2015-01-02 06:00

2015-01-20 22:40

På bruten svenska

Rikspolisstyrelsen pekar ut ett femtiotal orter i Sverige där det är tätare med gärningsmän och brottsoffer än på andra platser.

Det är ungefär samma orter som återfinns på olika utgåvor av så kallade utanförskapskartor. Vi talar i huvudsak om förorter i de större städerna med hög arbetslöshet, låg utbildning, hög kriminalitet och låg andel etniska svenskar. Brottsförebyggande rådet visar i sin senaste Trygghetsundersökning att risken för att utsättas för brott som hot, bedrägeri, misshandel, trakasseri och personrån ökar väsentligt för den som är utlandsfödd och som bor och vistas i något av alla utanförskapsområden.

Lars Korsell är en av forskarna som arbetat med Brottsförebyggande rådets Trygghetsundersökning. Till P1-programmet ”I lagens namn” sa Korsell i förra veckan att han för sin del ansåg att det handlade om ett ”dubbelt klassperspektiv på brottsligheten”: ” Dels så kommer ju många gärningspersoner från utsatta grupper och de här områdena som vi talar om. Men det är också utsatta grupper som drabbas av brottsligheten.”

Ärligt talat så begriper jag inte riktigt vilken ”klass” som Lars Korsell tänker sig att sortera in människorna i och jag förstår heller inte nyttan med att pressa in folk i klassbestämningar från 1800-talet. Personligen är jag övertygad om att den här klassvurmen hos vissa akademiker är mer av ett hinder än en ögonöppnare när vi försöker se och förstå problemen i Sverige.

Främlingars villkor är så gott som alltid tuffa. Den som brådstörtat och utan någon större planering ger sig i väg från sitt eget land och till ett annat och helt främmande land får lämna mycket bakom sig. Framförallt får ens identitet, rykte, nätverk och ”kändisskap” lämnas kvar i det gamla landet. Väl i Sverige är man inget annat än en ”invandrare” för det nya landets innevånare. Det finns inte några vettiga genvägar för att bli någon. Målmedvetet arbete under flera decennier krävs för att i bästa fall barnen ska bli framgångsrika personer med bra rykte och nätverk i det nya landet. I de flesta fall går det bra på lite sikt. I andra fall går det åt helsike direkt. Att en stor del av såväl gärningsmännen som brottsoffren i utanförskapsområdenas kriminalstatistik talar bruten svenska är lika oförvånande som onödigt. Med en tuffare integrationspolitik hade mycket kunna vara bättre.

Widar Andersson

Folkbladet

Det är ungefär samma orter som återfinns på olika utgåvor av så kallade utanförskapskartor. Vi talar i huvudsak om förorter i de större städerna med hög arbetslöshet, låg utbildning, hög kriminalitet och låg andel etniska svenskar. Brottsförebyggande rådet visar i sin senaste Trygghetsundersökning att risken för att utsättas för brott som hot, bedrägeri, misshandel, trakasseri och personrån ökar väsentligt för den som är utlandsfödd och som bor och vistas i något av alla utanförskapsområden.

Lars Korsell är en av forskarna som arbetat med Brottsförebyggande rådets Trygghetsundersökning. Till P1-programmet ”I lagens namn” sa Korsell i förra veckan att han för sin del ansåg att det handlade om ett ”dubbelt klassperspektiv på brottsligheten”: ” Dels så kommer ju många gärningspersoner från utsatta grupper och de här områdena som vi talar om. Men det är också utsatta grupper som drabbas av brottsligheten.”

Ärligt talat så begriper jag inte riktigt vilken ”klass” som Lars Korsell tänker sig att sortera in människorna i och jag förstår heller inte nyttan med att pressa in folk i klassbestämningar från 1800-talet. Personligen är jag övertygad om att den här klassvurmen hos vissa akademiker är mer av ett hinder än en ögonöppnare när vi försöker se och förstå problemen i Sverige.

Främlingars villkor är så gott som alltid tuffa. Den som brådstörtat och utan någon större planering ger sig i väg från sitt eget land och till ett annat och helt främmande land får lämna mycket bakom sig. Framförallt får ens identitet, rykte, nätverk och ”kändisskap” lämnas kvar i det gamla landet. Väl i Sverige är man inget annat än en ”invandrare” för det nya landets innevånare. Det finns inte några vettiga genvägar för att bli någon. Målmedvetet arbete under flera decennier krävs för att i bästa fall barnen ska bli framgångsrika personer med bra rykte och nätverk i det nya landet. I de flesta fall går det bra på lite sikt. I andra fall går det åt helsike direkt. Att en stor del av såväl gärningsmännen som brottsoffren i utanförskapsområdenas kriminalstatistik talar bruten svenska är lika oförvånande som onödigt. Med en tuffare integrationspolitik hade mycket kunna vara bättre.

Widar Andersson

Folkbladet