2015-09-08 06:00

2015-09-08 06:00

Nu börjar vi se klart

Jag har just kommit hem efter en minisemester med lillasyster, så jag kan inte påstå att jag är hundraprocentigt uppdaterad. Men jag vågar ändå påstå att något har hänt den sista veckan.

När jag återvänt till hotellet och gratis uppkoppling efter dagar fyllda av intryck och upplevelser och kollar av tidningar och facebook känns det verkligen som att något hänt.

Det är som att vi börjar se klart igen. Som att en grå hinna av volymer, kvoter och teknikaliteter börjar lyfta från våra ögon.

För äntligen verkar vi alla ha insett att flyktingar är människor. Folk av kött och blod. Som är hungriga, livrädda, frusna och sjuka. Levande människor som har precis samma behov av mat, kläder, tak över huvudet, trygghet och sjukvård som vi själva.

Och det står också allt klarare för allt fler av oss att vi faktiskt kan hjälpa till. Även om vi inte kan lösa problemet så kan vi göra skillnad för några av de människor som förlorat allt.

När jag ligger och läser hittar jag unga tjejer som planerat en resa till Budapest och gör en spontaninsamling innan de åker och köper förnödenheter till flyktingarna och delar ut. Jag hittar en VD som meddelar sina anställda att de 400 000 kronor som företaget skulle lagt på en resa för dem i stället kommer att skänkas till flyktingarna. Jag ser restauranger som skänker dagskassor. Enskilda som startar insamlingar av sovsäckar, hygienartiklar, skor och jackor. Hotellägare som säger att de kan låta flyktingarna bo på deras hotell.

I går kväll hade jag ett långt samtal med yngsta dottern om vad vi kan göra. Skänka alla födelsedagspengar? Strunta i resan till Kalabrien i vinter? Alltid skänka motsvarande tio procent av den lyx vi lägger pengar på? Vi har inte bestämt något ännu, men något blir det, den saken är klar.

Och om man börjar räkna efter så är det faktiskt så att varje liten krona kan göra nytta.

För enkelhetens skull säger vi att vi skänker en krona om dagen för varje familjemedlem. Det blir 120 kronor i månaden för en tvåbarnsfamilj. Det är en summa som de allra flesta klarar av – och det finns oändligt många som kan ge mycket mer än så.

Det blir nio miljoner kronor om dagen. 270 miljoner kronor i månaden.

Det är en väldig massa pengar.

Och det år bara i Sverige som är ett litet land...

Jag tycker ofta att det läggs ut för mycket vad jag är bra-grejer på facebook.

Men nu tycker jag att vi alla ska lägga ut varje krona, varje blöjpaket, varje sovsäck eller vad det nu är vi gör.

För att visa hur många vi är. För att inspirera varandra. För att hålla denna positiva våg i rullning.

Naturligtvis är det inget mirakel som sker just nu.

Naturligtvis kommer – framför allt politiker – att fortsätta att diskutera kvoter, termer, överenskommelser och kostnader.

Naturligtvis kommer fördomar och rasism att finnas kvar,

Men diskussionen och debatterna kommer att se helt annorlunda ut.

För nu handlar de om människor.

Inte om kvoter och hot.

 

 

När jag återvänt till hotellet och gratis uppkoppling efter dagar fyllda av intryck och upplevelser och kollar av tidningar och facebook känns det verkligen som att något hänt.

Det är som att vi börjar se klart igen. Som att en grå hinna av volymer, kvoter och teknikaliteter börjar lyfta från våra ögon.

För äntligen verkar vi alla ha insett att flyktingar är människor. Folk av kött och blod. Som är hungriga, livrädda, frusna och sjuka. Levande människor som har precis samma behov av mat, kläder, tak över huvudet, trygghet och sjukvård som vi själva.

Och det står också allt klarare för allt fler av oss att vi faktiskt kan hjälpa till. Även om vi inte kan lösa problemet så kan vi göra skillnad för några av de människor som förlorat allt.

När jag ligger och läser hittar jag unga tjejer som planerat en resa till Budapest och gör en spontaninsamling innan de åker och köper förnödenheter till flyktingarna och delar ut. Jag hittar en VD som meddelar sina anställda att de 400 000 kronor som företaget skulle lagt på en resa för dem i stället kommer att skänkas till flyktingarna. Jag ser restauranger som skänker dagskassor. Enskilda som startar insamlingar av sovsäckar, hygienartiklar, skor och jackor. Hotellägare som säger att de kan låta flyktingarna bo på deras hotell.

I går kväll hade jag ett långt samtal med yngsta dottern om vad vi kan göra. Skänka alla födelsedagspengar? Strunta i resan till Kalabrien i vinter? Alltid skänka motsvarande tio procent av den lyx vi lägger pengar på? Vi har inte bestämt något ännu, men något blir det, den saken är klar.

Och om man börjar räkna efter så är det faktiskt så att varje liten krona kan göra nytta.

För enkelhetens skull säger vi att vi skänker en krona om dagen för varje familjemedlem. Det blir 120 kronor i månaden för en tvåbarnsfamilj. Det är en summa som de allra flesta klarar av – och det finns oändligt många som kan ge mycket mer än så.

Det blir nio miljoner kronor om dagen. 270 miljoner kronor i månaden.

Det är en väldig massa pengar.

Och det år bara i Sverige som är ett litet land...

Jag tycker ofta att det läggs ut för mycket vad jag är bra-grejer på facebook.

Men nu tycker jag att vi alla ska lägga ut varje krona, varje blöjpaket, varje sovsäck eller vad det nu är vi gör.

För att visa hur många vi är. För att inspirera varandra. För att hålla denna positiva våg i rullning.

Naturligtvis är det inget mirakel som sker just nu.

Naturligtvis kommer – framför allt politiker – att fortsätta att diskutera kvoter, termer, överenskommelser och kostnader.

Naturligtvis kommer fördomar och rasism att finnas kvar,

Men diskussionen och debatterna kommer att se helt annorlunda ut.

För nu handlar de om människor.

Inte om kvoter och hot.