2017-11-13 06:00

2017-11-13 06:00

Vittnar om uppgivenhet

Ytterligare ett förslag om hur nyanlända och långtidsarbetslösa ska komma i arbete har tagits fram. Den här gången handlar det dock om den efterlängtade överenskommelsen mellan fackförbund och näringsliv, närmare bestämt fem LO-fack, tjänstemannaförbundet Unionen och Svenskt Näringsliv. Förslaget kallas etableringsanställningar och är en kompromiss mellan låga löner, bidrag och svenskundervisning.

Än så länge är överenskommelsen bara principiell, den måste förankras ytterligare i facken. Tanken är att den ska gälla nyanlända med uppehållstillstånd och långtidsarbetslösa i maximalt två år. Precis som flera av de andra etableringsförslagen ska försörjningen för dessa personer bestå av dels lön och dels bidrag, som totalt blir lägstalönen i branschen. Bidraget ska staten betala ut direkt till den anställde, i stället för via arbetsgivaren. Både den anställde och arbetsgivaren ska även bli skattebefriade, och den anställde ska kunna läsa svenska på arbetstid utan löneavdrag.

Att bidrag är en del i lösningen på arbetslösheten bland nyanlända verkar de flesta ha accepterat. Det är dock märkligt att arbetsmarknadens parter tar sig rätten att besluta om bidrag, eftersom det kräver att även politikerna är med på förslaget. Lösningen blir således inte enbart mellan fack och arbetsgivare med denna modell.

En annan tveksamhet med etableringsanställningar är att förslaget inte skiljer sig särskilt mycket från andra modeller som presenterats. Det handlar om jobb som skapas av näringslivet, vilket är rimligare än konstgjord statlig sysselsättning, men balansen mellan lägre lön och bidrag måste fortfarande hittas. Nivån måste vara tillräcklig för att arbetslösa ska engagera sig och för att arbetsgivare ska vilja anställa.

Kanske kan skatteavdraget för etableringsanställningar vara den avgörande moroten för många arbetsgivare, men man ska fortfarande komma ihåg att det är krävande att ta sig an någon som inte är kvalificerad för jobbet från början. Det krävs att arbetsgivaren har förtroende för att investeringen i personen ska löna sig så småningom, och många entreprenörer har inte tillräckliga marginaler eller personalresurser för att våga chansa. Hur många kan tänka sig att satsa? Det vet vi fortfarande inte.

Något som också är anmärkningsvärt med etableringsanställningar är att förslaget har tagit sex månader att förhandla fram, utan att mycket har förändrats i den ursprungliga modellen. Den enda egentliga skillnaden är längden på avtalet per person och tillägget att kunna läsa svenska på arbetstid.

Samtidigt var förutsättningarna för arbetsmarknadens parter inte de bästa, eftersom statsminister Stefan Löfven (S) och regeringen lämnat problemet med arbetslösheten till dem, fastän situationen springer ur en misslyckad politik. Socialdemokratin har gett upp och hänvisar till parterna med den svenska modellen som förevändning. Att de nu är nära en lösning som kan ta oss ur låsningen är trots allt välkommet.

Agnes Karnatz/SNB

Än så länge är överenskommelsen bara principiell, den måste förankras ytterligare i facken. Tanken är att den ska gälla nyanlända med uppehållstillstånd och långtidsarbetslösa i maximalt två år. Precis som flera av de andra etableringsförslagen ska försörjningen för dessa personer bestå av dels lön och dels bidrag, som totalt blir lägstalönen i branschen. Bidraget ska staten betala ut direkt till den anställde, i stället för via arbetsgivaren. Både den anställde och arbetsgivaren ska även bli skattebefriade, och den anställde ska kunna läsa svenska på arbetstid utan löneavdrag.

Att bidrag är en del i lösningen på arbetslösheten bland nyanlända verkar de flesta ha accepterat. Det är dock märkligt att arbetsmarknadens parter tar sig rätten att besluta om bidrag, eftersom det kräver att även politikerna är med på förslaget. Lösningen blir således inte enbart mellan fack och arbetsgivare med denna modell.

En annan tveksamhet med etableringsanställningar är att förslaget inte skiljer sig särskilt mycket från andra modeller som presenterats. Det handlar om jobb som skapas av näringslivet, vilket är rimligare än konstgjord statlig sysselsättning, men balansen mellan lägre lön och bidrag måste fortfarande hittas. Nivån måste vara tillräcklig för att arbetslösa ska engagera sig och för att arbetsgivare ska vilja anställa.

Kanske kan skatteavdraget för etableringsanställningar vara den avgörande moroten för många arbetsgivare, men man ska fortfarande komma ihåg att det är krävande att ta sig an någon som inte är kvalificerad för jobbet från början. Det krävs att arbetsgivaren har förtroende för att investeringen i personen ska löna sig så småningom, och många entreprenörer har inte tillräckliga marginaler eller personalresurser för att våga chansa. Hur många kan tänka sig att satsa? Det vet vi fortfarande inte.

Något som också är anmärkningsvärt med etableringsanställningar är att förslaget har tagit sex månader att förhandla fram, utan att mycket har förändrats i den ursprungliga modellen. Den enda egentliga skillnaden är längden på avtalet per person och tillägget att kunna läsa svenska på arbetstid.

Samtidigt var förutsättningarna för arbetsmarknadens parter inte de bästa, eftersom statsminister Stefan Löfven (S) och regeringen lämnat problemet med arbetslösheten till dem, fastän situationen springer ur en misslyckad politik. Socialdemokratin har gett upp och hänvisar till parterna med den svenska modellen som förevändning. Att de nu är nära en lösning som kan ta oss ur låsningen är trots allt välkommet.

Agnes Karnatz/SNB