2015-02-05 06:00

2015-02-05 06:00

Religiöst återfall i politiken

LEDARE

Sverige är sedan länge ett av världens mest sekulariserade och förnuftsstyrda länder.

Visst är vi många miljoner som fortfarande är kristna genom medlemskap i Svenska kyrkan. Religiös tro betraktas dock i allt väsentligt som en privatsak som inte visas upp på gator och torg och som definitivt inte har något som helst med politik och samhällsförvaltning att skaffa.

Frågan är om detta stämningsläge håller på att förändras? Är Sverige på väg mot ett religiöspolitiskt återfall? I Folkbladet i går uttalade sig till exempel kommunstyrelsens ordförande i Norrköping Lars Stjernkvist (S). Artikeln handlade om ”våldsbejakande extremism”. Stjernkvist uttryckte en förhoppning om att ”vi tillsammans ska jobba för att utveckla allt det som vi har gemensamt oavsett om vi är muslimer, kristna eller judar.”

Många politiker säger liknande positiva och samarbetsinriktade saker i dessa dagar; saker som de aldrig skulle sagt för tjugo år sedan. Men är det verkligen religionerna som är problemet här i Sverige 2015? Kristna eller judiska svenskar återfinns i vart fall inte alls som förövare i statistiken över religiöst motiverade extremistbrott. Ungefär på samma är det med muslimska svenskar. Det enda som på allvar sticker ut är rekryteringen av ungdomar som åker ut i världen för att kriga för islamistiska terrorgrupper. Och en misslyckad självmordsbombare. Med tanke på antalet svenskar som är muslimer är det hur som helst försvinnande få som ägnar sig åt religiöst betingat våld. Enligt den senaste gedigna rapporten om våldsbejakande extremism som regeringskansliet släppte i januari 2014 ( DS 2014:4) bedömer Säkerhetspolisen att det finns tre farliga grupper som i snurriga och tämligen lika tankebanor har kommit fram till att de har rätt att med våld försvara arbetarklassen (autonoma), försvara den vita rasen (vit makt) och försvara islam (jihadister)

Att blanda in ”judar, kristna och muslimer” som viktiga samarbetsaktörer och som referensbegrepp när det gäller våldsbejakande extremism i Sverige är således fel och onödigt. Verkligheten skulle fångas in betydligt bättre om förhoppningar om gott samarbete istället riktades mot alla oavsett i vilket land vi är födda, oavsett om vi är hög- eller lågutbildade och oavsett vad svavelosande ideologer kan tänkas ha skrivit och predikat i sina böcker för länge sedan.

Widar Andersson

Folkbladet

Visst är vi många miljoner som fortfarande är kristna genom medlemskap i Svenska kyrkan. Religiös tro betraktas dock i allt väsentligt som en privatsak som inte visas upp på gator och torg och som definitivt inte har något som helst med politik och samhällsförvaltning att skaffa.

Frågan är om detta stämningsläge håller på att förändras? Är Sverige på väg mot ett religiöspolitiskt återfall? I Folkbladet i går uttalade sig till exempel kommunstyrelsens ordförande i Norrköping Lars Stjernkvist (S). Artikeln handlade om ”våldsbejakande extremism”. Stjernkvist uttryckte en förhoppning om att ”vi tillsammans ska jobba för att utveckla allt det som vi har gemensamt oavsett om vi är muslimer, kristna eller judar.”

Många politiker säger liknande positiva och samarbetsinriktade saker i dessa dagar; saker som de aldrig skulle sagt för tjugo år sedan. Men är det verkligen religionerna som är problemet här i Sverige 2015? Kristna eller judiska svenskar återfinns i vart fall inte alls som förövare i statistiken över religiöst motiverade extremistbrott. Ungefär på samma är det med muslimska svenskar. Det enda som på allvar sticker ut är rekryteringen av ungdomar som åker ut i världen för att kriga för islamistiska terrorgrupper. Och en misslyckad självmordsbombare. Med tanke på antalet svenskar som är muslimer är det hur som helst försvinnande få som ägnar sig åt religiöst betingat våld. Enligt den senaste gedigna rapporten om våldsbejakande extremism som regeringskansliet släppte i januari 2014 ( DS 2014:4) bedömer Säkerhetspolisen att det finns tre farliga grupper som i snurriga och tämligen lika tankebanor har kommit fram till att de har rätt att med våld försvara arbetarklassen (autonoma), försvara den vita rasen (vit makt) och försvara islam (jihadister)

Att blanda in ”judar, kristna och muslimer” som viktiga samarbetsaktörer och som referensbegrepp när det gäller våldsbejakande extremism i Sverige är således fel och onödigt. Verkligheten skulle fångas in betydligt bättre om förhoppningar om gott samarbete istället riktades mot alla oavsett i vilket land vi är födda, oavsett om vi är hög- eller lågutbildade och oavsett vad svavelosande ideologer kan tänkas ha skrivit och predikat i sina böcker för länge sedan.

Widar Andersson

Folkbladet