2015-02-13 06:00

2015-02-13 06:00

Bättre stöd behövs

KRISDRABBADE: Samhällets skyddsnät är grovmaskigt

Kriminella skjuter skarpt på allmän plats så ofta att skottlossning nästan blivit en accepterad del av stadsbilden.

Enskilda personer som traumatiseras vid dessa brott ges endast undantagsvis krisstöd eftersom skjutningar inte faller in under begreppet allvarlig händelse.

Skottlossning sker oftare för att skrämmas än för att skada någon. Mer ovanligt är planerade avrättningar såsom de som helt nyligen skett i Malmö, Vaxholm och Eksjö.

Antalet personer som har vårdats för skottskador vid landets akutmottagningar har under de senaste 10 åren ökat med 141 procent. År 2004 fick 22 personer akut vård för skottskador och under 2013 fick 53 personer vård för skottskador. Av naturliga skäl uppsöker de flesta som blivit skottskadade en akutmottagning. När det gäller personer som skadas psykiskt av en traumatisk händelse finns dock stora brister i den vård som ges.

I hälso- och sjukvårdslagen framgår att personer som drabbas av en allvarlig händelse eller en katastrof ska ges praktiskt, emotionellt och psykologiskt krisstöd. På pappret låter det ganska tryggt och bra men verkligheten är en helt annan eftersom landstingen själva får bestämma vad som är en allvarlig händelse. I praktiken innebär en allvarlig händelse att ett större antal personer ska ha omkommit eller skadats vid en olyckshändelse, naturkatastrof eller ett terroristangrepp.

Samhällets resurser för krisstöd aktiveras således inte när enskilda personer under ordinära omständigheter avlider av trafikolyckor, självmord, våldsbrott eller plötslig sjukdom eller när personer utsatts för övergrepp eller skadats i vanliga olyckor. Samhällets skyddsnät är så grovmaskigt att personer som varit med om traumatiska händelser vanligtvis inte får något krisstöd.

Att bara ge krisstöd vid en allvarlig händelse är en märklig och inhuman modell eftersom smärtan och sorgen hos den som förlorat en närstående vid en allvarlig händelse, är identisk med sorgen och smärtan hos den som förlorat en närstående vid en vanlig en trafikolycka, ett självmord eller vid plötslig sjukdom.

Vid en akut kris är det av vikt att drabbade personer ges emotionellt stöd och därefter följs upp och eventuellt erbjuds stödsamtal. I de fall detta inte sker finns en förhöjd risk att drabbas av posttraumatisk stressyndrom (PTSD).

Att leva med PTSD innebär vanligtvis lång tid med återupplever, återkommande minnesbilder, mardrömmar, sömn- koncentrationssvårigheter, lättskrämdhet samt obehagliga och intensiva känslor som minskar drabbades livskvalitet och förmåga att klara av vardagliga aktiviteter. PTSD är en riskfaktor för depression, missbruk och självmord.

Enligt vår mening krävs en reform som förbättrar samhällets krisstöd och förutsättningarna för de medborgare som hamnar i psykologisk kris. Alla som drabbats av en krishändelse menar vi ska få tillgång till emotionellt stöd i en akut situation och därefter få en individuell bedömning samt ett anpassat stöd. Detta skulle kunna minska samhällets kostnader för sjukskrivningar, missbruk och självmord samtidigt som de drabbade får bättre livskvalitet.


Mikael Johansson

Generalsekreterare för Psykiskt- och socialt omhändertagande (POSOM)

Enskilda personer som traumatiseras vid dessa brott ges endast undantagsvis krisstöd eftersom skjutningar inte faller in under begreppet allvarlig händelse.

Skottlossning sker oftare för att skrämmas än för att skada någon. Mer ovanligt är planerade avrättningar såsom de som helt nyligen skett i Malmö, Vaxholm och Eksjö.

Antalet personer som har vårdats för skottskador vid landets akutmottagningar har under de senaste 10 åren ökat med 141 procent. År 2004 fick 22 personer akut vård för skottskador och under 2013 fick 53 personer vård för skottskador. Av naturliga skäl uppsöker de flesta som blivit skottskadade en akutmottagning. När det gäller personer som skadas psykiskt av en traumatisk händelse finns dock stora brister i den vård som ges.

I hälso- och sjukvårdslagen framgår att personer som drabbas av en allvarlig händelse eller en katastrof ska ges praktiskt, emotionellt och psykologiskt krisstöd. På pappret låter det ganska tryggt och bra men verkligheten är en helt annan eftersom landstingen själva får bestämma vad som är en allvarlig händelse. I praktiken innebär en allvarlig händelse att ett större antal personer ska ha omkommit eller skadats vid en olyckshändelse, naturkatastrof eller ett terroristangrepp.

Samhällets resurser för krisstöd aktiveras således inte när enskilda personer under ordinära omständigheter avlider av trafikolyckor, självmord, våldsbrott eller plötslig sjukdom eller när personer utsatts för övergrepp eller skadats i vanliga olyckor. Samhällets skyddsnät är så grovmaskigt att personer som varit med om traumatiska händelser vanligtvis inte får något krisstöd.

Att bara ge krisstöd vid en allvarlig händelse är en märklig och inhuman modell eftersom smärtan och sorgen hos den som förlorat en närstående vid en allvarlig händelse, är identisk med sorgen och smärtan hos den som förlorat en närstående vid en vanlig en trafikolycka, ett självmord eller vid plötslig sjukdom.

Vid en akut kris är det av vikt att drabbade personer ges emotionellt stöd och därefter följs upp och eventuellt erbjuds stödsamtal. I de fall detta inte sker finns en förhöjd risk att drabbas av posttraumatisk stressyndrom (PTSD).

Att leva med PTSD innebär vanligtvis lång tid med återupplever, återkommande minnesbilder, mardrömmar, sömn- koncentrationssvårigheter, lättskrämdhet samt obehagliga och intensiva känslor som minskar drabbades livskvalitet och förmåga att klara av vardagliga aktiviteter. PTSD är en riskfaktor för depression, missbruk och självmord.

Enligt vår mening krävs en reform som förbättrar samhällets krisstöd och förutsättningarna för de medborgare som hamnar i psykologisk kris. Alla som drabbats av en krishändelse menar vi ska få tillgång till emotionellt stöd i en akut situation och därefter få en individuell bedömning samt ett anpassat stöd. Detta skulle kunna minska samhällets kostnader för sjukskrivningar, missbruk och självmord samtidigt som de drabbade får bättre livskvalitet.


Mikael Johansson

Generalsekreterare för Psykiskt- och socialt omhändertagande (POSOM)

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.