2018-08-09 06:00

2018-08-09 06:00

EU tyngs av stormaktsdröms

LEDARE

På pappret ser drömmen om Europas förenta stater gjuten ut. Med världens största ekonomi är EU en global maktfaktor. Om alla länder bara drar åt samma håll. Så är det dock inte och så kommer det heller inte att bli.

EU-kommissionens ordförande kommer gudskelov aldrig att bli en motsvarighet till USA:s president. Drömmen som en gång enade unionens gemensamma politiska elit har efter all upprepning blivit till villfarelse och storhetsvansinne som börjar att få allvarliga konsekvenser för EU:s framtid.

Detta märks i alltifrån förhandlingarna om Storbritanniens utträde till nu senast frågan om det så kallade Iran-avtalet, som syftar till att säkerställa att den religiösa diktaturen inte skaffar kärnvapen. USA meddelade tidigare att landet lämnar det dysfunktionella avtalet och kommer att återinföra ekonomiska sanktioner mot Iran. Den första vågen av dessa trädde i kraft under tisdagsmorgonen svensk tid, sanktioner mot Irans oljeförsäljning kommer att införas i november.

Om det beror på frågans faktiska meriter eller en ovilja att vandra samma väg som USA:s president Donald Trump är oklart. Men EU:s medlemsländer är sällsynt eniga om att hålla fast vid Iranavtalet. Detta så till den grad att de har blåst till strid. Avtalet ska skyddas. För att klara av detta måste såväl det iranska ledarskapet som de europeiska företagen övertygas om att det är värt det. Väldigt lite talar för att det ens kan lyckas.

USA är som bekant en större ekonomisk marknad är Iran. Det är försvinnande få företag som har större ekonomiska intressen i Iran än i USA och färre ändå som inte är beroende av exempelvis olika finansinstitut som har stora intressen i USA. Risken att utestängas från den amerikanska marknaden väger helt enkelt tyngre oavsett vad EU säger och erbjuder. Det är en strid som EU inte kan vinna utan att spänna muskler som helt enkelt inte finns.

Det skulle krävas total enighet, fast beslutsamhet att genomdriva linjen samt stora ekonomiska resurser att negera USA:s sanktioner. Det speglar självbilden väldigt väl, men verkligheten är mer krass.

De stora orden och hårda utspelen från exempelvis EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EU:s höga representant för utrikes frågor Federica Mogherini kommer att fortsätta. Bortsett från det lär väldigt lite påverkas. Företagen kommer inte att gå emot USA och Irans ledarskap är rationella nog att se hur storleken på EU:s morot och USA:s piska skiljer sig åt.

Allt EU kommer att uppnå är att bevisa för resten av världen att unionens muskler är mycket mindre än dess mun. Utöver att skämma ut unionens medborgare lider också det ledarskap som ändå har upparbetats på områden såsom miljöteknik och handel skada.

Om den megalomana drömmen om en europeisk stormakt tidigare varit främst ett internt bekymmer har det nu spritt sig. Det är en synnerligen allvarlig utveckling.

 

Daniel Persson/SNB

 

EU-kommissionens ordförande kommer gudskelov aldrig att bli en motsvarighet till USA:s president. Drömmen som en gång enade unionens gemensamma politiska elit har efter all upprepning blivit till villfarelse och storhetsvansinne som börjar att få allvarliga konsekvenser för EU:s framtid.

Detta märks i alltifrån förhandlingarna om Storbritanniens utträde till nu senast frågan om det så kallade Iran-avtalet, som syftar till att säkerställa att den religiösa diktaturen inte skaffar kärnvapen. USA meddelade tidigare att landet lämnar det dysfunktionella avtalet och kommer att återinföra ekonomiska sanktioner mot Iran. Den första vågen av dessa trädde i kraft under tisdagsmorgonen svensk tid, sanktioner mot Irans oljeförsäljning kommer att införas i november.

Om det beror på frågans faktiska meriter eller en ovilja att vandra samma väg som USA:s president Donald Trump är oklart. Men EU:s medlemsländer är sällsynt eniga om att hålla fast vid Iranavtalet. Detta så till den grad att de har blåst till strid. Avtalet ska skyddas. För att klara av detta måste såväl det iranska ledarskapet som de europeiska företagen övertygas om att det är värt det. Väldigt lite talar för att det ens kan lyckas.

USA är som bekant en större ekonomisk marknad är Iran. Det är försvinnande få företag som har större ekonomiska intressen i Iran än i USA och färre ändå som inte är beroende av exempelvis olika finansinstitut som har stora intressen i USA. Risken att utestängas från den amerikanska marknaden väger helt enkelt tyngre oavsett vad EU säger och erbjuder. Det är en strid som EU inte kan vinna utan att spänna muskler som helt enkelt inte finns.

Det skulle krävas total enighet, fast beslutsamhet att genomdriva linjen samt stora ekonomiska resurser att negera USA:s sanktioner. Det speglar självbilden väldigt väl, men verkligheten är mer krass.

De stora orden och hårda utspelen från exempelvis EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EU:s höga representant för utrikes frågor Federica Mogherini kommer att fortsätta. Bortsett från det lär väldigt lite påverkas. Företagen kommer inte att gå emot USA och Irans ledarskap är rationella nog att se hur storleken på EU:s morot och USA:s piska skiljer sig åt.

Allt EU kommer att uppnå är att bevisa för resten av världen att unionens muskler är mycket mindre än dess mun. Utöver att skämma ut unionens medborgare lider också det ledarskap som ändå har upparbetats på områden såsom miljöteknik och handel skada.

Om den megalomana drömmen om en europeisk stormakt tidigare varit främst ett internt bekymmer har det nu spritt sig. Det är en synnerligen allvarlig utveckling.

 

Daniel Persson/SNB

 

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.