2015-04-13 06:00

2015-04-13 06:00

Putsar på sitt varumärke

Maktstrid är nog egentligen fel ord för att beskriva det sverigedemokratiska ståhej som har dominerat det politiska nyhetsbruset på senare tid. Vilka som har makten inom SD är nämligen obestridbart klart. Partiledaren Jimmie Åkesson, gruppledaren Mattias Karlsson och partisekreteraren Richard Jomshof utgör en trojka som har partiet och dess ledning i ett fast grepp. Det vi bevittnar nu är väl snarare ett slags putsande på varumärket SD för att göra det mer gångbart i kommande val.

SD har kravlat sig upp från rännstenens 1118 röster i riksdagsvalet 1988 till rollen som tredje största parti efter valet 2014.

Under årens gång har det odlats ett ideologiskt innanförskap i det lilla partiet. Likt i de forna vänstersekterna har det sent och bittida rullat diskussioner om vad som är den sanna ideologin och den rätta vägen. Sammanhållning och krav på uppslutning bakom ledaren var och är en starkt integrerad del av ideologin.

Många av tidigare uteslutna medlemmars versioner av varför de åkte ut spinner påfallande ofta just på temat att de uteslutits för att de varit för kritiska mot ledningen. Daniel Rondslätt som uteslöts 2013 skriver till exempel så här i Arbetarbladet den 13 mars i år: ”Uteslutningen ur SD har alls inget med ideologisk avvikelse att göra. Den verkliga orsaken är att jag var en av de starkaste interna kritikerna av SD:s toppstyrning och okamratliga ledarskap. Partiledarstriden 2005, de nästan årliga stadgeändringarna, det hastiga bytet av partilogga och SD-ledningens rekryteringar av olämpliga karaktärer är exempel på där jag tagit konflikt med partiledningen eller deras tjänstemän.”

För en utomstående är det helt omöjligt att veta hur det har gått till internt. Rondslätt varnar i ett mejl till mig för att ”schablonmässigt utgå från att alla som utesluts ur SD är värre än partiledningen.”

Det tror jag är en viktig poäng. Partiledningens hållning att de som kastas ur är slemma rasister, haverister och halvfascister ska inte tas för sanning rakt av. Det är nog också ett antal ”Rondslättare” som ryker i de här processerna; medlemmar som högt och ihållande önskar sig ett annat parti och en annan partiledning än vad de har. Sådana medlemmar drabbas av karriärstopp i alla partier. SD sticker ut genom sina brutala sätt att avskilja misshagliga supporters.

Men som sagt. Någon maktstrid är det inte.

Widar Andersson

Folkbladet

Maktstrid är nog egentligen fel ord för att beskriva det sverigedemokratiska ståhej som har dominerat det politiska nyhetsbruset på senare tid. Vilka som har makten inom SD är nämligen obestridbart klart. Partiledaren Jimmie Åkesson, gruppledaren Mattias Karlsson och partisekreteraren Richard Jomshof utgör en trojka som har partiet och dess ledning i ett fast grepp. Det vi bevittnar nu är väl snarare ett slags putsande på varumärket SD för att göra det mer gångbart i kommande val.

SD har kravlat sig upp från rännstenens 1118 röster i riksdagsvalet 1988 till rollen som tredje största parti efter valet 2014.

Under årens gång har det odlats ett ideologiskt innanförskap i det lilla partiet. Likt i de forna vänstersekterna har det sent och bittida rullat diskussioner om vad som är den sanna ideologin och den rätta vägen. Sammanhållning och krav på uppslutning bakom ledaren var och är en starkt integrerad del av ideologin.

Många av tidigare uteslutna medlemmars versioner av varför de åkte ut spinner påfallande ofta just på temat att de uteslutits för att de varit för kritiska mot ledningen. Daniel Rondslätt som uteslöts 2013 skriver till exempel så här i Arbetarbladet den 13 mars i år: ”Uteslutningen ur SD har alls inget med ideologisk avvikelse att göra. Den verkliga orsaken är att jag var en av de starkaste interna kritikerna av SD:s toppstyrning och okamratliga ledarskap. Partiledarstriden 2005, de nästan årliga stadgeändringarna, det hastiga bytet av partilogga och SD-ledningens rekryteringar av olämpliga karaktärer är exempel på där jag tagit konflikt med partiledningen eller deras tjänstemän.”

För en utomstående är det helt omöjligt att veta hur det har gått till internt. Rondslätt varnar i ett mejl till mig för att ”schablonmässigt utgå från att alla som utesluts ur SD är värre än partiledningen.”

Det tror jag är en viktig poäng. Partiledningens hållning att de som kastas ur är slemma rasister, haverister och halvfascister ska inte tas för sanning rakt av. Det är nog också ett antal ”Rondslättare” som ryker i de här processerna; medlemmar som högt och ihållande önskar sig ett annat parti och en annan partiledning än vad de har. Sådana medlemmar drabbas av karriärstopp i alla partier. SD sticker ut genom sina brutala sätt att avskilja misshagliga supporters.

Men som sagt. Någon maktstrid är det inte.

Widar Andersson

Folkbladet