2015-07-29 06:00

2015-07-29 06:00

Låt färre slå i taket

När taket i a-kassan höjs 7 september i år kommer det att beröra 75 procent av de som erhåller inkomstrelaterad ersättning. Var fjärde berörs därmed inte. Ett inslag i SVT Nyheter (27/7) ger sken av att detta skulle vara orättvist. I själva verket är det tvärtom.

Inslaget tar fasta på att det är de med låga inkomster, varav många är kvinnor, som inte berörs när taket i ersättningssystemet höjs. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ställs till svars och är osedvanligt tydlig. ”Tanken är att arbetslösa ska kunna få flera tusenlappar mer i plånboken efter höjningen. Vi har varit tydliga med att vi gör en höjning av taken. Vi vill inte att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en grundförsäkring”, säger hon föredömligt.

Taket i a-kassan har legat stilla sedan år 2002. I dag kan den som blir arbetslös som mest få ut 10 500 kronor efter skatt. Det motsvarar 80 procent av en månadsinkomst på 18 700 kronor före skatt. Alla de som har tjänat mer än så har fått en lägre del av sin lön.

Den svenska arbetslöshetsförsäkringen kännetecknas bland annat av att den till stor del finansieras genom arbetsmarknadsavgiften, den är en del av arbetsgivaravgiften och uppgår till 2,64 procent. Finansieringen sker alltså procentuellt som del av lönen, oavsett hur mycket du tjänar. Avgiften, som är påfallande lik en skatt, har naturligtvis inget tak utan fortsätter att ticka på.

I det långa loppet är det ohållbart att stora grupper tillför systemet stora summor pengar som de aldrig får ta del av. Det minskar acceptansen för transfereringssystemet och därmed för offentliga lösningar. Detta är anledningen till att den parlamentariska socialförsäkringsutredningen nådde en bred enighet kring behovet av att öka täckningsgraden, det vill säga se till att fler får 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet.

Många kommer dock inte att märka någon skillnad. Åtskilliga har så kallade tilläggsförsäkringar som vid arbetslöshet ersätter skillnaden mellan vad a-kassan betalar ut och 80-procentsnivån av den tidigare lönen. Många har dessa försäkringar genom sina fackmedlemskap. Det råkar dessutom vara ett typexempel på vad fackförbund bör syssla med –förbättra tillvaron för sina medlemmar.

Höjningen kan sägas vara en reform för att öka tilltron till det offentligas roll som tillhandahållare av alla goda ting och ett sätt att återföra ett ansvarsområde till staten som har lösts i privat regi. Och nog är avsikten just denna. Det är en fördelningspolitisk förändring riktad mot medelklassen.

Frågan är hur långt det räcker. Enligt Statistiska centralbyrån var den genomsnittliga månadslönen 2014 31 400 kronor. Även framgent kommer många således att få ut mindre än 80 procent av sin tidigare lön från a-kassan när de blir arbetslösa. Möjligen kommer fler höjningar av taket att göras de kommande åren, men det skulle kringskära regeringens möjligheter till andra reformer. Se där ytterligare en fördel.

Daniel Persson/SNB

När taket i a-kassan höjs 7 september i år kommer det att beröra 75 procent av de som erhåller inkomstrelaterad ersättning. Var fjärde berörs därmed inte. Ett inslag i SVT Nyheter (27/7) ger sken av att detta skulle vara orättvist. I själva verket är det tvärtom.

Inslaget tar fasta på att det är de med låga inkomster, varav många är kvinnor, som inte berörs när taket i ersättningssystemet höjs. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ställs till svars och är osedvanligt tydlig. ”Tanken är att arbetslösa ska kunna få flera tusenlappar mer i plånboken efter höjningen. Vi har varit tydliga med att vi gör en höjning av taken. Vi vill inte att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en grundförsäkring”, säger hon föredömligt.

Taket i a-kassan har legat stilla sedan år 2002. I dag kan den som blir arbetslös som mest få ut 10 500 kronor efter skatt. Det motsvarar 80 procent av en månadsinkomst på 18 700 kronor före skatt. Alla de som har tjänat mer än så har fått en lägre del av sin lön.

Den svenska arbetslöshetsförsäkringen kännetecknas bland annat av att den till stor del finansieras genom arbetsmarknadsavgiften, den är en del av arbetsgivaravgiften och uppgår till 2,64 procent. Finansieringen sker alltså procentuellt som del av lönen, oavsett hur mycket du tjänar. Avgiften, som är påfallande lik en skatt, har naturligtvis inget tak utan fortsätter att ticka på.

I det långa loppet är det ohållbart att stora grupper tillför systemet stora summor pengar som de aldrig får ta del av. Det minskar acceptansen för transfereringssystemet och därmed för offentliga lösningar. Detta är anledningen till att den parlamentariska socialförsäkringsutredningen nådde en bred enighet kring behovet av att öka täckningsgraden, det vill säga se till att fler får 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet.

Många kommer dock inte att märka någon skillnad. Åtskilliga har så kallade tilläggsförsäkringar som vid arbetslöshet ersätter skillnaden mellan vad a-kassan betalar ut och 80-procentsnivån av den tidigare lönen. Många har dessa försäkringar genom sina fackmedlemskap. Det råkar dessutom vara ett typexempel på vad fackförbund bör syssla med –förbättra tillvaron för sina medlemmar.

Höjningen kan sägas vara en reform för att öka tilltron till det offentligas roll som tillhandahållare av alla goda ting och ett sätt att återföra ett ansvarsområde till staten som har lösts i privat regi. Och nog är avsikten just denna. Det är en fördelningspolitisk förändring riktad mot medelklassen.

Frågan är hur långt det räcker. Enligt Statistiska centralbyrån var den genomsnittliga månadslönen 2014 31 400 kronor. Även framgent kommer många således att få ut mindre än 80 procent av sin tidigare lön från a-kassan när de blir arbetslösa. Möjligen kommer fler höjningar av taket att göras de kommande åren, men det skulle kringskära regeringens möjligheter till andra reformer. Se där ytterligare en fördel.

Daniel Persson/SNB