2018-03-14 06:00

2018-03-14 06:00

Var finns pojkens perspektiv?

När det gäller historien om socialen och pojken som ska tas från sitt familjehem för att placeras i ett jourhem i väntan på ett nytt familjehem vet vi inte allt. Det ska vi vara ärliga med.
       

Men det vi vet väcker en rad frågor om hur barns rättigheter tas tillvara i vårt samhälle.

För var är barnperspektivet?

Pojken har i princip aldrig haft någon annan familj än den han bor hos nu. Mot alla odds verkar han ha hittat någon form av balans i tillvaron i familjehemmet.

Alla verkar vara överens om att det fungerade väl i flera år, familjen var till och med ”imponerad” av socialen i Karlskoga. Men sedan gick det utför. Utan att någon verkar kunna förklara riktigt varför. Utifrån sett verkar det som att byte av socialsekreterare har påverkat samarbetsklimatet, men det förnekas av socialnämndens ordförande. Det har inte heller framkommit att något ändrats i förhållandena i familjehemmet eller deras relation till pojken.

Och skulle något radikalt ha inträffat skulle faktiskt någon ansvarig på socialen kunna säga just det ”Ändrade förhållanden i familjehemmet gör att vi tvingas till denna åtgärd.”

Och nu sitter vi alltså med en snart tioårig pojke som gömmer sig för att slippa bli hämtad av polis för att forslas till en ny stad, till en ny familj som på sikt ska ersättas av ännu en ny familj. Med ansvariga på socialen som hävdar att de gör allt detta för pojkens bästa. Med familjehemmet, Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som förefaller vara rörande överens om att det vore katastrof för pojken att ryckas upp från familjehemmet.

Pojken vill vara kvar i familjehemmet. Pojken vill att allt ska vara som det brukar. Pojken vill att socialen ska lämna honom och hans familj ifred så att han kan bli ”vanlig”.

Han är snart tio år.

Det är naturligtvis oerhört mycket man inte vet som tioåring. Man har varken erfarenhet eller perspektiv.

Men jag är ganska säker på att man vet var man känner sig trygg. Att man vet var man känner sig hemma. Att man vet var man känner sig älskad.

Men tydligen har han inget alls att säga till om.

Hans vilja och önskan verkar det inte tas hänsyn till över huvud taget.

Och jag tänker på alla vackra ord om barnperspektiv. Att alla barn ska tas hänsyn till och bli sedda. Att beslut ska fattas med barns bästa för ögonen.

Just nu måste jag säga att den verkligheten verkar vara väldigt långt borta…

Catarina Forsberg

       

Men det vi vet väcker en rad frågor om hur barns rättigheter tas tillvara i vårt samhälle.

För var är barnperspektivet?

Pojken har i princip aldrig haft någon annan familj än den han bor hos nu. Mot alla odds verkar han ha hittat någon form av balans i tillvaron i familjehemmet.

Alla verkar vara överens om att det fungerade väl i flera år, familjen var till och med ”imponerad” av socialen i Karlskoga. Men sedan gick det utför. Utan att någon verkar kunna förklara riktigt varför. Utifrån sett verkar det som att byte av socialsekreterare har påverkat samarbetsklimatet, men det förnekas av socialnämndens ordförande. Det har inte heller framkommit att något ändrats i förhållandena i familjehemmet eller deras relation till pojken.

Och skulle något radikalt ha inträffat skulle faktiskt någon ansvarig på socialen kunna säga just det ”Ändrade förhållanden i familjehemmet gör att vi tvingas till denna åtgärd.”

Och nu sitter vi alltså med en snart tioårig pojke som gömmer sig för att slippa bli hämtad av polis för att forslas till en ny stad, till en ny familj som på sikt ska ersättas av ännu en ny familj. Med ansvariga på socialen som hävdar att de gör allt detta för pojkens bästa. Med familjehemmet, Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som förefaller vara rörande överens om att det vore katastrof för pojken att ryckas upp från familjehemmet.

Pojken vill vara kvar i familjehemmet. Pojken vill att allt ska vara som det brukar. Pojken vill att socialen ska lämna honom och hans familj ifred så att han kan bli ”vanlig”.

Han är snart tio år.

Det är naturligtvis oerhört mycket man inte vet som tioåring. Man har varken erfarenhet eller perspektiv.

Men jag är ganska säker på att man vet var man känner sig trygg. Att man vet var man känner sig hemma. Att man vet var man känner sig älskad.

Men tydligen har han inget alls att säga till om.

Hans vilja och önskan verkar det inte tas hänsyn till över huvud taget.

Och jag tänker på alla vackra ord om barnperspektiv. Att alla barn ska tas hänsyn till och bli sedda. Att beslut ska fattas med barns bästa för ögonen.

Just nu måste jag säga att den verkligheten verkar vara väldigt långt borta…

Catarina Forsberg

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.