2015-02-28 06:00

2015-02-28 06:00

Gränsen föryttrande-friheten

Häromdagen läste jag en artikel i Dagens Nyheter, skriven av författaren Theodor Kallifatides.

Artikeln berörde mig djupt och fick mig att fundera över om det överhuvudtaget finns några gränser, när det gäller kränkning av enskilda människor eller grupper av människor.Kallifatides berättar om sin mormor; - Hon var ingen filosof, men hon visste det som vi alla vet: att ord kan göra mer ont och åstadkomma större skada än den vassaste kniven.

Mormodern hade genomlevt två världskrig, flera balkankrig och sett sin son föras bort av nazisterna. När någon frågade henne hur hon orkat med allt detta, svarade hon inte ett ord. Hon pekade på himlen. Hon var troende. Ikonerna i byns kyrka var inte dyrbara, men hon skulle försvara dem med sitt liv.

Kallifatides frågar i sin artikel om det finns en rätt att skända hennes ikoner och spotta på hennes tro och kalla sådant barbari för en demokratisk frihet.

I flygblad som nazisterna delade ut i Aten under andra världskriget, avbildades grekerna som apor i träden. Kalifatides säger i sin artikel att han definitivt inte kunde se detta som ett uttryck för yttrandefrihet. Likaså beskriver han att han mådde illa när man i Grekland tecknade Angela Merkel med Hitler- mustasch. Han menar att detta är inte satir utan krig. I alla krig angriper man varandras tro och symboler.

Det är en farlig väg om vi negligerar eller slår ner varandras innersta värderingar. Det föder hat. Vi borde istället utgå från alla människors lika värde, oavsett etnisk eller religiös tillhörighet. Dialogen mellan människor får aldrig hindras eller stanna upp.

Många gånger har jag funderat på hur man i dagens skola tacklar balansgången om vad elever får eller inte får yttra om varandra. Debatten går hög om kränkningar och mobbning. Det kan inte vara lätt att förklara för barn och ungdomar att vi har yttrandefrihet, men att man samtidigt har ett ansvar att inte kränka någon. Vi vet alla hur världen ser ur idag. Sverige är inget undantag. Vi är inte snällare än andra.

En fråga som kan ställas: Är det så att vi tycker att några kan ta sig rätten att kränka, medan andra får stå ut med detta?

Margareta Karlsson

Ledarskribent

Artikeln berörde mig djupt och fick mig att fundera över om det överhuvudtaget finns några gränser, när det gäller kränkning av enskilda människor eller grupper av människor.Kallifatides berättar om sin mormor; - Hon var ingen filosof, men hon visste det som vi alla vet: att ord kan göra mer ont och åstadkomma större skada än den vassaste kniven.

Mormodern hade genomlevt två världskrig, flera balkankrig och sett sin son föras bort av nazisterna. När någon frågade henne hur hon orkat med allt detta, svarade hon inte ett ord. Hon pekade på himlen. Hon var troende. Ikonerna i byns kyrka var inte dyrbara, men hon skulle försvara dem med sitt liv.

Kallifatides frågar i sin artikel om det finns en rätt att skända hennes ikoner och spotta på hennes tro och kalla sådant barbari för en demokratisk frihet.

I flygblad som nazisterna delade ut i Aten under andra världskriget, avbildades grekerna som apor i träden. Kalifatides säger i sin artikel att han definitivt inte kunde se detta som ett uttryck för yttrandefrihet. Likaså beskriver han att han mådde illa när man i Grekland tecknade Angela Merkel med Hitler- mustasch. Han menar att detta är inte satir utan krig. I alla krig angriper man varandras tro och symboler.

Det är en farlig väg om vi negligerar eller slår ner varandras innersta värderingar. Det föder hat. Vi borde istället utgå från alla människors lika värde, oavsett etnisk eller religiös tillhörighet. Dialogen mellan människor får aldrig hindras eller stanna upp.

Många gånger har jag funderat på hur man i dagens skola tacklar balansgången om vad elever får eller inte får yttra om varandra. Debatten går hög om kränkningar och mobbning. Det kan inte vara lätt att förklara för barn och ungdomar att vi har yttrandefrihet, men att man samtidigt har ett ansvar att inte kränka någon. Vi vet alla hur världen ser ur idag. Sverige är inget undantag. Vi är inte snällare än andra.

En fråga som kan ställas: Är det så att vi tycker att några kan ta sig rätten att kränka, medan andra får stå ut med detta?

Margareta Karlsson

Ledarskribent