2015-08-18 06:00

2015-08-18 06:00

Vi måste ta vårt ansvar

I dag börjar skolan för de flesta elever i Karlskoga och Degerfors.

Några ser fram emot det jättemycket.

De flesta tycker nog att det är ok.

Men alltför många går till skolan med en klump i magen.

Kanske för att han eller hon är nervös för sin första skoldag.

Kanske för att man nu bara har ett skolår kvar att skaffa de betyg man behöver för at komma in på den gymnasielinje man drömmer om.

Kanske för att eleven vet att han eller hon får nya lärare som är dem helt okända.

Men oftast sitter nog klumpen i magen där för att man helt enkelt är rädd för att gå till skolan. Rädd för klasskamrater som på olika sätt gör ens skoldagar olidliga. Som på olika sätt gör det omöjligt att fokusera på skolarbetet. Som gör att man tar varje möjlighet att skolka och på så sätt slippa eländet.

Vi vet att det i alla klasser finns elever som mår dåligt på olika sätt.

Jag har haft barn i skolan de senaste tolv åren så jag tror mig veta att skolan tar problemet på allvar och jobbar hårt med värdegrunder.

Rektorer, lärare, bespisningspaersonal, skolsköterskor, kuratorer, vaktmästare... ja alla som arbetar inom skolans väggar (och finns på skolgårdarna) har ett enormt ansvar för att försöka upptäcka och stävja mobbning i alla dess former.

Men de behöver hjälp av oss föräldrar.

Vi måste inte bara vara uppmärksamma på om våra barn verkar vara oroliga, ovilliga att gå till skolan eller något annat som kan vara tecken på att allt inte står rätt till i skolan.

Men vi måste också visa – både i ord och handling – att mobbning är fullständigt förkastligt. Oavsett vilken färg eller form den tar så är det INTE OK att ge sig på sina medmänniskor.

Vi måste förklara alla människors rätt att vara sig själva – så länge det inte går ut över någon annan. Vi måste diskutera det faktum att den som mobbar eller på annat sätt är elak kanske själv inte mår så bra. Inte för att försvara deras beteende, men i alla fall ge en möjlig förklaring. Vi måste prata om att ett vänligt ord eller ett erbjudande om att sitta tillsammans i matsalen kan betyda oerhört mycket – både för den som mobbar och den som är mobbad.

Men framför allt måste vi prata med våra barn om vikten av att stå upp för det man tror på. Att våga säga till när någon mobbar en klasskompis. Att våga försvara den som är mobbad. Att ta med den som är mobbad i grupparbeten eller i umgänget på skolgården.

Om man inte vågar det så bör man i alla fall berätta för någon vuxen man litar på, så att de kan hjälpa till.

Men framför allt så måste vi själva var föredömen och våga visa – både i ord och handling – att vi menar allvar med alla fina ord.

För till syvende och sist är det våra barn. Och det är vårt ansvar att efter bästa förmåga försöka guida dem rätt i livet.

Catarina Forsberg

Några ser fram emot det jättemycket.

De flesta tycker nog att det är ok.

Men alltför många går till skolan med en klump i magen.

Kanske för att han eller hon är nervös för sin första skoldag.

Kanske för att man nu bara har ett skolår kvar att skaffa de betyg man behöver för at komma in på den gymnasielinje man drömmer om.

Kanske för att eleven vet att han eller hon får nya lärare som är dem helt okända.

Men oftast sitter nog klumpen i magen där för att man helt enkelt är rädd för att gå till skolan. Rädd för klasskamrater som på olika sätt gör ens skoldagar olidliga. Som på olika sätt gör det omöjligt att fokusera på skolarbetet. Som gör att man tar varje möjlighet att skolka och på så sätt slippa eländet.

Vi vet att det i alla klasser finns elever som mår dåligt på olika sätt.

Jag har haft barn i skolan de senaste tolv åren så jag tror mig veta att skolan tar problemet på allvar och jobbar hårt med värdegrunder.

Rektorer, lärare, bespisningspaersonal, skolsköterskor, kuratorer, vaktmästare... ja alla som arbetar inom skolans väggar (och finns på skolgårdarna) har ett enormt ansvar för att försöka upptäcka och stävja mobbning i alla dess former.

Men de behöver hjälp av oss föräldrar.

Vi måste inte bara vara uppmärksamma på om våra barn verkar vara oroliga, ovilliga att gå till skolan eller något annat som kan vara tecken på att allt inte står rätt till i skolan.

Men vi måste också visa – både i ord och handling – att mobbning är fullständigt förkastligt. Oavsett vilken färg eller form den tar så är det INTE OK att ge sig på sina medmänniskor.

Vi måste förklara alla människors rätt att vara sig själva – så länge det inte går ut över någon annan. Vi måste diskutera det faktum att den som mobbar eller på annat sätt är elak kanske själv inte mår så bra. Inte för att försvara deras beteende, men i alla fall ge en möjlig förklaring. Vi måste prata om att ett vänligt ord eller ett erbjudande om att sitta tillsammans i matsalen kan betyda oerhört mycket – både för den som mobbar och den som är mobbad.

Men framför allt måste vi prata med våra barn om vikten av att stå upp för det man tror på. Att våga säga till när någon mobbar en klasskompis. Att våga försvara den som är mobbad. Att ta med den som är mobbad i grupparbeten eller i umgänget på skolgården.

Om man inte vågar det så bör man i alla fall berätta för någon vuxen man litar på, så att de kan hjälpa till.

Men framför allt så måste vi själva var föredömen och våga visa – både i ord och handling – att vi menar allvar med alla fina ord.

För till syvende och sist är det våra barn. Och det är vårt ansvar att efter bästa förmåga försöka guida dem rätt i livet.

Catarina Forsberg