2015-01-16 06:00

2015-01-20 22:41

Koll på utgifterna

LEDARE

När den förre statsministern Fredrik Reinfeldt avskedstalade till sitt parti på Friends arena i lördags pekade han på hur skatternas andel av samhällsekonomin sänkts sedan 1994 då Carl Bildt avgick som statsminister och fram till 2014.

Enligt Reinfeldt var glädjen stor i Bildts regering då de fick ner skattekvoten till strax under 53 procent. Efter tolv år med S-regeringar och åtta år med alliansregeringar är skattekvoten 2014 strax under 43 procent, sa Reinfeldt till de upprymda ombuden.

Reinfeldts ord kommer för mig när jag tar del av prognosen för de offentliga finanserna som Ekonomistyrningsverket (ESV) presenterade igår. Prognosen har många läsarter. En kan läsa prognosen med lätt dyster min. Underskottet i ekonomin beräknas bli 81 miljarder kronor. Verket skriver att ”Beslut om nya utgiftsökningar ryms inte under det utgiftstak som nu är beslutat”. Utgiftstaket är ju som bekant den grimma som politikerna klokt nog satte på sig själva sedan den offentliga ekonomin kraschlandade i massarbetslöshet och elände i början av 1990-talet.

Prognosen med sitt pedagogiska sifferunderlag kan också läsas som ett kvitto på vilken stark välfärdsstat som vi har förmånen att leva i. De utgifter vi unnar oss går verkligen inte av för hackor. Eller som ett kvitto på vilken oerhörd legitimitet som staten och statlig ekonomi har i Sverige.

Utan att gny eller konstra särskilt mycket kommer vi att betala in ungefär 1 724 miljarder kronor i skatter i år. Varav över tusen miljarder kronor i skatt på arbete. ESV redovisar hur statens inkomster och utgifter har utvecklats från 2006 och fram till prognosen för i år. 2006 står det till exempel 0 i kolumnen för jobbskatteavdrag. 2015 står det -102 miljarder kronor i tabellen. Samtidigt har statens skatteintäkter på arbete ökat med 143 miljarder kronor under samma period.

När det gäller statens utgifter är det enligt ESV två områden som sticker ut. Kostnader för sjukpenning och för migration/integration ökar mer än någonting annat.

Det är oroväckande. En generös välfärdsstat som Sverige kan inte ha flera tunga utgiftsområden som ”får bli som de blir”. Sådant riskerar alltid att gröpa ur legitimiteten för skatteuppbörden. Det finns självklart inga lätta åtgärder att sätta in. Men so oder so är det uppenbart att det behövs en grimma även på dessa utgiftsområden.


Widar Andersson

Folkbladet

Enligt Reinfeldt var glädjen stor i Bildts regering då de fick ner skattekvoten till strax under 53 procent. Efter tolv år med S-regeringar och åtta år med alliansregeringar är skattekvoten 2014 strax under 43 procent, sa Reinfeldt till de upprymda ombuden.

Reinfeldts ord kommer för mig när jag tar del av prognosen för de offentliga finanserna som Ekonomistyrningsverket (ESV) presenterade igår. Prognosen har många läsarter. En kan läsa prognosen med lätt dyster min. Underskottet i ekonomin beräknas bli 81 miljarder kronor. Verket skriver att ”Beslut om nya utgiftsökningar ryms inte under det utgiftstak som nu är beslutat”. Utgiftstaket är ju som bekant den grimma som politikerna klokt nog satte på sig själva sedan den offentliga ekonomin kraschlandade i massarbetslöshet och elände i början av 1990-talet.

Prognosen med sitt pedagogiska sifferunderlag kan också läsas som ett kvitto på vilken stark välfärdsstat som vi har förmånen att leva i. De utgifter vi unnar oss går verkligen inte av för hackor. Eller som ett kvitto på vilken oerhörd legitimitet som staten och statlig ekonomi har i Sverige.

Utan att gny eller konstra särskilt mycket kommer vi att betala in ungefär 1 724 miljarder kronor i skatter i år. Varav över tusen miljarder kronor i skatt på arbete. ESV redovisar hur statens inkomster och utgifter har utvecklats från 2006 och fram till prognosen för i år. 2006 står det till exempel 0 i kolumnen för jobbskatteavdrag. 2015 står det -102 miljarder kronor i tabellen. Samtidigt har statens skatteintäkter på arbete ökat med 143 miljarder kronor under samma period.

När det gäller statens utgifter är det enligt ESV två områden som sticker ut. Kostnader för sjukpenning och för migration/integration ökar mer än någonting annat.

Det är oroväckande. En generös välfärdsstat som Sverige kan inte ha flera tunga utgiftsområden som ”får bli som de blir”. Sådant riskerar alltid att gröpa ur legitimiteten för skatteuppbörden. Det finns självklart inga lätta åtgärder att sätta in. Men so oder so är det uppenbart att det behövs en grimma även på dessa utgiftsområden.


Widar Andersson

Folkbladet