2014-12-12 06:00

2015-01-20 22:44

Inlåst i var sin minoritet

KURIREN-LEDARE

Sverige fullkomligt vimlar av nya politiska konstellationer. Mängder av vindkänsliga och begåvade kommunalråd och lokalpolitiker har sonderat det möjligas terräng och knåpat samman majoriteter som speglar behoven under nästa mandatperiod. Behoven av att majoriteterna nödvändigtvis ska spegla det förrförra seklets politiska blocksittningar är däremot närmast obefintliga. Sådant som kommunens bästa, partiets bästa, personkemi och påverkanslusta står i centrum när kommunpolitikerna ser till att få till funktionella majoriteter.

Kontrasten till hur fastlåst och inskränkt de politiska riksdagspartierna beter sig kunde inte vara större. I ett utspel på DN Debatt i går illustrerades det rikspolitiska problemet närmast obehagligt övertydligt. Partiledarna för de fyra borgerliga och forna regeringspartierna sträckte ut sina händer till Socialdemokraterna. De var beredda att göra upp. Inte om politikens innehåll. Inte om stora och tunga framtidsfrågor som energi, skola och äldreomsorg. Inte om något eller några av de förslag som partierna hade i sina valmanifest för knappt tre månader sedan. Det de ville ha uppgörelser om var regler som skulle garantera minoritetsregeringar rätten att regera utan att störas av andra invalda riksdagspartier. Så hårt sitter de fast i sin alliansbur att de hellre ser till att skapa regler som skulle kunna leda till politisk marginalisering för dem själva än vad de agerar för att ge sig in i majoriteter där de kan få inflytande. Helt otroligt när man tänker på det!

Samtidigt i Kiruna snickrar Kristina Zakrisson (S) ihop en majoritet som består av S, V, FI, M och Samelistan! I Kirunas fullmäktige finns 12 partier. Det skulle lätt kunna vara kaos. En klok grupp lokalpolitiker tog dock ansvar och såg till att det dynamiska Kiruna har en duglig politisk ledning.

Liknande saker inträffar runt om i landet denna höst. I Eskilstuna byttes S, V och MP ut mot S, M och C. I Norrköping styr S, C, FP och KD. I Karlskoga S, V och FP. I Örebro S, KD och C. I Linköping S, FP och MP. För att nu bara nämna några av den mängd av kommuner som styrs efter terrängen och inte efter gamla kartor från franska och ryska revolutioner. Det finns ett gammalt ordspråk som säger att rikspartier som vill ha bra valrörelser och bra valresultat ska se till att hålla kommunalråden på bra humör. Det är viktigt att kommunalråden som lokala makthavare och kändisar känner igen sig i riksvalrörelsens frågor och upplägg. I det hotande nyvalet finns betydande risker att rikspartiernas förlamande inlåsning i sina egna blockminoriteter kommer att dämpa valarbeteslusten hos många lokalt aktiva politiker och kommunalråd. En riksvalrörelse där alla aktörer framförallt agiterar för rätten till sin egen minoritet blir lätt en udda upplevelse i de stora delar av landet där majoritetsbygge är självklart i politiken.

Sverige fullkomligt vimlar av nya politiska konstellationer. Mängder av vindkänsliga och begåvade kommunalråd och lokalpolitiker har sonderat det möjligas terräng och knåpat samman majoriteter som speglar behoven under nästa mandatperiod. Behoven av att majoriteterna nödvändigtvis ska spegla det förrförra seklets politiska blocksittningar är däremot närmast obefintliga. Sådant som kommunens bästa, partiets bästa, personkemi och påverkanslusta står i centrum när kommunpolitikerna ser till att få till funktionella majoriteter.

Kontrasten till hur fastlåst och inskränkt de politiska riksdagspartierna beter sig kunde inte vara större. I ett utspel på DN Debatt i går illustrerades det rikspolitiska problemet närmast obehagligt övertydligt. Partiledarna för de fyra borgerliga och forna regeringspartierna sträckte ut sina händer till Socialdemokraterna. De var beredda att göra upp. Inte om politikens innehåll. Inte om stora och tunga framtidsfrågor som energi, skola och äldreomsorg. Inte om något eller några av de förslag som partierna hade i sina valmanifest för knappt tre månader sedan. Det de ville ha uppgörelser om var regler som skulle garantera minoritetsregeringar rätten att regera utan att störas av andra invalda riksdagspartier. Så hårt sitter de fast i sin alliansbur att de hellre ser till att skapa regler som skulle kunna leda till politisk marginalisering för dem själva än vad de agerar för att ge sig in i majoriteter där de kan få inflytande. Helt otroligt när man tänker på det!

Samtidigt i Kiruna snickrar Kristina Zakrisson (S) ihop en majoritet som består av S, V, FI, M och Samelistan! I Kirunas fullmäktige finns 12 partier. Det skulle lätt kunna vara kaos. En klok grupp lokalpolitiker tog dock ansvar och såg till att det dynamiska Kiruna har en duglig politisk ledning.

Liknande saker inträffar runt om i landet denna höst. I Eskilstuna byttes S, V och MP ut mot S, M och C. I Norrköping styr S, C, FP och KD. I Karlskoga S, V och FP. I Örebro S, KD och C. I Linköping S, FP och MP. För att nu bara nämna några av den mängd av kommuner som styrs efter terrängen och inte efter gamla kartor från franska och ryska revolutioner. Det finns ett gammalt ordspråk som säger att rikspartier som vill ha bra valrörelser och bra valresultat ska se till att hålla kommunalråden på bra humör. Det är viktigt att kommunalråden som lokala makthavare och kändisar känner igen sig i riksvalrörelsens frågor och upplägg. I det hotande nyvalet finns betydande risker att rikspartiernas förlamande inlåsning i sina egna blockminoriteter kommer att dämpa valarbeteslusten hos många lokalt aktiva politiker och kommunalråd. En riksvalrörelse där alla aktörer framförallt agiterar för rätten till sin egen minoritet blir lätt en udda upplevelse i de stora delar av landet där majoritetsbygge är självklart i politiken.

  • Widar Andersson

    Folkbladet