process att paralysera EU under de kommande åren. Många vill därför ha ett snabbt händelseförlopp och kräver i griniga ordalag att premiärminister Cameron skyndar på.

Innan folkomröstningen kan hållas måste det finnas ett förhandlingsresultat om nya villkor för EU-samarbetet som de brittiska väljarna kan ta ställning till, men regeringen i London har inte ens börjat formulera vilka krav de vill förhandla om. Nu måste det börja rulla.

Sverige behöver redan nu börja tänka igenom och förbereda sitt förhållningssätt inför de förhandlingar som väntar. Det får inte bli så som det alltför ofta varit, att andra tar initiativ vi är oförberedda på och innan vi hunnit ur startblocken är frågorna avgjorda. I stället ska vi se det uppkomna läget som en möjlighet att förbättra EU. 2000-talets stora EU-projekt utöver utvidgningen av medlemskretsen har inte lett till det uppsving i ekonomisk och politisk styrka som förespråkarna hoppades. EMU har ingen tillväxt och de EU-gemensamma företrädarna har ingen ökad tyngd i utrikespolitiken så länge de representerar en region med stagnation, arbetslöshet och splittring i avgörande frågor.

Det som är EU:s historiska storhet och stolthet, vår gemensamma inre marknad där vi låter öppenheten och marknadskrafterna främja och stärka de demokratiska värdena, har vi börjat ta för given. Som om den metoden inte duger längre. Vi har fantastiska erfarenheter av att främja utveckling och stabilitet i Europa genom öppenhet och sammanflätning mellan länder, men i stället för att gå vidare och utveckla detta i vårt närområde har vi varit upptagna av en fåfäng ambition att tävla med USA om att ha högst röst.

Tänk så mycket större skillnad det hade gjort kom vi kunnat förmå oss att till exempel låta Medelhavsländerna fritt sälja sina livsmedel och andra specialiteter i Europa i stället för att stänga dem ute med tullar och olika finurliga handelshinder. Vilka alternativ hade inte det kunnat skapa för de människor som i dag inte ser någon annan utväg än att riskera livet på Medelhavet.

Jag ser flera områden där vi snarast behöver precisera vårt förhållningssätt och signalera vår position.

1. Vilken sorts förhandlingar vill vi se? Om Cameron vill ändra relationerna med övriga EU-länder är det med de andra 27 länderna han skall förhandla, men tecken tyder på att EU-kommissionen vill ta initiativet och sköta förhandlingarna själv. Risken blir då att kommissionens ordförande Juncker gör upp med Cameron i ett slutet rum om några kluriga formuleringar som det så ofta blir i EU. Sverige bör tydligt och tidigt deklarera att förhandlingarna bör ske i ministerrådet och ingen annan stans. De bör skötas av folkvalda regeringar, inte av tjänstemän som inte svarar inför någon.

2. Vad skall Sverige inta för grundattityd till Storbritanniens krav? Vi kan vara flexibla och tillmötesgående för att underlätta för Cameron att få sitt folk med sig på att stanna kvar i EU, vilket ju är ett uppenbart svenskt intresse. Men vi kan också inta en tuff attityd för att vi till exempel vill slå vakt om rörligheten inom EU och svenskars möjligheter att arbeta och studera i Storbritannien.

Jag lutar åt det senare. Den fria rörligheten är en av EU:s grundpelare. På senare år har vi släppt in ett antal fattiga länder i gemenskapen. Det ger dem nya möjligheter, men det ger även oss övriga inom EU rätt att ställa krav. Det är inte okej för medlemsländer att blunda för missgynnade gruppers svårigheter. Alla medlemmar har ett ansvar för att undvika situationer där den fria rörligheten blir desperata människors sista utväg. Det här är en angelägenhet inte bara för Storbritannien, utan för alla länder som värdesätter fri rörlighet inom unionen som medel för ökad flexibilitet och tillväxt. Kanske kan den nuvarande situationen knuffa i gång en skärpning.

3. Om Storbritannien framför krav på förändringar som också vi gillar måste vi se till att det blir förändringar som står öppna för alla, inte bara för dem. Någon upprepning av Thatchers bravad att få fördelar som alla andra, också vi, fick betala kan inte komma i fråga. Vi bör agera för generella lösningar som gäller alla, inte särlösningar för en.

4. Vi måste tänka igenom vilka egna önskemål om förändringar vi har som kan passa in i detta sammanhang. Vi bör rådgöra med andra likasinnade om samarbete kring krav som kan förenkla medlemskapet och begränsa Bryssels roll till de områden där det finns ett tydligt mervärde i beslut på den gemensamma nivån. Här har bland annat Nederländerna bedrivit ett ambitiöst förberedelsearbete som vi kan samarbeta kring. Nu kan också vara rätt tidpunkt att effektivt sätta stopp för möjligheten att överföra beslutsmakt till den gemensamma nivån utan att medlemsländerna ens tillfrågas.

