2015-01-26 06:00

2015-01-26 06:00

Ett parti ömsar sin profil

Politiska partier är speciella varelser. I begynnelsen var partier något som bildades politiker och makthavare emellan för att skapa allianser och majoriteter när så behövdes. Partierna var sällan särskilt långlivade; de avvecklades när de fyllt sin uppgift. I somliga länder är det fortfarande på det viset. Italiens traditionella politiska partier ”försvann” i otroliga korruptionshärvor för ett kvarts sekel sedan. Där dominerar nu mer lösliga partikonstellationer som politikerna spikar ihop inför valen. I andra länder är somliga partier mer beständiga århundrade ut och århundrade in. I Sverige är fem av riksdagspartierna av det slaget. Ett av dessa klassiska partier är Folkpartiet. Ett parti som nu har uppenbara problem. Partiledaren Jan Björklund uppmanas öppet att avgå. Kanske händer detta redan till hösten då partiet samlas till landsmöte.

Även med en ny partiledare på plats så har Folkpartiet att brottas med alla gamla partiers problem: Vad är meningen med föreningen? Vare sig för Folkpartiet eller för andra väletablerade partier finns det några enkla svar på den frågan. På ett sätt är det enklare för nyare och/eller mer ideologiska partier som till exempel Sverigedemokraterna. De har en stark idé om hur Sverige och svenskarna ska se ut och uppföra sig. Denna idé styr det mesta av var SD företer sig. På sina interna möten kanske de ännu rentav kan frammana visioner av ett helt annorlunda Sverige. Vänsterpartiet befinner sig trots sin snart hundraåriga ålder i en liknande situation som Sverigedemokraterna. Trots den obändiga verkligheten och Sovjetdiktaturens kollaps så har den lilla skaran vänsterpartister en klar målbild av hur ett helt annat Sverige utan vinster och företag skulle kunna se ut. Läget är lite annorlunda för Miljöpartiet. Visst är ”klimathot” ännu ett starkt ideologitriggande ord i MP ungefär på samma sätt som ”kapitalism” och ”invandring” triggar igång ideologiimpulserna hos V och SD. Men som nyblivet regeringsparti har MP den hårda vägen fått erfara att det är verkligheterna som gäller på sista raden.

Folkpartiet befinner sig i ett annat läge. Partiet har precis lämnat en åttaårig regeringssejour där det har blivit synonymt med en stor mängd utbildningspolitiska reformer och med ett antal dåliga placeringar i internationella mätningar av skolelevers kunskaper. Partiledaren är dessutom en profilerad kärnkraftsutbyggare och Folkpartiets ambition att Sverige ska gå med i Nato är välkänd. Nu funderas på hur partiets profil ska te sig ut framöver. En mer socialliberal profil måhända? Fokus på jämställdhet? Profilera sig i migrationspolitiken? Eller något annat? I ett annat land hade Folkpartiet kanske avvecklats och uppstått i en annan konstellation. I Sverige är uppgiften att istället försöka ladda det gamla paketet med nytt innehåll. Vilket förhoppningsvis ska gå bra. Ett pragmatiskt och liberalkaxigt folkparti är aldrig fel.

Widar Andersson

Folkbladet

Politiska partier är speciella varelser. I begynnelsen var partier något som bildades politiker och makthavare emellan för att skapa allianser och majoriteter när så behövdes. Partierna var sällan särskilt långlivade; de avvecklades när de fyllt sin uppgift. I somliga länder är det fortfarande på det viset. Italiens traditionella politiska partier ”försvann” i otroliga korruptionshärvor för ett kvarts sekel sedan. Där dominerar nu mer lösliga partikonstellationer som politikerna spikar ihop inför valen. I andra länder är somliga partier mer beständiga århundrade ut och århundrade in. I Sverige är fem av riksdagspartierna av det slaget. Ett av dessa klassiska partier är Folkpartiet. Ett parti som nu har uppenbara problem. Partiledaren Jan Björklund uppmanas öppet att avgå. Kanske händer detta redan till hösten då partiet samlas till landsmöte.

Även med en ny partiledare på plats så har Folkpartiet att brottas med alla gamla partiers problem: Vad är meningen med föreningen? Vare sig för Folkpartiet eller för andra väletablerade partier finns det några enkla svar på den frågan. På ett sätt är det enklare för nyare och/eller mer ideologiska partier som till exempel Sverigedemokraterna. De har en stark idé om hur Sverige och svenskarna ska se ut och uppföra sig. Denna idé styr det mesta av var SD företer sig. På sina interna möten kanske de ännu rentav kan frammana visioner av ett helt annorlunda Sverige. Vänsterpartiet befinner sig trots sin snart hundraåriga ålder i en liknande situation som Sverigedemokraterna. Trots den obändiga verkligheten och Sovjetdiktaturens kollaps så har den lilla skaran vänsterpartister en klar målbild av hur ett helt annat Sverige utan vinster och företag skulle kunna se ut. Läget är lite annorlunda för Miljöpartiet. Visst är ”klimathot” ännu ett starkt ideologitriggande ord i MP ungefär på samma sätt som ”kapitalism” och ”invandring” triggar igång ideologiimpulserna hos V och SD. Men som nyblivet regeringsparti har MP den hårda vägen fått erfara att det är verkligheterna som gäller på sista raden.

Folkpartiet befinner sig i ett annat läge. Partiet har precis lämnat en åttaårig regeringssejour där det har blivit synonymt med en stor mängd utbildningspolitiska reformer och med ett antal dåliga placeringar i internationella mätningar av skolelevers kunskaper. Partiledaren är dessutom en profilerad kärnkraftsutbyggare och Folkpartiets ambition att Sverige ska gå med i Nato är välkänd. Nu funderas på hur partiets profil ska te sig ut framöver. En mer socialliberal profil måhända? Fokus på jämställdhet? Profilera sig i migrationspolitiken? Eller något annat? I ett annat land hade Folkpartiet kanske avvecklats och uppstått i en annan konstellation. I Sverige är uppgiften att istället försöka ladda det gamla paketet med nytt innehåll. Vilket förhoppningsvis ska gå bra. Ett pragmatiskt och liberalkaxigt folkparti är aldrig fel.

Widar Andersson

Folkbladet