2018-06-08 06:00

2018-06-08 06:00

Ytterligare skevhet löser inte konflikten

Politik. En tänkt lösning på konflikten i Göteborgs hamn presenterades av de stora fack- och arbetsgivarorganisationerna den 5 juni.

Förslaget lovordades av upphovsmännen och innebär att stridsåtgärder endast får sättas in om de syftar till att uppnå kollektivavtal, om ett sådant inte redan finns. På så sätt, menar man, skulle hamnkonflikten lösas eftersom arbetsgivaren APM Terminals kan räkna med fred så länge det finns ett kollektivavtal – oavsett om det är med LO-anknutna Transportarbetareförbundet eller fristående Hamnarbetarförbundet, HF.

Förslaget om begränsad strejkrätt skulle möjligen vingklippa HF, men det skulle knappast lösa konflikten. Detta illustreras inte minst av vilka som arbetat fram förslaget – från fackförbundens sida deltog TCO, LO, SACO och Unionen, medan HF inte ens bjudits in till förhandlingarna.

Att inte vilja inkludera det förvisso ansvarslösa HF, som på lösa grunder har överutnyttjat sin position, är till viss del förståeligt. Men att fortsatt stänga ute det fackförbund som en majoritet av arbetstagarna i Göteborgs hamn trots allt är medlemmar i leder knappast till en lösning på konflikten. Möjligen köper det APM Terminals och LO ett kort andrum inför den ordentliga förändring som behövs i den svenska modellen.

I hamnkonflikten finns ingen part som står utan skuld. HF, LO, arbetsgivaren och även regeringen har struntat i sitt eget ansvar och i stället skyllt på någon annan. Med förslaget om begränsad strejkrätt vill arbetsmarknadens parter skyffla över all skuld på HF, samtidigt som de själva framstår som ansvarstagande. Och att döma av arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons (S) uppmuntrande ord är även regeringen med på tåget.

Förslaget, tänkt att få ett slut på hamnkonflikten i Göteborg, skulle dock befästa den skevhet som redan finns på svensk arbetsmarknad. De stora och etablerade fackliga organisationerna, i synnerhet LO, har tilldelats privilegier av staten under förutsättning att de ska ta sitt ansvar för att arbetsmarknaden ska fungera utan onödiga tvister. Problemet är att LO inte gör just det. Hamnkonflikten är bara ett exempel som visar att organisationen inte kan hantera sin särställning på ett ansvarsfullt sätt.

Lösningen kan därför inte vara att ge de stora fackförbunden ytterligare makt genom att deras kollektivavtal gäller även om de inte är i majoritet på arbetsplatsen. Även om just HF är allt annat än förtroendeingivande kan man inte via lagstiftning dra alla mindre fackförbund över en kam.

Den ömma punkt i den svenska modellen som HF petade på har blivit ett öppet sår. Och de som blöder är framförallt de företag som tvingas bromsa sina verksamheter och hitta nya vägar för den import och export som tidigare gått via Göteborgs hamn. Lösningen på konflikten får dock inte innebära ytterligare skevhet på en redan gnisslande arbetsmarknad.

 

Agnes Karnatz/SNB

 

Förslaget lovordades av upphovsmännen och innebär att stridsåtgärder endast får sättas in om de syftar till att uppnå kollektivavtal, om ett sådant inte redan finns. På så sätt, menar man, skulle hamnkonflikten lösas eftersom arbetsgivaren APM Terminals kan räkna med fred så länge det finns ett kollektivavtal – oavsett om det är med LO-anknutna Transportarbetareförbundet eller fristående Hamnarbetarförbundet, HF.

Förslaget om begränsad strejkrätt skulle möjligen vingklippa HF, men det skulle knappast lösa konflikten. Detta illustreras inte minst av vilka som arbetat fram förslaget – från fackförbundens sida deltog TCO, LO, SACO och Unionen, medan HF inte ens bjudits in till förhandlingarna.

Att inte vilja inkludera det förvisso ansvarslösa HF, som på lösa grunder har överutnyttjat sin position, är till viss del förståeligt. Men att fortsatt stänga ute det fackförbund som en majoritet av arbetstagarna i Göteborgs hamn trots allt är medlemmar i leder knappast till en lösning på konflikten. Möjligen köper det APM Terminals och LO ett kort andrum inför den ordentliga förändring som behövs i den svenska modellen.

I hamnkonflikten finns ingen part som står utan skuld. HF, LO, arbetsgivaren och även regeringen har struntat i sitt eget ansvar och i stället skyllt på någon annan. Med förslaget om begränsad strejkrätt vill arbetsmarknadens parter skyffla över all skuld på HF, samtidigt som de själva framstår som ansvarstagande. Och att döma av arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons (S) uppmuntrande ord är även regeringen med på tåget.

Förslaget, tänkt att få ett slut på hamnkonflikten i Göteborg, skulle dock befästa den skevhet som redan finns på svensk arbetsmarknad. De stora och etablerade fackliga organisationerna, i synnerhet LO, har tilldelats privilegier av staten under förutsättning att de ska ta sitt ansvar för att arbetsmarknaden ska fungera utan onödiga tvister. Problemet är att LO inte gör just det. Hamnkonflikten är bara ett exempel som visar att organisationen inte kan hantera sin särställning på ett ansvarsfullt sätt.

Lösningen kan därför inte vara att ge de stora fackförbunden ytterligare makt genom att deras kollektivavtal gäller även om de inte är i majoritet på arbetsplatsen. Även om just HF är allt annat än förtroendeingivande kan man inte via lagstiftning dra alla mindre fackförbund över en kam.

Den ömma punkt i den svenska modellen som HF petade på har blivit ett öppet sår. Och de som blöder är framförallt de företag som tvingas bromsa sina verksamheter och hitta nya vägar för den import och export som tidigare gått via Göteborgs hamn. Lösningen på konflikten får dock inte innebära ytterligare skevhet på en redan gnisslande arbetsmarknad.

 

Agnes Karnatz/SNB

 

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.