5. Om olyckan är framme och Storbritannien lämnar EU, hur kan vi minimera effekterna för Sverige? Ekonomiskt behöver vi säkerställa fortsatt goda förbindelser med detta land som är så viktigt för oss. Politiskt blir det en förlust för oss i EU om ett stort land med åsikter som ofta sammanfaller med våra faller bort. Vi riskerar att EU:s kurs försämras om jordbrukspolitik, frihandel, forskning och andra viktiga områden. Om de lämnar kommer de säkerligen inte att delta i något EES-liknande samarbete utan det blir samma relationer som med länder utanför Europa –öppen handel inom de områden som regleras av Världshandelsorganisationen (WTO), men osäkert om annat. Det skulle helt klart innebära att de lämnar den inre marknaden.

Det kan låta som en självklarhet att Sverige bör ta tillfället i akt att främja egna intressen i den EU-process som nu kommer att äga rum, i stället för att passivt riskera att den drabbar oss och EU negativt. Men min erfarenhet är tyvärr att den svenska linjen ofta varit just reaktiv.

Som vi numera vet är inte alla idéer och reformer som uppfinns i Bryssel av toppenkvalitet. Därför är det dags att göra upp med föreställningen att en god EU-medlem är en lydig och följsam EU-medlem. Jag menar snarare att genom att aktivt arbeta för förändringar främjar vi EU:s möjligheter att fungera bättre och göra skillnad i framtiden.

Britterna är i många avseenden våra meningsfränder i EU-kretsen. Utfallet av deras förhandlingar med kommissionen kan leda till brittiskt EU-utträde. Men möjligheten öppnas samtidigt att föra en diskussion om onödig centralisering av makt inom unionen, och ge tillfälle att söka förståelse för behovet av reformer som ger EU bättre legitimitet i medborgarnas ögon.

Camerons folkomröstningsförberedelser kan skapa stora problem. Men de kan också vara den chans vi väntat på för att göra EU lite bättre.

Leif Pagrotsky

tidigare bland annat handels- och näringsminister i socialdemokratiska regeringar

Sverige måste agera. Storbritanniens utlovade omröstning om EU-medlemskapet kan komma att vålla stora problem för unionen –men det kan också bli ett tillfälle att göra EU bättre. Sverige måste ta tillfället i akt att ställa krav och arbeta för reformer som ger EU mer legitimitet i medborgarnas ögon, skriver Leif Pagrotsky.

Det brittiska valutslaget skapar febril aktivitet i EU och stark press på Sverige. Vi vet nu att det blir folkomröstning i Storbritannien om utträde ur EU senast 2017, sannolikt redan nästa år. Som om inte eurokris, Greklandskris, Medelhavskris och Ukrainakris är nog, nu riskerar en utdragen process att paralysera EU under de kommande åren. Många vill därför ha ett snabbt händelseförlopp och kräver i griniga ordalag att premiärminister Cameron skyndar på.

Innan folkomröstningen kan hållas måste det finnas ett förhandlingsresultat om nya villkor för EU-samarbetet som de brittiska väljarna kan ta ställning till, men regeringen i London har inte ens börjat formulera vilka krav de vill förhandla om. Nu måste det börja rulla.

Sverige behöver redan nu börja tänka igenom och förbereda sitt förhållningssätt inför de förhandlingar som väntar. Det får inte bli så som det alltför ofta varit, att andra tar initiativ vi är oförberedda på och innan vi hunnit ur startblocken är frågorna avgjorda. I stället ska vi se det uppkomna läget som en möjlighet att förbättra EU. 2000-talets stora EU-projekt utöver utvidgningen av medlemskretsen har inte lett till det uppsving i ekonomisk och politisk styrka som förespråkarna hoppades. EMU har ingen tillväxt och de EU-gemensamma företrädarna har ingen ökad tyngd i utrikespolitiken så länge de representerar en region med stagnation, arbetslöshet och splittring i avgörande frågor.

Det som är EU:s historiska storhet och stolthet, vår gemensamma inre marknad där vi låter öppenheten och marknadskrafterna främja och stärka de demokratiska värdena, har vi börjat ta för given. Som om den metoden inte duger längre. Vi har fantastiska erfarenheter av att främja utveckling och stabilitet i Europa genom öppenhet och sammanflätning mellan länder, men i stället för att gå vidare och utveckla detta i vårt närområde har vi varit upptagna av en fåfäng ambition att tävla med USA om att ha högst röst.

Tänk så mycket större skillnad det hade gjort kom vi kunnat förmå oss att till exempel låta Medelhavsländerna fritt sälja sina livsmedel och andra specialiteter i Europa i stället för att stänga dem ute med tullar och olika finurliga handelshinder. Vilka alternativ hade inte det kunnat skapa för de människor som i dag inte ser någon annan utväg än att riskera livet på Medelhavet.

