2015-09-16 06:00

2015-09-16 06:00

Vi måste fortsätta

Det bor ett hundratal flyktingar på Karlskoga Hotel. De började komma under helgen och redan har insamlingar gjort att de har kläder så att de slipper frysa i vinter.

Jag har redan konstaterat – som så många andra – att det är underbart att se så många människor som är så generösa.

Vi samlar in kläder, skor och leksaker, skänker pengar till insamlingar, tar emot flyktingar på tågstationer, demonstrerar och mycket, mycket annat.

Men mitt i all denna generositet får vi inte glömma att det kommer en vardag som kommer att sätta oss på mycket större prov än detta.

Att skänka saker till människor som flytt för sina liv och inte har varma kläder är trots allt ganska enkelt. Många av oss har mer än vi behöver och saknar inte en jacka, ett par skor, några tröjor och lite leksaker. Några hundralappar till en insamling är inte heller någon större uppoffring...

Men om det skrivs ett tvåårigt avtal med Migrationsverket kommer saken i ett annat läge. Då kommer de hit för att skapa sig ett liv och etablera sig i Sverige.

Då måste vi vara generösa även när det blir en avdelning till på våra barns dagis och det blir trångt och lite rörigt. När det kommer tre flyktingbarn till vårt barns klass som gör att allt inte blir alldeles som vanligt. När vi ska ta den tionde diskussionen om huruvida de ensamkommande flyktingbarnen är barn eller inte. När en syrian skaffar sig ett jobb att gå till medan du själv är arbetslös. När du ser en annons om att hjälpa till på olika sätt.

Det är då som vi tvingas se oss själva i spegeln och upptäcka hur generösa vi verkligen är.

Jag kan villigt erkänna att jag är orolig för vad jag kommer att få se i min egen spegel.

Min familj har fadderbarn, vi skänker pengar till organisationer och det har fungerat bra med de invandrarbarn som gått i våra barns klasser.

Men kommer jag att ställa upp på ett språkcafé i stället för min älskade träning? Kommer vi att bli kontaktpersoner för ett ensamkommande flyktingbarn? Kommer jag att orka ta alla dessa diskussioner med folk som lever i sin egen värld och verkar vara helt renons på empati?

Jag vet ärligt talat inte.

Jag kan bara hoppas att jag vågar och orkar ta mig ur min trygghetszon.

Jag kan bara hoppas att jag inte tappar min kompassriktning. Att jag inte tappar den känslan som jag har nu. Den känslan som så många av oss verkar ha just nu.

Känslan av att det är självklart att hjälpa dem som har det svårt och behöver vår hjälp.

 

Catarina Forsberg

 

 

 

Jag har redan konstaterat – som så många andra – att det är underbart att se så många människor som är så generösa.

Vi samlar in kläder, skor och leksaker, skänker pengar till insamlingar, tar emot flyktingar på tågstationer, demonstrerar och mycket, mycket annat.

Men mitt i all denna generositet får vi inte glömma att det kommer en vardag som kommer att sätta oss på mycket större prov än detta.

Att skänka saker till människor som flytt för sina liv och inte har varma kläder är trots allt ganska enkelt. Många av oss har mer än vi behöver och saknar inte en jacka, ett par skor, några tröjor och lite leksaker. Några hundralappar till en insamling är inte heller någon större uppoffring...

Men om det skrivs ett tvåårigt avtal med Migrationsverket kommer saken i ett annat läge. Då kommer de hit för att skapa sig ett liv och etablera sig i Sverige.

Då måste vi vara generösa även när det blir en avdelning till på våra barns dagis och det blir trångt och lite rörigt. När det kommer tre flyktingbarn till vårt barns klass som gör att allt inte blir alldeles som vanligt. När vi ska ta den tionde diskussionen om huruvida de ensamkommande flyktingbarnen är barn eller inte. När en syrian skaffar sig ett jobb att gå till medan du själv är arbetslös. När du ser en annons om att hjälpa till på olika sätt.

Det är då som vi tvingas se oss själva i spegeln och upptäcka hur generösa vi verkligen är.

Jag kan villigt erkänna att jag är orolig för vad jag kommer att få se i min egen spegel.

Min familj har fadderbarn, vi skänker pengar till organisationer och det har fungerat bra med de invandrarbarn som gått i våra barns klasser.

Men kommer jag att ställa upp på ett språkcafé i stället för min älskade träning? Kommer vi att bli kontaktpersoner för ett ensamkommande flyktingbarn? Kommer jag att orka ta alla dessa diskussioner med folk som lever i sin egen värld och verkar vara helt renons på empati?

Jag vet ärligt talat inte.

Jag kan bara hoppas att jag vågar och orkar ta mig ur min trygghetszon.

Jag kan bara hoppas att jag inte tappar min kompassriktning. Att jag inte tappar den känslan som jag har nu. Den känslan som så många av oss verkar ha just nu.

Känslan av att det är självklart att hjälpa dem som har det svårt och behöver vår hjälp.

 

Catarina Forsberg