2018-10-10 06:00

2018-10-10 06:00

Behövs i opposition 

LEDARE

När en av de två veckor M-ledaren Ulf Kristersson fick på sig att bilda regering har passerat konstaterar han att Socialdemokraterna inte kunnat övertygas att stödja en Alliansregering på något sätt.

Inga av de överenskommelser Kristersson föreslagit har fallit i god jord hos S-ledaren Stefan Löfven. Även om M-ledaren uttrycker en besvikelse över detta är utfallet i grunden positivt. Alliansen och S har alltför mycket som skiljer dem åt för att ett samarbete skulle vara hälsosamt för någon av parterna.

Det är framförallt Centerpartiet och Liberalerna som framhävt ett samarbete med S som en möjlighet att bilda en Alliansregering. Därför var det i någon mån också positivt att Kristersson prövade den linjen så långt det gick, även om det på förhand var dömt att misslyckas. Först nu kan C och L släppa S-alternativet och förhoppningsvis överväga andra vägar till en Alliansregering.

Omöjligheten i ett samarbete mellan S och Alliansen ligger bland annat i de mest grundläggande sakfrågorna. Allianspartierna, och inte minst C och L, förespråkar en ekonomisk politik där låga skatter ger mer frihet till var och en, medan S står för ett system där höjda bidrag alltid går före sänkta skatter. Samma skillnad finns i arbetsmarknadspolitiken, där Alliansen vill premiera företagande och sänka tröskeln till arbete, samtidigt som S går fackföreningarnas ärenden och prioriterar de som redan har ett jobb och är fackanslutna.

Men att Löfven avvisar ett samarbete med Alliansen är inte bara välkommet av sakpolitiska anledningar. Det är viktigt att oppositionen är stark, och en sådan måste ha en tydlig ledare i form av något av de statsbärande partierna S och M.

Om S stödjer en Alliansregering skulle oppositionen försvagas, och den skulle ledas av ytterkantspartierna Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Risken är dessutom att dessa två partier skulle vinna ytterligare väljarstöd, eftersom det skulle upplevas som att det inte längre finns några skillnader mellan de etablerade partierna. Den effekten av blocköverskridande samarbete ser vi nu i Tyskland. Att Löfven nu förhindrat en sådan situation, genom att vägra samarbeta med Alliansen, är därför positivt.

En vecka återstår nu för Kristersson att bilda en regering. Goda möjligheter finns fortfarande, vilket han också varit tydlig med. Utmaningen ligger nu i att övertala C och L att pröva stödet för en Alliansregering även då en sådan blir beroende av stöd från SD. Detta behöver dock inte göras genom ett samarbete med SD-ledaren Jimmie Åkesson.

En rimligare lösning vore att tvinga SD att ta ställning för eller emot en Alliansregering i skarpt läge. Detta genom att utforma en politisk plattform som SD inte kan tacka nej till. Då lämnas det svåra beslutet på Åkesson. Om han verkligen vill värna sina väljares intressen stödjer han Kristersson som statsminister, även utan direkt inflytande.

Agnes Karnatz/SNB

 

Inga av de överenskommelser Kristersson föreslagit har fallit i god jord hos S-ledaren Stefan Löfven. Även om M-ledaren uttrycker en besvikelse över detta är utfallet i grunden positivt. Alliansen och S har alltför mycket som skiljer dem åt för att ett samarbete skulle vara hälsosamt för någon av parterna.

Det är framförallt Centerpartiet och Liberalerna som framhävt ett samarbete med S som en möjlighet att bilda en Alliansregering. Därför var det i någon mån också positivt att Kristersson prövade den linjen så långt det gick, även om det på förhand var dömt att misslyckas. Först nu kan C och L släppa S-alternativet och förhoppningsvis överväga andra vägar till en Alliansregering.

Omöjligheten i ett samarbete mellan S och Alliansen ligger bland annat i de mest grundläggande sakfrågorna. Allianspartierna, och inte minst C och L, förespråkar en ekonomisk politik där låga skatter ger mer frihet till var och en, medan S står för ett system där höjda bidrag alltid går före sänkta skatter. Samma skillnad finns i arbetsmarknadspolitiken, där Alliansen vill premiera företagande och sänka tröskeln till arbete, samtidigt som S går fackföreningarnas ärenden och prioriterar de som redan har ett jobb och är fackanslutna.

Men att Löfven avvisar ett samarbete med Alliansen är inte bara välkommet av sakpolitiska anledningar. Det är viktigt att oppositionen är stark, och en sådan måste ha en tydlig ledare i form av något av de statsbärande partierna S och M.

Om S stödjer en Alliansregering skulle oppositionen försvagas, och den skulle ledas av ytterkantspartierna Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Risken är dessutom att dessa två partier skulle vinna ytterligare väljarstöd, eftersom det skulle upplevas som att det inte längre finns några skillnader mellan de etablerade partierna. Den effekten av blocköverskridande samarbete ser vi nu i Tyskland. Att Löfven nu förhindrat en sådan situation, genom att vägra samarbeta med Alliansen, är därför positivt.

En vecka återstår nu för Kristersson att bilda en regering. Goda möjligheter finns fortfarande, vilket han också varit tydlig med. Utmaningen ligger nu i att övertala C och L att pröva stödet för en Alliansregering även då en sådan blir beroende av stöd från SD. Detta behöver dock inte göras genom ett samarbete med SD-ledaren Jimmie Åkesson.

En rimligare lösning vore att tvinga SD att ta ställning för eller emot en Alliansregering i skarpt läge. Detta genom att utforma en politisk plattform som SD inte kan tacka nej till. Då lämnas det svåra beslutet på Åkesson. Om han verkligen vill värna sina väljares intressen stödjer han Kristersson som statsminister, även utan direkt inflytande.

Agnes Karnatz/SNB

 

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.