2015-01-08 06:00

2015-01-20 22:46

Elefant i skolpolitik

Statsråden Gustav Fridolin, Helene Hellmark Knutsson och Aida Hadzialic har på olika sätt politiskt ansvar för regeringens skolpolitik. I en artikel på DN Debatt på Trettondagsafton efterfrågade de tre ökade doser av samsyn om skolpolitiken. Bakgrunden är att minoritetsregeringen riskerar flera nederlag i skolrelaterade riksdagsvoteringar här framöver. Uppmaningen från utbildningsminister Fridolin och hans S-kollegor är att skolan är viktigare än partitaktik och att Alliansen därför bör ställa upp på de tre ”utgångspunkter” som presenteras i artikeln:

1. Att i varje läge eftersträva brett politiskt stöd för alla skolreformer.

2. Att stora skolreformer ska vara förankrade bland dem som arbetar i skolan.

3. Att alla förändringar i skolsystemet ska vara förankrade i ”modern forskning” och inte i politisk ideologi.

Att dessa tre ”utgångspunkter” kan beskrivas som något slags nyheter i en politisk förhandlingsinbjudan är dessvärre en god sammanfattning av skolans problem. I en mer grundläggande mening är det dessutom så att en partipolitiskt styrd skola utan partitaktik är en tulipanaros; lätt att säga men mycket svår att göra. Taktiska överväganden är en väsentlig del av politiska partiers ryggmärg och nervsystem. Taktik är synonymt med partipolitik.

Som de tre ministrarna skriver i sin DN-artikel så var skolan enligt väljarna den ”allra viktigaste valfrågan” i riksdagsvalet i höstas. Det eller de partier som uppfattas ha den bästa skolpolitiken har således en hel del att vinna hos väljarna. Vilket inte på något sätt minskar partiernas lust och intresse av att taktisera i skolfrågan.

Effekterna ute på fältet av skolans partipolitisering ska inte överdrivas. Nu som då så ser konservativa lärare och skolledare till att förhålla sig till skolpolitiska kast och girar på ett balanserat sätt. Men riksdagens politiker har viktiga uppgifter att genomdriva strukturförändringar som skolans medarbetare inte förmår att hantera. De kunde till exempel förbinda sig att låta de bäst lämpade experterna implementera lösningar på de problem som experter från OECD har pekat på tidigare och alldeles nyss:

1. Lärarnas kompetens är bristfällig.

2. För många dåliga och underpresterande skolor finns i systemet.

3. Elefanten i rummet är utöver detta att ingen tar i frågan om hur svensk skola ska möta trycket från invandringen på ett mer proffsigt och resultatinriktat sätt än i dag.

Skolan är kort sagt väsentligt bättre än vad det partipolitiska ryktet gör gällande. De faktiska problem som finns är välidentifierade och väntar på Så nog finns det mer väsentliga uppgifter för skolpolitiker än att skriva övertaktiska brev till varandra på Dagens Nyheters debattsida.

Widar Andersson

Folkbladet

Statsråden Gustav Fridolin, Helene Hellmark Knutsson och Aida Hadzialic har på olika sätt politiskt ansvar för regeringens skolpolitik. I en artikel på DN Debatt på Trettondagsafton efterfrågade de tre ökade doser av samsyn om skolpolitiken. Bakgrunden är att minoritetsregeringen riskerar flera nederlag i skolrelaterade riksdagsvoteringar här framöver. Uppmaningen från utbildningsminister Fridolin och hans S-kollegor är att skolan är viktigare än partitaktik och att Alliansen därför bör ställa upp på de tre ”utgångspunkter” som presenteras i artikeln:

1. Att i varje läge eftersträva brett politiskt stöd för alla skolreformer.

2. Att stora skolreformer ska vara förankrade bland dem som arbetar i skolan.

3. Att alla förändringar i skolsystemet ska vara förankrade i ”modern forskning” och inte i politisk ideologi.

Att dessa tre ”utgångspunkter” kan beskrivas som något slags nyheter i en politisk förhandlingsinbjudan är dessvärre en god sammanfattning av skolans problem. I en mer grundläggande mening är det dessutom så att en partipolitiskt styrd skola utan partitaktik är en tulipanaros; lätt att säga men mycket svår att göra. Taktiska överväganden är en väsentlig del av politiska partiers ryggmärg och nervsystem. Taktik är synonymt med partipolitik.

Som de tre ministrarna skriver i sin DN-artikel så var skolan enligt väljarna den ”allra viktigaste valfrågan” i riksdagsvalet i höstas. Det eller de partier som uppfattas ha den bästa skolpolitiken har således en hel del att vinna hos väljarna. Vilket inte på något sätt minskar partiernas lust och intresse av att taktisera i skolfrågan.

Effekterna ute på fältet av skolans partipolitisering ska inte överdrivas. Nu som då så ser konservativa lärare och skolledare till att förhålla sig till skolpolitiska kast och girar på ett balanserat sätt. Men riksdagens politiker har viktiga uppgifter att genomdriva strukturförändringar som skolans medarbetare inte förmår att hantera. De kunde till exempel förbinda sig att låta de bäst lämpade experterna implementera lösningar på de problem som experter från OECD har pekat på tidigare och alldeles nyss:

1. Lärarnas kompetens är bristfällig.

2. För många dåliga och underpresterande skolor finns i systemet.

3. Elefanten i rummet är utöver detta att ingen tar i frågan om hur svensk skola ska möta trycket från invandringen på ett mer proffsigt och resultatinriktat sätt än i dag.

Skolan är kort sagt väsentligt bättre än vad det partipolitiska ryktet gör gällande. De faktiska problem som finns är välidentifierade och väntar på Så nog finns det mer väsentliga uppgifter för skolpolitiker än att skriva övertaktiska brev till varandra på Dagens Nyheters debattsida.

Widar Andersson

Folkbladet