Jag ser flera områden där vi snarast behöver precisera vårt förhållningssätt och signalera vår position.

1. Vilken sorts förhandlingar vill vi se? Om Cameron vill ändra relationerna med övriga EU-länder är det med de andra 27 länderna han skall förhandla, men tecken tyder på att EU-kommissionen vill ta initiativet och sköta förhandlingarna själv. Risken blir då att kommissionens ordförande Juncker gör upp med Cameron i ett slutet rum om några kluriga formuleringar som det så ofta blir i EU. Sverige bör tydligt och tidigt deklarera att förhandlingarna bör ske i ministerrådet och ingen annan stans. De bör skötas av folkvalda regeringar, inte av tjänstemän som inte svarar inför någon.

2. Vad skall Sverige inta för grundattityd till Storbritanniens krav? Vi kan vara flexibla och tillmötesgående för att underlätta för Cameron att få sitt folk med sig på att stanna kvar i EU, vilket ju är ett uppenbart svenskt intresse. Men vi kan också inta en tuff attityd för att vi till exempel vill slå vakt om rörligheten inom EU och svenskars möjligheter att arbeta och studera i Storbritannien.

Jag lutar åt det senare. Den fria rörligheten är en av EU:s grundpelare. På senare år har vi släppt in ett antal fattiga länder i gemenskapen. Det ger dem nya möjligheter, men det ger även oss övriga inom EU rätt att ställa krav. Det är inte okej för medlemsländer att blunda för missgynnade gruppers svårigheter. Alla medlemmar har ett ansvar för att undvika situationer där den fria rörligheten blir desperata människors sista utväg. Det här är en angelägenhet inte bara för Storbritannien, utan för alla länder som värdesätter fri rörlighet inom unionen som medel för ökad flexibilitet och tillväxt. Kanske kan den nuvarande situationen knuffa i gång en skärpning.

3. Om Storbritannien framför krav på förändringar som också vi gillar måste vi se till att det blir förändringar som står öppna för alla, inte bara för dem. Någon upprepning av Thatchers bravad att få fördelar som alla andra, också vi, fick betala kan inte komma i fråga. Vi bör agera för generella lösningar som gäller alla, inte särlösningar för en.

4. Vi måste tänka igenom vilka egna önskemål om förändringar vi har som kan passa in i detta sammanhang. Vi bör rådgöra med andra likasinnade om samarbete kring krav som kan förenkla medlemskapet och begränsa Bryssels roll till de områden där det finns ett tydligt mervärde i beslut på den gemensamma nivån. Här har bland annat Nederländerna bedrivit ett ambitiöst förberedelsearbete som vi kan samarbeta kring. Nu kan också vara rätt tidpunkt att effektivt sätta stopp för möjligheten att överföra beslutsmakt till den gemensamma nivån utan att medlemsländerna ens tillfrågas.

5. Om olyckan är framme och Storbritannien lämnar EU, hur kan vi minimera effekterna för Sverige? Ekonomiskt behöver vi säkerställa fortsatt goda förbindelser med detta land som är så viktigt för oss. Politiskt blir det en förlust för oss i EU om ett stort land med åsikter som ofta sammanfaller med våra faller bort. Vi riskerar att EU:s kurs försämras om jordbrukspolitik, frihandel, forskning och andra viktiga områden. Om de lämnar kommer de säkerligen inte att delta i något EES-liknande samarbete utan det blir samma relationer som med länder utanför Europa –öppen handel inom de områden som regleras av Världshandelsorganisationen (WTO), men osäkert om annat. Det skulle helt klart innebära att de lämnar den inre marknaden.

Det kan låta som en självklarhet att Sverige bör ta tillfället i akt att främja egna intressen i den EU-process som nu kommer att äga rum, i stället för att passivt riskera att den drabbar oss och EU negativt. Men min erfarenhet är tyvärr att den svenska linjen ofta varit just reaktiv.

Som vi numera vet är inte alla idéer och reformer som uppfinns i Bryssel av toppenkvalitet. Därför är det dags att göra upp med föreställningen att en god EU-medlem är en lydig och följsam EU-medlem. Jag menar snarare att genom att aktivt arbeta för förändringar främjar vi EU:s möjligheter att fungera bättre och göra skillnad i framtiden.

Britterna är i många avseenden våra meningsfränder i EU-kretsen. Utfallet av deras förhandlingar med kommissionen kan leda till brittiskt EU-utträde. Men möjligheten öppnas samtidigt att föra en diskussion om onödig centralisering av makt inom unionen, och ge tillfälle att söka förståelse för behovet av reformer som ger EU bättre legitimitet i medborgarnas ögon.

Camerons folkomröstningsförberedelser kan skapa stora problem. Men de kan också vara den chans vi väntat på för att göra EU lite bättre.

Leif Pagrotsky

tidigare bland annat handels- och näringsminister i socialdemokratiska regeringar