2015-04-14 06:00

2015-04-14 06:00

Politik i en ny dimension

LEDARE

Inom kort väljs Ebba Busch Thor till partiledare för Kristdemokraterna. Möjligen är detta något som gynnar de manliga kandidater som lurar i vassen för att hugga på betet då folkpartiets ledare Jan Björklund här framöver kommer att stiga åt sidan?

Eller är det tvärtom så att det ligger en kittlande liberal lockelse i att alla de fyra borgerliga partierna kommer att ha kvinnliga ledare inom något år eller så?

I mitt inre kan jag se hur Annie Lööf eller Ebba Busch Thor i en partiledardebatt i Agenda gör en svepande rörelse med handen mot Stefan Löfven, Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt och klumpar ihop dem som representanter för omoderna, hierarkiska, kollektiva och för alla andra manliga strukturer i samhället.

Som debattör och skribent kan jag förstå ivern att hamra in ett sådant budskap med fyra kvinnliga och borgerliga partiledare som avsändare. Det skulle kunna skära politiken i en ny dimension där de angripna partierna skulle kunna få svårt att värja sig.

Problemet är bara att en betydande del av oss väljare just är tämligen omoderna, hierarkiberoende och kollektivinordnade människor av olika kön.

Missförstå mig rätt. Ur ett grundläggande perspektiv är det naturligtvis inte det minsta märkligt om alla riksdagspartier höll sig med kvinnliga partiledare. I hundra år har det varit män överallt. Hundra år med kvinnliga partiledare vore därför inget konstigt i sig. Kvinnor hävdar sig alltmer inom alla samhällsområden och behovet av kvoteringar för att främja kvinnors karriärer och representation är i dag ytterst begränsat.

Den fråga jag diskuterar är hur och om partiernas strateger tänker när det kommer till manligt och kvinnligt? Det kanske är så lyckligt att könet spelar allt mindre roll för vår identifikation och anknytning till sådant som partier i valrörelser? Det kan vara så att det är personen i sig som drar/stöter bort väljare; att personens kön inte har särskilt mycket med saken att göra?

Å andra sidan är ju kritiken sedan länge och med rätta hård mot enkönade, manliga maktstrukturer. Vad innebär en feminiserad borgerlig Allians? Var det en slump att vänsterns mest väljardragande partiledare Gudrun Schyman är kvinna? Gynnas Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson när Ebba Busch Thor höjer blomsterkvasten som nyvald ledare den 25 april?


Widar Andersson

Folkbladet

Eller är det tvärtom så att det ligger en kittlande liberal lockelse i att alla de fyra borgerliga partierna kommer att ha kvinnliga ledare inom något år eller så?

I mitt inre kan jag se hur Annie Lööf eller Ebba Busch Thor i en partiledardebatt i Agenda gör en svepande rörelse med handen mot Stefan Löfven, Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt och klumpar ihop dem som representanter för omoderna, hierarkiska, kollektiva och för alla andra manliga strukturer i samhället.

Som debattör och skribent kan jag förstå ivern att hamra in ett sådant budskap med fyra kvinnliga och borgerliga partiledare som avsändare. Det skulle kunna skära politiken i en ny dimension där de angripna partierna skulle kunna få svårt att värja sig.

Problemet är bara att en betydande del av oss väljare just är tämligen omoderna, hierarkiberoende och kollektivinordnade människor av olika kön.

Missförstå mig rätt. Ur ett grundläggande perspektiv är det naturligtvis inte det minsta märkligt om alla riksdagspartier höll sig med kvinnliga partiledare. I hundra år har det varit män överallt. Hundra år med kvinnliga partiledare vore därför inget konstigt i sig. Kvinnor hävdar sig alltmer inom alla samhällsområden och behovet av kvoteringar för att främja kvinnors karriärer och representation är i dag ytterst begränsat.

Den fråga jag diskuterar är hur och om partiernas strateger tänker när det kommer till manligt och kvinnligt? Det kanske är så lyckligt att könet spelar allt mindre roll för vår identifikation och anknytning till sådant som partier i valrörelser? Det kan vara så att det är personen i sig som drar/stöter bort väljare; att personens kön inte har särskilt mycket med saken att göra?

Å andra sidan är ju kritiken sedan länge och med rätta hård mot enkönade, manliga maktstrukturer. Vad innebär en feminiserad borgerlig Allians? Var det en slump att vänsterns mest väljardragande partiledare Gudrun Schyman är kvinna? Gynnas Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson när Ebba Busch Thor höjer blomsterkvasten som nyvald ledare den 25 april?


Widar Andersson

Folkbladet